Människan har sen urminnes tider fantiserat om utfärder i rymden - mot det stjärngnistrande himlavalvet. I religioners budskap återvänder själen efter döden till himlen, till de eviga gudarnas värld. Men hur skulle levande människor kunna färdas? Jo, med rymdskepp förstås! I sagor, tecknade serier, böcker och filmer har det förmedlats hissnande rymdäventyr, påhittigheten flödade under förra seklet och det mesta var nog riktat till barn. Författaren Harry Martinsson utgav emellertid 1956 sitt rymdepos Aniara - rymdfarkosten som transporterade människor i skytteltrafik till planeterna Mars och Jupiter. Då handlade det om flykt från jorden, som han menade riskerade att utsättas för ekologisk kollaps.
Gudrun Anselm i Nyköping fick som barn under 1960-talet ett ”planetspel” som finns i museets samlingar, ett kartongstycke med snurrskiva ovanpå. Efter tärningskast for man runt med färgglada raketer till solsystemets planeter och forslade hem olika grundämnen. Det var mer spännande än monopolspelet, tyckte Gudrun. Jag hade inget rymdspel, men såg istället på 50-talet filmer om Blixt Gordons strapatsfyllda rymdäventyr. Och rymdresor på film fortsätter, nu med aktuella interstellar, en amerikansk science fiction-film om en grupp forskare som ger sig ut på interstellär resa. Filmvärlden går före men verkligheten hänger på. Lustigt nog går det ibland hand i hand, som när amerikanen Carl Sagan 1985 skrev romanen Contact - om människans plats i kosmos. På 1950-talet jobbade han som forskare inom universitetsvärlden och parallellet som rådgivare åt NASA.
Rymdsonden Voyager 1 har nu varit på resa sedan 1977 och gjort passager nära våra grannplaneter och lämnat information till oss. Men nu har den lämnat vårt solsystem och färdas vidare ut i Vintergatan och kan nå nästa stjärna om så där 40000 år! Ombord finns musik av bl. Chuck Berry. Ska någon utomjording få höra musiken?!
