Efter genomläsning av Sörmlands Museums nyhetsbrev nr 4, 2014 vet jag att julgran med pynt är en historiskt sett relativt färsk tradition. Först i början av 1900-talet blev det vanligt att ha dekorerade granar i de svenska hemmen.
Om detta visste jag intet när jag som förskolebarn följde med pappa till skogen dagarna före jul. Med grannbondens välvilliga tillåtelse skulle julgran, tall- och granris samt lummer och blåbärsris hämtas hem. Väl hemma uppstod en del problem. Min mor hade alltid estetiska och praktiska synpunkter på den hemförda granen. Men mest besvär vållade julgransfoten. Den var svårhanterlig vilket krävde en och annan svordom och flera korrigeringar innan granen ansågs stå rakt.
Dekorationen av granen var nästa minst sagt omständliga procedur. Toppstjärnan skulle på plats liksom hållare för levande ljus, kulörta ytterst ömtåliga glaskulor, änglar, glitter, papperstomtar, flaggspel etc etc. Och så var det trumman – exakt likadan som den på bilden – som jag brukade hänga upp. När så dekorationen var klar hade granen naturligtvis åkt på sniskan. Så då var det dags för en ny omgång med den dysfunktionella julgransfoten.
Min minnesbild är att det var ganska roligt, om än tålamodskrävande, att delta i arbetet med granen. Allt fokus var ju inriktat på julafton med alla förväntningar – fina julklappar, stort julbord, lek och trivsamt umgänge med tjocka släkten. - Det var då, dä!
I Seniorbloggen har jag tidigare noterat att jag nu för tiden inte är någon tillskyndare av överdrivet julfirande. Kommersiella ”all time high” håller förvisso den ekonomiska tillväxten på hög nivå. Men en tillväxt baserad på inhemsk köpfest kan aldrig bli långsiktigt hållbar.
Så den här lilla betraktelsen om julpynt ska inte uppfattas som en extra trumvirvel inför julen.
Den delen sköter krämarna, ”myspyntarErnst” och alltför många andra på sedvanligt maner.
Jag tänker hålla fast vid min lagomvariant där kompassnålen pekar mot nedtrappning.
