Den här ishaken har en kraftig järnten som i nedre delen är bockad i 9 graders vinkel enligt beskrivningen, (kanske skulle stå 90 graders vinkel?). Spetsen är fyrsidig och uppåtböjd. Då isen skurits i fyrkantiga bitar högg man i med ishaken och den fyrsidiga spetsen gjorde då att isblocket hölls fast i sidled och inte snurrade sig. Denna hake har ett handtag i form av en ögla. Den har tillhört Evald Sundström vid Skansen, vid inloppet till Stadsfjärden i Nyköping. Iskrokarna fanns också med dubbelkrok eller med längre skaft. Isblocken drogs sen upp via plankor/brädor ur isvaken och upp på kälkar. Här kom hästkrafterna till nytta, hästen skoddes också med särkilda skor med ispiggar på. Så drogs kälke och last upp till en förvaringsplats på en skuggig plats, helst i norrläge. Isen varvades med sågspån och kanske i vissa fall halm.
Det var viktigt att ha tillgång till is även under sommarmånaderna. I slutet av 1800-talet blev isskåpen populära i herrgårdarna och bland städernas befolkning. Arbetarbefolkningen fick dessa moderniteter mycket senare. Isen levererades i regel en gång i veckan.
Min farmor och farfar bodde vid Lenninge i Nykyrka och jag har ett minne av den isdös som fanns ute i hagen. Det måste varit så sent som på 1950-talet och före kylskåpens tid.
Vid Stigtomta Mejeri fanns en enorm isdös. Hit kom mjölk från hela bygden och den skulle hållas kall. Också det tillverkade smöret och osten fordrade kallgrader. Isen togs upp från sjön Yngaren och forslades sedan med häst, ca 5 km. Vid mejeriet arbetade 9 ogifta män och kvinnor. Mejeriet fanns från 1800-talets slut till våren 1940, då mjölken sedan kördes på lastbil till det nybyggda mejeriet i Nyköping.
