Vi har alla lika värde och har samma rätt till att få leva våra liv med samma rättigheter.
I Sörmlands Museums Arkiv och Bibliotek finns en bok som belyser den utveckling som skett inom vården av utvecklingsstörda. Den heter ”Från tvångströja till frihet – via Jättunahemmet”. Det är en dokumentation om Landstinget Sörmlands verksamhet vid Löt och Jättuna under åren 1909-1995, skriven av Ylva-Kristina Sjöblom.
Är man som jag släktforskare, så ser man i husförhörslängderna hur man betraktade dessa olycksbarn, särskiljde dem från ”vanliga” människor och skrev dem på separata sidor i husförhörsboken, oftast först. De benämndes då som ”sinnesslöa eller idioter”. Ofta bodde de på fattigstugan/ålderdomshemmet redan från unga år. Fortfarande på 1940-talet skrev man dit en notering om förståndshandikappet. I Sörmland hade landstinget särskilda boenden, vid Löt i Strängnäs m fl platser.
Jag ska nu berätta om verkligheten, den som min syster fick genomleva. Som treåring blev hon lämnad på ett småbarnshem vid Gorsingeholm, strax intill Löt. Mina föräldrar blev rekommenderade eller smått tvingade att lämna bort henne. Hon fick komma hem en tid på sommaren och till jul och påsk. Varje gång var det svåra stunder då de skildes åt igen. Barn med Downs syndrom har ett stort kontaktbehov och behöver bli sedda. Jag har svåra minnen från de tillfällen då vi lämnade henne på barnhemmet.
När hon blev 8-10 år kom hon till ett boende i Katrineholm och fick gå i s k särskola, vid Nävertorpsskolan. Där lärde hon sig läsa något lite och skriva sitt namn och kunde också räkna och ha hand om en liten veckopeng.
Så småningom byggdes det moderna Jättunahemmet i Flen. Det rymde många, både barn och vuxna. Bilden visar några av personalen som arbetade där 1968. Min syster lärde sig sy och väva, fick kamrater och åkte på gemensamma utflykter. I Flen blev de som kunde sköta sig lite själva, så småningom utslussade i lägenhetsboende. Där fick de kunskap om matlagning, att göra matinköp och andra hushållsgöromål. Det var en bra tid för min syster, hon var ofta glad och längtade tillbaka hem till sin lägenhet, då hon varit hemma hos föräldrarna på besök.
Senare flytt till Nyköping då Jättunahemmet skulle läggas ner. Här anpassades flera lägenheter för dem i Brandkärrsområdet. De flesta arbetade och tjänade lite pengar vid det gamla Barnhemmet. Förutom vävning fanns en avdelning där de plockade gardintillbehör i små påsar till Nygeverken. De hade också en god man och en kontaktperson utanför boendet. Känslor, ömhet och kärlek kom in i min systers liv och hon blev sambo några år.
I Oxelösund anpassades ett hyreshus till eget boende och där bodde hon de sista åren i livet. Hon var mycket omhändertagande och hjälpte till vid äldreboendet där hon var omtyckt av de gamla. Alltid glad och pigg. Alla människor måste få känna sig behövda! Hon hade det mycket bra dessa år i eget boende. Efter en tids sjukdom insomnade hon stilla i en ålder av 59 år. Vid hennes begravning var kyrkan i Oxelösund fylld med kamrater och goda vänner. Det hölls många fina tal. Jag minns särskilt orden ”vi normalbegåvade har mycket att lära av de utvecklingsstörda, att kunna visa känslor, ge kramar och strö omkring oss goda ord i stället för att tala illa om varandra”.
Barn som föds nu med Downs syndrom får ett helt annat liv. De får bo kvar hos sina föräldrar, en självklarhet kan tyckas. De får en anpassad skolgång, de hjälpmedel de kan behöva och föräldrarna får stöd på ett helt annat vis än 1948, då min syster föddes. I Nyköping finns flera grupper som med stödpersoners hjälp arbetar i olika verksamheter, bl a vid Friluftsfrämjandet i Ryssbergen och vid flera naturreservat inom Landstingets verksamhetsområden.
En mänsklig rättighet
