Tänk om min morfar hade fått behålla sin syn. Hur hade hans liv då gestaltat sig?

Min morfar blev helt blind i fyrtioårsåldern och fick till exempel aldrig se sin svärson, min far. Sitt handikapp till trots arbetade han hårt på bondgården. Han skötte bland annat hästarna i stallet och högg all ved. Ibland kunde man höra honom klyva ved i vedboden med yxa på kvällarna långt sedan det blivit mörkt. Han var ju inte beroende av ljuset när han arbetade. Det sägs att han också var duktig på att räta ut krokiga spikar.

Han var även duktig på att fläta korgar. Mest var det mera robusta korgar han tillverkade. Jag minns att vi hemma hade en korg för potatisplockning som han gjort och som såg ut ungefär som den på bilden här ovan.  En dag gav han sig iväg för att leta efter lämpliga vidjor och rötter till sin korgtillverkning. En halv kilometer från gården på Allmänningens skogsmark började han riva i mossan under björkar och granar. Han hittade en del bra material men plötsligt tappade han sin kniv. Han kände sig fram och letade en god stund men kniven fann han inte.

Då gick han hem och frågade om någon kunde följa med honom till skogen och hjälpa till att leta efter kniven. Men ingen hade tid just då och morfar blev förbannad. Han gick tillbaka till den plats där han hade varit och efter ett idogt letande fann han kniven!

Morfar kunde spela på näver. Han hade en liten dubbelvikt näverlapp under duken på byrån och den tog han fram ibland och spelade för mig. Jag tyckte det lät jättefint. Jag försökte lära mig den här spelkonsten av morfar men lyckades aldrig få till det. Han spelade fiol också. Jag fick ärva hans fiol och den hänger här på väggen bakom datorn. Ibland skrev han vistexter till kända melodier. Mor min har berättat att hon på natten ibland blev väckt av morfar. Han ville ha hjälp med att skiva ned någon strof som han just hade diktat ihop. 1917 skrev han en visa till sin 50-årige granne, nämndeman Karl Johan Karlsson.

Men värst utav allt var väl att han envisades med att trots sin blindhet vilja mata tröskverket i samband med tröskningen om höstarna. Det var bara han som dög till det, sa han. Men han klarade det också utan att få armarna avslitna i tröskverkscylindern.

Ja, min morfar hade nog ett rikt liv och han blev 91 år. Kanske hade det gestaltat sig annorlunda om han hade fått behålla sin syn men det är inte säkert att det hade blivit rikare.

Vi den moderna tidens människor tror att det bara är polis, hemvärnsmän och riktiga militärer som varit uppklädda i uniform. Annat var det förr.

Uniformsfracken på bilden bars av landshövding Reuterskiöld i Nyköping. Fracken är tillverkad år 1906. Tänk om Bo Könberg kunde uppträda i en sådan här utstyrsel någon gång. Nu skall allt vara så utslätat att till konungens befallningshavande möjligtvis kan klä upp sig i kavajkostym.

Bara för 50-60 år sedan var det lite mer stil. Postisen kunde inte bära ut brev om han inte hade uniform. Snyggaste uniformen hade stinsarna på lite större stationer. Där var det guld ända upp till armbågarna och breda guldband i mössorna. Den som sade ”du” till en sådan hög makthavare avfärdades med en fnysning som markerad hur förgrymmad uniformens bärare var av att blivit tilltalad med ”du”.

Det fanns en gång en lokförare som gick under namnet Grin-Olle. Denna Olle klädde upp sig i full uniform om han skulle framföra ett person- eller snälltåg på en söndag. Under sommaren hade han dragit ett vitt kapell över uniformsmössan, för att markera att det var sommar. Han hade dessutom både sommar och vinter vita handskar. Tänk er detta, vitt i ett koleldat ånglok, inget var vitt efter fem minuter. Tråkigt nog så finns inte Grin Olle ibland oss längre. Det var en man med stil och som höll på gamla traditioner.

Tänk om vi fortfarande hade haft civiluniformer. Datafolk hade då kunnat komma och haft sin betydelse markerad med ettor och nollor. Vi pensionärer hade haft korslagda stödkäppar i silver eller guld och om vi hade passerat 90 år då hade vi dekorerats med en rullator att bäras på höger axelklaff.

Gustav III instiftade en uniform som skulle bäras av alla. Den hade ett rött band knutet i en stor rosett om livet. Det hade väl varit något. Tänk om alla man mötte på stan hade haft en röd rosett som dekoration på magen?

Så här gick det till. I auktionskatalogen stod det ”Sybord med stativ av natur- och brunfärgad rotting. Foten delvis flätad, rikt utsirad. I stativet sitter en flätad korg, dekorerad med en röd uddkant i tyg med applikation och pärlbroderier”.

Jag kom i god tid innan auktionen i Frihamnen och strövade runt. Såg direkt det föremål jag så häftigt eftertraktade – sybordet! Nu hör till saken att jag inte gått ut med det offentligt – att jag är en passionerad samlare av sybord. Just denna praktpjäs saknades i min rätt ansenligt stora samling. Det sybordet måste jag ha. Men det gällde att vara förslagen så ingen av de andra ”knäppgökarna” (sybordssamlarna!) anade oråd. Det gällde att hålla sig lugn och inte förivra sig.

Alltså låtsades jag förstrött gå förbi sybordet vid visningen utan att stanna alltför länge – något som kunde väcka misstankar. Sybordet hade en helt underbar lyster med sin applikation och sina pärlbroderier – och färgen den var djupt röd och drog blickarna till sig. Det är säkert tillverkat någon gång i mitten av 1800-talet tänkte jag. Det kommer att gå för ett högt pris.

Jag avvaktade lugnt utrop nr 226 som var sybordet. Föremålet innan var en avlutad byrå som gick för ett bud framkastat av någon av de sedvanliga uppköparna som vaktade på varandra.

Så hördes utrop nr 226 och konstigt nog tystnade inte publiken, utan sorlet från föregående utrop fortsatte varför auktionsförrättarens röst blev otydlig. Utropspriset var satt till 800 kr och jag höjde direkt till 1000 kr. Klubban låg i luften och skulle falla för det budet men då vaknade någon och höjde till 1100. Sablar – det var någon som fattat att detta föremål var värt en hel del. Jag höjde direkt till 1500 och var i mitt stilla sinne beredd att följa med till 2000 men inte mer.

Då hörde jag auktionsutroparen säga – jag har ett bud på 1500 kr – 1500 kr – 1:a , 2:a och 3:e – såld för 1500 kr – PANG.

Ja, någon gång i livet skall man ha TUR. Sybordet har en hedersplats i min samling.

Mot bakgrund av dagens debatt om sjukskrivningar och Försäkringskassans handläggning av dessa ärenden är det litet tragikomiskt att stöta på en grågrön plåtskylt från denna institution med ordet TURNUMMER.

   Visserligen är skylten drygt 50 år gammal, men som framgår av skylt nummer 2 behövdes ett dylikt turnummer för sjukhjälpsutbetalning. De som saknade tur fick däremot enligt skylt nummer 3 ta en köbricka. Budskapet var med andra ord lika svårtydbart på den tiden som i dag, när politikerna trasslat in sig i en härva av bestämmelser som successivt måste justeras.

   Den verkliga turen har de som i livets tombola förmår att hålla sig friska.

Jag har en bror som är tio år äldre än jag. Ja, han är min fosterbror men vi skulle inte kunna vara mera ”släkt” om vi vore riktiga syskon. Han var i unga år känd för att vara lite busig. Lite som Emil i Lönneberga.

Bror min var mycket intresserad av fiske. Han hade en duktig läromästare i Carl-August i Dalsjö, en avlägsen släkting. Hos honom fick han lära sig hur man sätter gäddsaxar och ståndkrok och han hade också mört till agn till försäljning för en billig peng. En gång hade bror min fångat en gädda i Likstammen och då fick han en idé.

Han lade den levande gäddan i en fiskehåv och sänkte ned den i ett litet kärr strax intill landsvägen. Kärret, med bara en liten fri vattenyta, var beläget ett hundratal meter från Axalaviken i Likstammen. Så satte han sig ned och väntade. Det dröjde bra länge innan det kom någon vägfarande förbi. Det var sent 1930-tal och bilarna var sällsynta. Men så kom det en bil och brorsan var på bettet. Just när bilen strax skulle passera så lyfte han upp håven ur kärret. Gäddan sprattlade och brorsan viftade med armarna och hoppade omkring för att påkalla uppmärksamhet!

Bilen tvärnitade! Ut kom en medelålders man och frågade hur det kunde finnas så stora gäddor i det där lilla kärret! Bror min var snabb med svaret. ”Jo, det finns en underjordisk kanal här mellan Likstammen och det här kärret och gäddorna kommer hit för att leka”!

Mannen sa: ”Nu hade du nog en himla tur när du fick en sån fin gädda i håven”! Brorsan gick sedan hem med gäddan nöjd med sitt hyss.

Denna lilla resväska har enligt uppgift tillhört en man vid namn Karl Johan Nilsson. När väskan kom till föremålsarkivet innehöll den ”gamla kärleksbrev från ungdomen”.

Vad tänkte brevbäraren när han gick sin tur och delade ut dessa brev? Han anade säkert att det var kärleksbrev eftersom de anlände ganska ofta. Delades de ut på den första brevbäringsturen som startade vid 7-tiden på morgonen eller på den andra turen vid 14-tiden? De var säkert efterlängtade av mottagaren.

Hur ofta delar dagens brevbärare ut kärleksbrev? Konsten att skriva ett vackert personligt brev på papper är nästan - om inte helt - bortglömd. Finns det något så romantiskt som ett kärleksbrev skrivet på rosa papper med bläck i harmonierande färg. På kuvertet står adressen med sirlig handstil. Frimärket har valts med omsorg och har ett vackert motiv, utsökt graverat av Czeslaw Slania, en av världens främsta frimärksgravörer.

Är det en man som skriver till sin käresta är förmodligen brevpapperet mera diskret men av hög kvalitet.

Kärleksbrevens tid är förbi. Nu är det e-post eller SMS som gäller och brevbäraren har mest reklamförsändelser och affärsbrev i sin väska när han åker sin tur – en gång om dagen. Vad finns att spara för framtiden?

På bilden syns en dyna gjord för en kusksits på en liten släde. Vilka som suttit på den, vilka färder den gjort kan man bara fantisera om…

  Har den till möjligen använts av kuskarna vid Fogelstad i Julita eller dess härskarinna Elisabeth Tamm? Dynan var förstås nära hundra år när hon tog över godset vid tjugofem års ålder (år 1905) men ändå … den håller ju ihop den dag som är, trots slitage, insektsskador och fläckigt foder.

  Elisabeth var en förgrundsgestalt inom svensk feminism. Bland annat arbetade hon för föreningen och livsmedelskedjan Svenska hem, som startade i Stockholm i början av 1900-talet som en protest mot snusk och lurendrejeri i branschen. Ägare var dess kvinnliga medlemmar, de brann för kooperation och ett nytt, jämlikt samhälle. Så småningom utökades verksamheten och man gav ut Sveriges första konsumenttidning, undervisade i matlagning, rapporterade om tekniska nyheter och hyrde ut elektriska dammsugare!

  De manliga specerihandlarna upprördes över Svenska Hems tillblivelse, rädda för konkurrens och förlorat patriarkat. Tillsammans lyckades de ordna en nästan total bojkott. Grossister och andra leverantörer varken ville eller vågade idka handel med ”dessa förskräckliga kvinnor”. Men Elisabeth svek inte. Hon gjorde många turer till storstan med herrgårdssmör, syltade gurkor, potatis, ärter och andra grönsaker. Kanske på en vacker korsstygnsdyna?

Man kan om man är norrman gå på tur. Man kan ha tur i kärlek eller i spel, men tydligtvis inte ha det i kärlek och spel. Tur har man om man halkar på snö och is och bara får ett sår på fingret. Det heter ju att det är bättre att ha det isigt och glatt än att gå i slask och sörja.

Jag valde den här gamla resväskan, som tillhör samlingen Eskilstunahemmet på museet, för att illustrera när en ung spoling flyttar hemifrån vid sjutton års ålder. Jag börjar med att travestera Fritjof Nilsson Piratens inledning i Bombibitt och jag.

Min vagga vaggade i Rebbelberga socken i Bjäre härad. Min far var trädgårdsmästare. Mina föräldrar var goda och ömma. Jag var en vanartig son.

Så förtvivlat vanartig var jag nog inte, bara en envis och uppkäftig sjuttonåring som ville hemifrån. När farsgubben sa ok höll jag på att få spatt, skulle jag få flytta? Min farfar tände en ny envishet när han sa att jag skulle köpa tur och retur biljett för jag var så bortskämd att jag skulle komma hem senast veckan efter min avresa.

Jag skulle nu själv få göra allt jag ville men under eget ansvar, utan stöd från släkt och vänner. Vänner kan man skaffa sig ganska lätt om man har tur, men att skaffa sig släkt på en ny ort tar ett antal år.

Det är snart sextio år sedan jag packade en väska lik den på bilden. Det blev en tur utan retur och tur var väl det för om man inte har tur med sin tur så blir det ganska snart en retur.

  Jag inbillar mig att det var vanligare för en del år sedan att olika yrkesgrupper var klädda i vita arbetskläder. Numera är det väl bara en del inom sjukvården som håller på denna tradition.  Men det är inte helt ovanligt att doktorn är grön, inte bara som doktor utan även klädd i grönt.

  Jag är ju varken vittberömd, vittbefaren, vitter och har inte heller sett en vittra men jag vill ändå vittna, även om jag inte är vittnesgill och vittnesmålet inte värt en vitten, om en del andra yrkesgrupper som var vitklädda vid vitt skilda tillfällen.

  Riktiga korvgubbar i kiosk var vitklädda. Kläderna var absolut vita när Bacillen skulle avlägga ett besök. Bacillen hade sitt arbete på hälsovårdsnämnden det var där han fått sitt smeknamn. Charkuterister, bagare och damen i mjölkaffären var även de vitklädda och troligtvis bytte även de kläder när ovan nämnda tjänsteman skulle kontrollera renlighet och annat. Vid andra tillfällen kunde charkuteristen se ut som om han varit med om ett knivslagsmål.

  En lite mer modern yrkesgrupp som skrudade sig i vita rockar var data- operatörer. Det var absolut förbjudet att närma sig hålkorts- och övrig data- utrustning om man inte hade vit rock.

  Änglar skall ju vara vita men Hugo Simbergs ”Sårad Ängel” ser något solkig ut men man ser ändå att hon varit vit och obesudlad. Detta gäller absolut inte maskinrumspersonalen i marinen. Dessa varelser benämnes sotänglar och det är inte bara för att deras dräkt inte är vit. De är svarta ända in i själen och de hyser minimal respekt för de riktiga matroserna. Sotänglarna känns igen på att de har två korslagda propellrar på kavajärmen, är det två korslagda köttbullar på ärmen är det en kock och inte en sotängel.

Ursäkta om jag vitt-sat till det för mycket.

Det har under några år gällt en trend att nästan allt skall vara vitt i hemmet. En blick i de stora tidningarnas bostadsbilagor talar sitt tydliga språk. Väggar och möbler är vita. Ibland tycks det som det är samma sofföverdrag som återkommer på flera bilder.

Kan det vara mäklarens påfund för att öka intresset för försäljningsobjektet. Ljust och fräscht! På sin höjd kan en grönväxt få en plats på bilden. De vita fönstren döljs inte av någon gardin. Vitt så långt ögat kan nå!

Den vita trenden tycks nu ändå lida mot sitt slut. I bostadsannonserna har nu smugit sig in lite färg - om inte annat så har soffan blivit svart. Hos många unga har också intresset för 70-talets färger väckts. Då gäller brunt och orange. Nu är också fondväggen i en stark färg tillbaka.

Det här bordet i gustaviansk stil är i furu med ben av björk. Benen är svarvade, kälade och skulpterade med blad och pärlstavar. Färgen är inte helt vit utan snarare gråvit. Inredning i denna stil känns lätt och luftig i motsats till en av inredningarna som kan beskådas på Nynäs slott. Möblerna är i mörkt träslag och klädseln i mörkröd sammet. Tungt och dystert.

 

Å, denna farliga vinter, så full med vit snö och vita isfläckar. Nu är det många, kanske du själv, som sitter med armar och ben inlindade i något ännu vitare - gips. Inte konstigt att mineralen av kalciumsulfat väcker dystra känslor hos de flesta, med eventuellt undantag för svampälskare. Den blandas nämligen in i komposten vid ekologisk champinjonodling.

  Gips finns i jordskorpan sedan de äldre haven torkat ut och är av olika sorter och beskaffenhet. Tät, finkornig alabaster har tidvis varit högsta mode i salongerna och använts till skulpturer, lampor och vaser. Den på bilden är från 1800-talet och formad som en urna på piedestal. Många detaljer som nedhängande akantusblad och mindre bladlister gör den fin, inte sant?

   Orden gips för tankarna till fler vackra ting. Vad tycker du till exempel om gipsblomman? Den är mera känd som brudslöja, Gypsophila. Det grekiska gypsos betyder krita och gips och filos vän. Växten vill ha kalkrik jord. Plantera den i vår, när snön och gipset är borta!

Egentligen hade jag tänkt mig att på detta tema välja en militärpäls av fårskinn. Om detta någorlunda vita, svettluktande och synnerligen värmande plagg, vet jag en hel del.  Min far och andra östgötar, som under de kallaste beredskapsvintrarna på 1940-talet hjälpte norrbottningarna att försvara Tornedalen, var nog tacksamma över att pälsen ingick i utrustningen. Och själv minns jag med viss fasa en tuff militärövning kring jämtländska Ånn i januari 1955 då termometern under ett helt dygn visade minus 35 grader. Utan pälsarna hade nog dåvarande MO (Militie Ombudsman, av ironiska officerare kallad Morbror Otto) fått en hel del att göra.

   Nu visade det sig dock att oklara ägarförhållanden gjorde det mindre lämpligt att just nu behandla det pälsexemplar som finns inhyst hos föremålsarkivet. Då tog jag naturligtvis något som är raka motsatsen och inte vet något om, alltså ett par synnerligen vita glacéhandskar som knäpps med pärlemorknappar, absolut inte svettluktande och förmodligen föga värmande.  Just detta par ingående i en hovdräkt har ägts, använts och skänkts av Mariana Nordenskiöld på Björksund.

    Glacéhandskar, som tillverkas av mycket mjukt och tänjbart lamm- eller getskinn, tas främst tas fram vid fina kalas när högtidsdräkt med lång klänning är anbefalld för damerna. Men herrarna slipper inte undan. Marskalkämbetet vid Chalmers Studentkår i Göteborg skriver i sina anvisningar om Vett och Etikett att herrar som bär frack kan behålla sina helvita glacéhandskar vid hälsande, dans etc. men bör ta av dem vid ätande.

    Från de fina salongerna kan avslutningsvis ett citat från den franske presidenten Georges Pompidou (1911-74) illustrera temats föremål:
   ”Diplomati liknar en boxningsmatch med glacéhandskar där gonggongen ersatts med champagneglasens klirr”.

   Handskarna var utan tvekan vita även efter det diplomatiska slaget.

  

Jag har en snöslunga som inte fungerar. Jag köpte den för 30 år sedan. Efter ett par år tyckte jag att det var en väldigt bra investering för det kom flera gröna vintrar då. När man köper snöslunga då slutar det snöa! Men den här och förra vintern har jag verkligen behövt ha den igång. Till nästa år ska jag nog försöka få snurr på den.

Jag har alltid varit fascinerad av snö. Iskristaller som snön består av är veritabla konstverk. Iskristaller eller snöstjärnor som de också kallas är vanligen platta och tunna och har en typisk sexarmad struktur som lär bero på vattenmolekylens egenskaper. Snöflingor består av sammanklumpade snöstjärnor och i fuktig luft kan flingorna växa sig stora och kallas då ibland för lappvantar. Det har sagts att det inte finns två identiskt likadana snöstjärnor men det stämmer inte. Men chansen att påträffa två exakt likadana är försvinnande liten.

När jag var liten fick jag ibland hjälpa far min med snöplogningen. Han spände hästen för snöplogen och så bar det av. Pappa satt längst fram på snöplogen och min uppgift var att stå på en tvärgående regel bak på plogen och styra så att den gick rakt. Om ena sidan ville resa sig upp skulle jag flytta mig dit och tynga ned den sidan. Det var ett styvt arbete och man fick vara kvick.

I museets samlingar letade jag efter en snöplog men det fanns ingen. Den här skoveln är egentligen en sädesskovel av urgammalt slag. En träskyffel med påspikade järnplåtar på sidorna. Men den har säkert använts för snöskottning. Jag har många gånger skottat snö med min ägandes sädesskovel.

Det här skänkskåpet har jag kastat lystna blickar på vid varje besök på Raspen. Det är oemotståndligt vackert med sin mjuka rundning i mellanpartiet. Vegetativa, snidade former i låg relief – gurka – pumpa! Och de järnsmidda dekorationerna sen! Gångjärn utformade som gurkblad.

Nu var det så att docenten Carl Benedicks skulle ingå förlovning med fröken Cecilia af Geierstam och året var 1899. I sinom tid skulle parets nya hem möbleras. Av den anledningen var man förutseende och lade en beställning på ett skänkskåp i ek hos dåtidens verkliga ”inne-verkstad” – bröderna Eriksson i Arvika (Taserud).

Mer jugendformer än så kunde ingen konstnär och möbelritare (Christian Eriksson (?) formge och ingen snickaremästare Olof (Ola) Eriksson (?) producera. Kontakten med konstsmeden Petter Andersson på Myra gjorde ju inte saken sämre – tvärtom.

Men det blev dyrt – mycket kostsamt för docenten. ”Malicen” säger att han förhandlade om priset och faktiskt med sänkt röst frågade snickare Eriksson om han kunde tänka sig att få betalt svart. Men denne svarade då med hög och tydlig röst. Nej, jag vill ha det VITT!

Hjärnan är ett märkligt organ som gör att vi kan röra oss, tänka, känna, smaka, skratta, gråta ja, vara människor. Visst är dess funktion helt fenomenal, det tycker nog också världens alla hjärnforskare.

  Här syns ett huvud i genomskärning och en del av hjärnans vindlar och vrår. Delarna är inte löstagbara men märkta med siffror och bokstäver. Modellen var en gång studiemateriel på Vårdskolan i Eskilstuna.

  Den som vill veta mer om hjärnan, både den friska och sjuka, behöver förstås annan information – men se upp! Att forska som lekman är vanskligt, särskilt om ens nerver är franska. Varningen fanns redan i Hemmets läkarebok från 1921, utarbetad av doktor J Lagerholm:

  ”Nervösa och ängsliga personer borde kanske helst alls ej befatta sig med att läsa en mängd avhandlingar om hjärn- och nervsjukdomar, då de ofta på varje sida stöta på ett lidande, vars symtom de genast tycka sig spåra på sig själva. De borde hellre helt anförtro sig åt en läkare och för övrigt ihågkomma, att huvudregeln för alla nervsjuka består i ett enkelt och sunt levnadssätt, undvikande av alla överdrifter och excesser så väl till kropp som själ, kraftig men enkel föda, passande andlig sysselsättning och framför allt en förståndig vård av kroppen.”

Abakusen eller kulramen uppfanns 5000 år f Kr och den används fortfarande i Kina och Japan oftast i banker och vissa kontor. Det är ett fenomen i sig att se när abakusen används. Fingrarna flyger över kulraderna och resultatet kommer snabbt. Det dröjde sedan 6500 år innan man kan tala om någon form av räknemaskin.

Det var Pascals skapelse ”Pascalinen” som i princip fungerade som vägmätaren i bilen. Åren går och många olika skapelser ser dagens ljus mer eller mindre automatiska och 1976 kom de första miniräknarna ut i handeln. Det kan också ses som början till slutet för huvudräkning.

Abakusen har i viss mån fått en pånyttfödelse. För personer som lider av dyskalkyli (räknesvårigheter) underlättas matteinlärningen med hjälp av den enkla kulramen.

Ett fenomen inom matematiken var en Paul Erdös, född i Budapest 1913. Redan vid treårs ålder kunde han räkna och vid fyra år förstod han de negativa talen. Han framstod som ett matematiskt geni och hans specialitet blev talteorin och speciellt primtalen. Han var vad vi kallar en mammas pojke. Han gjorde inget annat än att syssla med matematiken. Allt annat överlät han till modern.

En annan man som gått till matematikhistorien är indiern Ramanujan född 1887. Han var en sällsynt begåvning med ett fantastiskt minne. Han kom ihåg säregna talkombinationer på ett övernaturligt sätt. Han lär ha sagt att ”Namakkals gudinna inger mig formlerna i sömnen”. Han kunde läsa upp närmevärden på ”pi” och kvadratrötter med önskat antal decimaler.

När en vän till honom nämnde talet 1729 konstaterade han att det är det minsta tal som på två olika sätt kan skrivas som summan av två kuber och detta helt utan hjälpmedel. Ett fenomen helt klart.

När jag åkte med bilen till Nyköping för att delta i ett möte med Seniorbloggarna såg jag ett fenomen. Det var 10 grader kallt och lite snö i luften. Men solen sken igenom och plötsligt såg jag en regnbåge strax till höger om solen. Men det var ingen vanlig regnbåge för den var rak och stod lodrätt! Vad var nu detta? Så såg jag en regnbåge till och den fanns strax till vänster om solen. Den röda delen av regnbågarna var vända mot solen.

Nu har jag tagit reda på att det var ett halofenomen jag bevittnade och alltså ingen regnbåge. Det är ett optiskt fenomen som inträffar när solljuset bryts i iskristaller i moln eller dimma. Jag ringde till SMHI i Norrköping och där fick jag besked. Meteorologen på kundtjänsten sa sig vara mycket fascinerad av haloar. De kan uppträda i en mängd olika former och vara mycket spektakulära.

Oftast är de bågformade eller runda men det förekommer också som så kallade vertikalpelare.

Dylika fenomen måste ha fascinerat människor i alla tider. Den räknemaskin som jag valt ut i samlingarna kan kanske ha använts till att räkna ut vinkeln mellan solen och halofenomen. Vinkeln är oftast 22 grader men även 46 graders vinkel förekommer.

Räknemaskinen är för övrigt patenterad av en J. F. Hellström i Nyköping. Den är väldigt fin och tillverkad av trä med tre svarvade fötter och en mässingsskiva ovanpå.

Sex procent av alla svenska barn föds för tidigt, det vill säga före vecka 38 av graviditeten. De allra flesta överlever och blir friska utan funktionshinder, mycket tack vare de senaste decenniernas medicintekniska utveckling. Extremt tidigt, under vecka 23-28, föds cirka 300  barn varje år. Även i den gruppen är överlevnaden god men inte alltid problemfri.

   För tidigt födda barn har svårt att hålla värmen själva. Det är här kuvösen kommer in i bilden. Idén till den sägs komma från en fransman i slutet av 1800-talet som fick syn på en äggkläckningsmaskin. Det kanske är en skröna, men klart står att det fenomen som kallas livet kommit många till del efter en start i kuvös. Modellerna har naturligtvis förbättrats genom åren, och med dem prognosen för barnen. Denna av AGA tillverkade som Nyköpings lasarett använde på 1970-talet är nu donerad till föremålsarkivet och ersatt av modernare skapelser.

   För övrigt kan det gå fenomenalt bra i livet även om man är för tidigt född.  Isaac Newton, tyngdlagens upptäckare, vägde 1300 gram vid när han kom till världen  -  och blev 84 år.   Winston Churchill såg dagens ljus 8 veckor för tidigt och hann ju uträtta en hel del innan han dog 91 år gammal. Huruvida han låg i kuvös förtäljer dock inte historien.

Ett ord som ”fenomen” kan ha många betydelser. Jag fick syn på den här vackra armaturen – en taklampa med namnet ”PH-kotte”. Konstruktören, designern eller upphovsmannen är den danske arkitekten Poul Henningsen.

”Lampan är tillverkad av kopparlameller, invändigt vitemaljerade. Den är utformad för att förhindra bländande sken samtidigt som den ger ett maximum av reflekterat ljus. Detta ljus sprids över en stor yta tack vare fjällen med sin vita undersida”. (allt enligt inregistreringsblanketten vid Sörmlands museum).

Denna prototyp av en icke-bländande lampa tillverkades av det danska belysningsföretaget Louis Poulsen alltsedan formgivningsåret 1957. Alla modeller går under samlingsnamnet ”PH-lampan”. Otroligt populär!

Dansk design är känd över hela världen. Utöver Poul Henningsen kan nämnas möbelarkitekterna Arne Jacobsen, Hans J. Wegner och Sydneyoperans arkitekt – Jörn Utzon.

Dansk design är i sig ett ”FENOMEN”.

  Det är faktiskt en råttfälla och enligt uppgifter från museet skall den vara tillverkad 1940. Meningen är att råttan skall gå in genom någon av de tre ingångarna som finns i buren.

  Två ingångshål finns nedtill på buren och om det nu skulle bli köbildning vid dessa så finns även ett hål upptill vid handtaget. Ingången där uppe är en fallucka. Hålen nedtill har en automatisk stängningsanordning som slår igen när råttan kommit in. Fällan är stor och tung så det finns inte en chans att någon råtta kan gömma undan den för råttfångaren. Den som kommit in i buren har inte en chans att ta sig ut levande om inte råttfångaren är djurvän.

  Råttfällan har använts på Tuna Ålderdomshem och skänktes till museet av Carl Odelberg. Nu kommer vi till ett för mig helt obegripligt fenomen. Min fantasi brukar kunna finna på de mest ovanliga vägar till vad som kan synas vara helt obegripligt, men detta klarar jag inte. Museets klassifikation av råttfällan är Åldringsvård.

  Fångade man råttorna i källaren och sedan släppte ut dem uppe hos de boende som något slags fysisk terapi?

  Fundera själva på vad denna Åldringsvård var för någonting.