Hoven på bilden är efter en uppskattad häst. Ägaren, Carl Johan Eriksson, Sofielund i Bettna, ville ha tillbaka den från slakteriet som bevis på att den gamle trotjänaren verkligen blev slaktad. Enligt tillhörande historia var det vanligt på 1920-talet att slaktare piggade upp hästar med arsenik och i smyg sålde dem vidare. I Nordisk familjebok 1800-tals utgåva kan man läsa att arsenik var ett universalmedel som gavs åt både människor och djur. Hästar blev muntra och livliga, under förutsättning förstås att det inte överdoserades!
Hästar är stora och tunga djur men kan likväl fara fram i fartfylld galopp och även hoppa över hinder. Man kan tycka att det borde sörja väl för balans och stabilitet i skiftande situationer. Samtidigt är hästar som flyktdjur lättstressade och reagerar starkt på ovana ljud och rörelser.
En höstdag befann jag mig på Gotland i bil med hästtransportvagn och skulle färja över till fastlandet. Det hade börjat blåsa kraftigt och under min färd till Visby rapporterades på radion att Gotlandsbolaget inte tog med hästar på grund av höga vågor. Det var inte läge för mig att vända så det fick bli en chansning.
Mitt ekipage rullar ner mot kajen och en vakt möter - jag hissar ner sidorutan och han frågar; har du någon häst i vagnen? Ett nervöst läge uppstår och en inre bön till högre makter följer om att djuret inte ska sparka i väggarna! Nej, svarar jag och får till min lättnad klartecken. Och det var sanningsenligt, jag hade nämligen ingen häst men däremot en vuxen kronhjort. Den hade sövts ner vid fångst och vid uppvaknade i vagnen fört en del oväsen, men just nu vid vakten var den stilla. Hur det egentligen gått om djuret upptäckts är fortfarande oklart. Kanske skulle en liten dos arsenik lugna en häst så att den klarade en gungande sjöresa. Kronhjorten klarade i alla fall färden utan droger och jag kom hem till Sörmland med avelsdjuret utan missöden.
