I julsången ”Raska fötter springa tripp, tripp, tripp!” får lillebror en gungehäst i julklapp av julbocken som står i pappas skor” och i barnvisan ”Rida, rida ranka” där hästen heter Blanka har den lille riddaren ännu inga sporrar, varför han fortfarande några år kan gunga lugnt innan kungakronan sätts på hans huvud, ungdomsron försvinner och han får andra famntag än av mor.
Att färdas på en gunghäst, till fots, till häst, på cykel eller motorcykel, med bil eller flyg, till granngården eller till andra sidan jordklotet. Genom historiens gång har färdmedlen som stått till människors förfogande förändrats, från apostlahästar till jetflyg.
Apostlahästarna är en skämtsam benämning på att gå till fots som ursprungligen syftade på de bibliska apostlarnas vana att gå till fots under sina missionärsresor, jetplanet ett flygplan som drivs med en eller flera jetmotorer och som kom i passagerartrafik under 1950-talet.
Vatten är annars det element som genom historien har fört människor över längre avstånd. Columbus på skeppet Santa Maria till Amerika på 1400-talet, Thor Heyerdahl på Kontiki till Polynesien på 1940-talet är två exempel från helt skilda tidsepoker. Santa Maria var en karack, ett handelsfartyg med två eller tre master och Kontiki en flotte byggd av nio stockar balsaträ sammanbundna med hampa. Columbus seglade från Huelva i södra Spanien, Thor Heyerdahl från Callao i Peru i hopp om att finna nya områden och att bevisa människors förmåga att förflytta sig. Och båda lyckades med sina ambitioner.
Färden är resan värd om än så som att som liten pilt gunga på en häst eller att som upptäktsresande gunga på havets vågor över oceaner. Ung som gammal, man vet aldrig vad utflykten för med sig och den som reser har alltid någonting att berätta oavsett vilket färdmedel som gjort resan möjlig.
