Medeltidens handtag - ett praktiskt hjälpmedel och ett magiskt redskap i kampen för tillvaron i och efter livet.
Evangelisten Mattéus skriver i sitt sjätte kapitel, verserna 19-20 i Nya testamentets Bergspredikan:
Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra, och där tjuvar bryta sig in och stjäla, utan samlen eder skatter i himmelen där mott och mal icke förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla.
Om medeltidens nyköpingsbor levt efter evangelisten Mattéus motto hade utgrävningarna i det gamla stadsområdet , på den norra och västra sidan om Nyköpingsån mellan Nicolai kyrka, kvarteret Stallbacken och kvarteret Nyköpings bruk, inte kunnat berätta särskilt mycket om hur vardagslivet tedde sig i det medeltida Nyköping. Kristendomen infördes redan i mitten på tusentalet till Sverige och markerar med sitt intåg inledningen på medeltiden. Lyckligtvis så har de arkeologiska undersökningarna som gjorts i området resulterat i att dagens nyköpingsbor kan få en ganska god inblick i och kunskap om sina förfäders liv och leverne, nu senast presenterat i boken ”Ett Aros blir en köping, arkeologi i Åkroken och Nyköping” där resultaten från de arkeologiska undersökningarna i kvarteret Åkroken under åren 2010 och 2011 redovisas. Uppenbarligen var Nyköpingsborna inte bibeln bokstavstrogen utan tillämpade i stället slit - och slängmetoden.
Bildens handtag är ett fynd från en undersökning 1964 i kvarteret Rådhuset. Handtaget beskriver en klassisk form och är försett med en krok som sannolikt var till för att spannet, som handtaget har tillhört, skulle kunna hängas över en eld eller för att hämta upp vatten ur en djup brunn som krävde att spannet sänktes ned med ett rep. En praktisk detalj som underlättande hjälpmedel.
Även om Nyköpingsborna inte tolkade sin bibel bokstavligen kunde man finna tröst i religionen.
Kristendomen gav löfte om ett bättre liv efter döden än det liv i livet som för de flesta medeltidsmänniskor bestod av hårt arbete och fattigdom. Ett handtag, ett fint stöd och hopp i vardagen som ofta präglades av svält, sjukdomar och krig. Man kunde sätta sin tilltro till gud eller ett särskilt helgon under mellantiden mellan födelse och död. Om man ville att något alldeles särskilt och magiskt skulle hända kunde man säga "Hokus, pokus, filiokus", ord som var laddade med kraft och hämtade från de latinska ord prästen läste vid nattvarden men som man inte förstod och inte vågade säga likadant. En praktisk ramsa som underlättande hjälpmedel.
Mellantiden är också benämningen på medeltiden, tiden mellan antiken och renässansen. Perioden har beskrivits som mörk, en period av kulturell nedgång, men har i senare forskning omvärderats. Den har oförskyllt hamnat i skuggan av de mer glansfulla epokerna antiken och dess pånyttfödelse, renässansen. Medeltiden var inte bara en transportsträcka utan står på egna ben i historien vilket inte minst utgrävningarna i Nyköping har bekräftat.
Medeltiden i Sverige varade fram till riksdagen i Västerås 1527 då Gustav Vasa införde reformationen. Predikningarna skulle nu hållas på svenska och prästen som tidigare läst Hoc est corpus (hokus pokus) fick nu läsa ”detta är min lekamen”. Filiokus som man lagt till i syfte att få ramsan ännu starkare är hämtat från kyrkans trosbekännelse ”filioque” och betyder ”och av sonen”.
Hokos pokus filokus får idag tjäna som trollformler för allsköns önskemål och längtan till något som kanske kan förändras och förbättras i vår individualistiska tid.
