Vid andra världskrigets utbrott år 1939, visade det sig att svenska försvaret saknade tillräcklig kapacitet avseende flygplan. Bland annat saknades lämpliga flygplan till den kommande fjärrspaningsflottiljen F11 i Nyköping. Längst ned på listan över lämpliga spaningsplan fanns den Italienska Caproni Ca 313. De övriga på listan hade inte gått att köpa, eftersom världskriget pågick. Det var endast Italienarna som var villiga att sälja militärflygplan till Sverige. I augusti 1940 beställdes 54 st flygplan av typen Caproni Ca 313 R.P.B eller S16 som den kom att kallas. Svenska besättningar flögs redan i september ned till Italien för att flyga hem planen över ett Europa i krig. Det visade sig dock vara många brister på de nytillverkade planen och först den 31 oktober kunde den första hemtagningen av 10 stycken plan starta från Milano efter lång väntan för besättningarna. Chefen för gruppen frågade då samtliga ”Klarar ni det här och är ni med på att starta”. Alla var med. Även hemflygningen, som gick över Alperna (utan syrgas, bara 2 st flygplan hade radio) via München och Stettin, innebar många tekniska och även andra problem. Redan då insåg man säkert att kvalitén på Caproniplanen inte var den bästa. Många fler hämtningar genomfördes sedan från Italien. Totalt hämtades 84 plan under några år. Bilden visar tre av F11:s första Caproni Ca 313 R.P.B
Den 16 september 1941 infördes flygförbud för Caproni på grund av ett antal totalhaverier och en mängd incidenter. Modifieringar av planen pågick fram till februari 1942 och avsåg huvudsakligen motorinstallationerna. De åtgärdade planen överfördes därefter till F11 i Nyköping. Problem och haverier fortsatte under våren 1942 med tragiska följder och 28 juli 1942 infördes åter generellt flygförbud för Caproni, som kom att vara till mars 1943.
Läget vid F11 blev akut, då i princip all flygverksamhet upphörde under en tid då Europa stod i brand. F11 blev den plats där den huvudsakliga ombyggnaden av Caproni skulle genomföras. Vid besiktning hittades bland annat många allvarliga fel på planens vingar. Vingarna bestod av dukklädda träkonstruktioner och vingbrott hade inträffat. Man fann undermåligt material och otäta vingbalkar, där fukt trängt in och orsakat mögelskador. Det fanns också borrade hål som försvagade vingkonstruktionens bärande delar. Besiktningarna visade även på felmonterade motorfundament som skulle bära de tunga motorerna. En febril verksamhet startade. Man måste i princip demontera hela flygplanen och renovera/förstärka framför allt vingkonstruktionerna. Erfarna möbelsnickare anställdes och lånades samman från hela landet. Min far var en av dessa snickare. Ganska snart arbetade nära 300 man med ombyggnaden av Caproni. Arbetet pågick från 6 på morgonen till 23 på kvällen. De som arbetade med planen fick inte lämna flottiljen under veckodagarna. Storleksordningen 1200 arbetstimmar per flygplan genomfördes. Succesivt färdigställdes planen och under våren/sommaren 1943 hade man fått de flesta flygplanen i luften igen.
Caproni fanns kvar i tjänst på F11 till augusti 1945 och även efter 1943 skedde flera haverier – bland annat blev några plan på spaningsuppdrag nedskjutna av tyskt jaktflyg. Hösten 1945 –efter krigsslutet - beslutades att alla Caproni skulle skrotas och min far fick vara med på Visingsö där man ställde upp ett stort antal Caproni som bombmål. Inga plan sparades. Idag finns bara en fullstor kopia av Caproni bevarad. Den byggdes för TV-serien ”Tre Kärlekar. Kopian står nu på Flygmuseet i Linköping. För den intresserade finns en omfattande och intressant dokumentation av historien kring Caproni - med många intervjuer och en mängd bilder. (Caproni av Mikael Forslund).
