Bildens filmisar finns i museets omfattande samling. Min tanke var att plocka fram någon fransk stjärna. Vår projektledare Josefine tyckte, omedveten om mina intentioner, att tvålfagre Gregory Peck kunde duga – han hade ju en del vågor i sitt mörka hår. Dessutom gick väl den långa Hollywood-karriären även den i vågor med påtaglig ebb efter succéerna på 50- och 60-talen. Även jag samlade under några barnaår på bilder av filmstjärnor men med lågt engagemang. Mitt fokus låg naturligtvis på att samla på bilder på fotbollsstjärnor.
På Birger Jarlsgatan 58 i Stockholm låg Nya Eriksberg – en gammal premiärbiograf som byggts om till Sandrews biograf för kvalitetsfilmer och repriser av filmklassiker.
Här såg jag åtskilliga filmer under min studietid i slutet av 60-talet. För en billig penning fick vi studenter tillgång till dåtidens kritikerrosade filmutbud. Det var ett gigantiskt utbud ibland i form av serier strukturerade efter länder, regissörer och teman. Det jag bär med mig i minnesbanken efter snart 50 år är främst ett antal franska filmer.
Läser på nätet om den filmepok i Frankrike som kallas den nya vågen. Mot slutet av 50-talet fick ett antal filmkritiker möjlighet att göra lågbudgetfilmer ofta baserade på originalmanus. Studioproduktioner, ofta i form av filmad teater, ersattes av socialrealistiska filmer till stor del inspelade i utomhusmiljö. Det fanns inslag av såväl manliga antihjältar som starka kvinnor och inte minst mycket psykologiserande kring relationer. Kända regissörer var bl a Francois Truffaut , Jean-Luc Godard ,Claude Lelouch, och Agnes Varda. Jag vill minnas att mitt intresse väcktes på allvar när jag såg Truffauts starka barndomsskildring ”De 400 slagen”. Andra minnesvärda filmer är Godards ”Till sista andetaget” (Truffaut manusförfattare), Truffauts ”Jules och Jim”, ”Min lycka” av Agnes Varda och ”En man och en kvinna” med Claude Lelouch som regissör. Allt föll mig förvisso inte i smaken. En gång såg jag en episodfilm vars titel och regissör jag lyckats förtränga. Det var stört omöjligt att hitta någon röd tråd. Hade till och med tankar på att lämna filmen i förtid. Men jag härdade ut om än med stukat intellektuellt självförtroende. Filmen hade ju förvisso fått bra kritik!
Mina biografbesök styrs fortfarande av filmkritikernas tyckande och sällan blir jag besviken.. Om upplevelsen sedan består av en välgjord dokumentär, en hybrid mellan fiction och dokumentär eller en ”Feel-good movie” med några s.k. vågade kärleksscener har mindre betydelse. Filmen är för mig en mångsidig konstform som ofta ger bestående intryck.
