”Jag älskar slarviga människor med dålig karaktär, de får mig att känna mig så präktig”. Orden har förmedlats av tecknaren och författaren Gunilla Dahlgren, en gång ”bondkäring i Björkvik”. Ni känner väl till hennes underbart kluriga kvinnor i exempelvis Lilla fruntimmersboken?

  Ett annat, mer negativt omdöme om veckans tema fanns i ett korsord häromsistens. I rutan stod ”ger ofta slarv”. Svaret blev ”merjobb”. Så rätt!

  Titta på den gamla stolen. Här har trägnagarens larver gjort massor av hål och djuren har knaprat rejält på ena ryggstödsstolpen. Kanske har möbeln förvarats på en fuktig vind där ohyran trivts. Det kan vara så. Lagningen ovanför det blottade träet har säkert krävt en del arbete alldeles i onödan.

  Stolen med krysslåar i barock borde ha stått i ett uppvärmt rum, där trägnagaren, dödsuret, varken får matlust eller livsglädje. Att så inte skedde är den värsta sortens slarv - försumlighet och nonchalans. Den stärker ingens självkänsla, man blir bara ledsen.

Vävning är en stimulerande sysselsättning. Husbehovsvävningen i form av lakan och handdukar har upphört men att idag fylla fritiden med vävning av t ex dukar, plädar och ranor är stimulerande och den kreativa förmågan kan utvecklas. Tyvärr uppfattas vävning som något svårt, krångligt och tidskrävande. En sysselsättning för tanter som väver trasmattor.

I föremålsarkivet finns den här lilla bandvävstolen. Någon har börjat väva ett brett band men av någon okänd anledning har arbetet avslutats och lämnats med inslaget (trådarna som går på bredden) hängande lite trassliga. Är det ett tecken på slarv eller att vävaren hastigt fick avbryta arbetet och inte fick möjlighet att fullfölja vävningen?

Vävning kräver noggrannhet, exakthet och kontroll. Vad händer om man gör avsteg från det?

Slarv med varpen (trådarna som går längs med väven) kan ge som resultat en sned eller bucklig väv. Trådarna trasslar sig och går av med fult slutresultat. Noggrannhet är A och O.

Slarv vid uppsättning av varpen i vävstolen medför att det blir fel mönster på väven. För att undvika det gäller exakthet och kontroll. Möjligen kan det ursäktas med att det syns att duken är hemvävd.

När arbetet kommit så långt att vävningen kan börja går det inte att slå av på noggrannheten. Inslaget måste föras in mellan varptrådarna på rätt sätt. Slarv här kan ge ett förödande resultat. Inte minst stadkanten är betydelsefull. En ful sådan förstör helhetsintrycket hur vacker väven är i övrigt.

När jag backar med bilen då är det farligt! Jag är slarvig när jag backar. Det har jag fått många bevis på. På en tjänsteresa för många år sedan när jag var ute på vattenprovtagning backade jag på en folkvagn i Frövi i Närke. Damen som körde folkvagnen blev inte glad! Och på väg till Gnesta backade jag en gång på en väldigt fin bil med en mycket dyrbar grill. ”Se till att du backar på något billigt!”, sa han som ägde bilen.

Jag har backat på skottkärror, hinkar, vedtravar och mycket annat. En liten bilkärra som inte ens syns i backspegeln från min bil har jag ”lyckats” backa med två gånger så att den vikit sig bakom bilen och fördärvat höger bakstänkskärm. Efter det andra missödet skrev jag på en papperslapp och stack in under solskyddet: ”Lägg inte i backen!”

Men värst var det väl när jag backade på vår älskade hund, en ljus Golden retriever vid namn Sara! Jag hade en vit SAAB 95 då med stor baklucka. Hade just släppt ut hunden från bilen när jag fick meddelande om att hämta några ungdomar i Björnlunda. Jag hoppade kvickt in i bilen och började backa över den nyklippta gräsmattan. Då hörde jag ett konstigt ljud under bilen, det rasslade och gnydde. Tvärbroms och ut och titta! Där under bilen såg jag Sara ihoprullad och skräckslagen. Många tankar for genom huvudet. Försök att tippa bilen på sida! Kanske med hjälp av en domkraft! Frugan rusade ned till vedboden för att hämta en yxa för att förkorta hundens lidande.

Efter några minuter började dock Sara röra på sig. Hon kom långsamt krypande fram under bilen. Huvudet först och sedan kom hela kroppen fram. Hon var alldeles grön i pälsen sedan hon blivit rullad på den nyklippta gräsmattan. Men hon var i övrigt helt oskadad. Något chockad lade hon sig på gräsmattan och pustade ut.

Till historien hör att Sara efter olyckan blev mycket uppmärksam på min bilkörning. Hörde hon att jag lade in backen så flydde hon kvickt från platsen.

Leksaksbilen på bilden ovan är alls inte lik den bil jag hade när jag backade på Sara men det var den bästa jag hittade.

Den här förpackningen innehåller av texten att döma, ”Uppsågat Husmans  bröd”. Det emanerar från finbagaren K. E. Lundström som blir egen företagare och kallar sig spisbrödsfabrikör 1931. Tillverkningsorten är Filipsstad.

En ny sorts bröd kallat ”Husmans” med ikonen Gustav Wasa i helfigur på paketet framställdes. Ett koncept som har hållit i många år – sedermera kallat ”Wasabröd”.

Men vad nu? Innehållet i paketet var mjukt när jag tog fram det för att bre mig en macka. Det hade inte den rätta knäckebrödsfräschören. Vad hade hänt? Jo, trots uppmaningen på paketet som lyder – ”Förvara icke brödet på fuktigt ställe”, hade någon klantskalle ställt det i skafferiet straxt under vädringsventilen som naturligtvis sög in fuktig luft utifrån.

Resultatet blev ett mjukt knäckebröd – en stor besvikelse för mig som skulle till att äta det.

Ett klart SLARV av den ansvariga kökspersonalen.

Skräddarmästare Leonard Harnesk i Tystberga, som ägt detta kilformade elektriska pressjärn för dampning med bygelhandtag av trä och kontakt av baskelit, var säkert en hedervärd och noggrann yrkesman. Antagligen satt han, likt samtida kolleger, med benen i kors på ett bord och sydde täta stygn på de plagg kunderna beställt. Den som investerat i en kostym möttes inte efter åtskilliga veckor av beskedet att det bara bidde en tumme.

   Enligt föremålsarkivets dokumentation var järnet, inklusive sladden av grått gummi, i gott skick när det förvärvades 1987. Det sistnämnda är, som framgår av bilden, inte längre med sanningen överensstämmande. För att tala klartext är det rent livsfarligt att ansluta kontakten till ett elektriskt uttag. Stora bitar av ytterhöljet på sladden har torkat och ramlat bort.  Bakeliten är inte längre att lita på. Den eventuella S-märkning (numera heter det CE) som kan ha funnits är i högsta grad förverkad.

   Lyckligtvis ska väl skräddare Harnesks pressjärn inte användas längre, åtminstone i detta skick. Men det kan ändå symbolisera det slarv med elsäkerheten som dessvärre förekommer i många svenska hem. När man talar om slarvfel är det ofta i överslätande syfte. Men på elområdet är även sådana fel livsfarliga.

   Av någon anledning minns jag nu en gammal skämtteckning, som visade en elektrisk stol på ett amerikanskt fängelse. Den fånge som leddes in kunde på en skylt läsa: ”Känn er säker – den är från Westinghouse”.

Slarv, slarvigt inte är det ord som är inspirerande. Valet av slarv som tema var inte slarvigt, det var utstuderat. En slarver som jag kände mig träffad. Men det kan finnas andra betydelser av ordet som om de inte är bättre är de i alla fall av en annan betydelse.

Man får inte göra slarvsylta av någon levande person för det skulle betyda att mörda denna person. Om jag klär mig bohemiskt eller bara lite udda så är det alltid någon som påstår att jag klätt mig slarvigt. Att jag skulle klä mig bohemiskt är mig lika främmande som att jag inte skulle slarva.

Vi återvänder till slarvsyltan. Ibland kallas kalvsylta för slarvsylta den görs ofta slamsor som man rensat bort från finare köttstycken. Det behöver inte ens vara kalvkött, det kan vara fläsksvål eller fläsklägg. Här betyder slarv inte att man på något sätt fuska till det. Det betyder helt enkelt slamsor.

I vissa dialekter heter slamsor, slarvor, så även i vissa tyska dialekter. Slarvsyltan finns i hela Europa norr om alperna. Underligt för man säger ju att kulturen har vandrat norrut från södra Europa och ändå är det bara här uppe som slarvsyltan finns. Jag såg ett recept på fransk slarvsylta där kött och fläsk skulle koka till en grötig massa och nästan allt vatten skulle ha kokat bort. När jag läste det började jag att undra hur i all världen kunde det franska köket vara så berömt.

Nej, framför ett gammalt svenskt recept från tiden 1600-1700talet där lyser kulturen igenom. Förutom kött, fläsk, vatten och kryddor skulle det också vara russin, konjak, saffran och paprikapulver i denna sylta. Mängden konjak låter lite överdriven ½ liter till två kilo kött, russin skulle vara ett halvt kilo. Men som Kajsa Varg sa ”Man tager om man så haver”.

Undras vilken typ av slarvsylta som gjordes i aladåbformen på bilden. Formen är tillverkad av aluminium och finns i samlingen Eskilstunahemmet.

En gång var Nyköping en stor textilstad. Det var nog bara Borås och Norrköping som var större. Trots att det framställdes så mycket textilier av både ull och bomull så finns det inte mycket i museets samlingar. Det finns en liten juniorfilt och en söt kartong som filten har legat i.

Alla ni som har haft någon förbindelse med Nyköpings textilindustri leta igenom era gömmor och plocka fram saker som använts vid kardning, spinning och vävning. Skulle ni också ha någon textil framställd i Nyköping så ta fram den också.

När ni har gjort detta skriver ni en liten historia om När, Var och Hur prylen användes eller vad det är för typ av textil. När ni har gjort det tar ni kontakt med Sörmlands Museum.

Härmed efterlyses föremål och textilier som hör ihop med Nyköping som textilstad.

Rubriken ”Kulan i luften” var åtminstone på 1950-talet ett pålitligt vårtecken i de svenska landsortstidningarna. Efter en lång och ibland snörik vinter var det dags för årets första fotbollsmatcher på blöta sandplaner (gräset fick inte beträdas förrän det torkat upp). Några inomhushallar för denna sport fanns inte och konstgräset var inte påtänkt som underlag. Ej heller förekom det att lagen for utrikes för att tjuvstarta säsongen.

   ”Kulan” var då ett ytterhölje av läder i vilket det låg en gummiblåsa som skulle pumpas upp genom en ”metallnippel”. Därefter vidtog snörningen med en läderrem och en speciell snörnål. Härav följer att bollen stundom kunde tappa litet av luften eller rent av få punktering. Och läderremmen avsatte inte sällan ett styggt märke i pannan på de spelare som vågade nicka en blöt boll.

   Även om de sörmländska fotbollslagen inte gjort några större avtryck i den svenska fotbollshistoriens övre skikt, så har det sparkats och sprungits på åtskilliga platser runt om i länet. Världens populäraste sport utövas här med nästan samma entusiasm som i Argentina, Italien eller Turkiet. Därför tycker jag att en fotboll bör finnas i samlingarna på Raspen. Men det brådskar om man vill ha en boll av 50-talsmodell. Kanske har någon som läser detta en dylik liggande nere i källaren – och kan berätta sin historia om den.

Det finns inget vattenhjul i museets samlingar. Det erinrar mig om en händelse för cirka 100 år sedan. I det hus där jag nu bor bodde en skomakare med sin dotter och hennes som Algot. Strax bredvid på andra sidan åkern bodde en gammal man som hade en smedja strax bredvid en bäck.

Algot som var i tioårsåldern var ute och lekte. Han hade tillverkat ett vattenhjul som han provade i bäcken. Det var en trätrissa (en 5 cm bit sågad av en trädstam) med små plåtbitar infästade runt omkring och ett hål i mitten. I hålet stack han en axel av grov järntråd och så slog han en spik i trissan.

Han riggade upp vattenhjulet i bäcken och ordnade till en liten hammare som kunde slå på en gammal emaljerad plåtpotta. Hammaren drevs av spiken i trissan och ett ljudligt plingande hördes i nejden. Det hade blivit nästan mörkt innan Algot fick fart på sin hammare.

När morfadern kom ut på trappen fick han höra de taktfasta hammarslagen mot pottan. Då blev han fundersam. Kan gubben hålla på i smedjan fast det är nästan nermörkt?

Jag lärde mig bygga vattenhjul i den där bäcken av Algot. Han var min farbror och en mycket glad fyr. Jag har under årens lopp velat följa upp den här traditionen och har på våren fixat vattenhjul i bäcken så ofta jag har haft tillfälle.

Jag har byggt en förhållandevis modern vattenhjulshammare som är lätt att installera. Varje vår tar jag traditionsenligt med barnbarnen och sätter ut vattenhjulet. När den där pinglan ljuder, DÅ ÄR DET VÅR!

På Oljeön i Åmänningen, där August Ålund lät raffinera olja i slutet av 1800-talet, fanns inga flytvästar. Nej, en stör in genom ena rockärmen och ut genom den andra fick duga när barnen vandrade över isen mot skolan på fastlandet.

  Om ungen, lik en fågelskrämma, föll i vattnet blev han eller hon hängande på isflaken och kunde bärgas. Hur? När? Fasansfullt!

  Vi själva minns de otympliga västarna fyllda med trä eller kork. Tack och lov kom snart olika plastmaterial och allt blev mycket enklare.

  Borde museet efterlysa något mer modernt? Idag gäller uppblåsbart med automatik, åtminstone för vuxna. Det är en gaspatron på västen eller den tunna selen som aktiveras när det är fara å färde.

  Saker som sparas för att spegla en tidsålder bör ha en historia. Hit hör Peter Markus, 1885-1974, från Kansas, som 1927 tog fram en”inflatable life preserver”. En behållare med komprimerad luft punkterades med en skruv på framsidan av västen, som då fick flytkraft.

  Också oanvänt livräddningsmateriel kan vara sevärt. Vad sägs om  en flytväst från fartyget Titanic som förliste 1912? Det lär finnas några få kvar, en har sålts på Christies auktionshus i New York för drygt 400 000 kronor. Skulle Sörmlands museum vilja ha en?  Tror inte det. Föremålen på Raspen ska ha regional anknytning.

Var och en som följt med i sportresultaten och kan något om sörmländsk idrottshistoria vet ju att bandy har man tidigt spelat med framgång i länet.

Det gäller såväl i Katrineholm, Hälleforsnäs, Oxelösund som i Strängnäs etcetera. Men konstigt nog finns det inte en enda bandyklubba i Raspenmagasinet trots det!

I min upplaga av Nordisk familjebok, band 3 (1905) står under uppslagsordet ”Bollspel” följande passus: ”Hockey på is (äfven kalladt bandy) är numera ett i Sverige mycket idkat spel, hvari deltagarna gå på skridskor …”. Jasså, hockey blev till bandy – märkligt.

I uppslagsverket FOCUS (1958) band 1, finns däremot uppslagsordet bandy och där står uppgiften ”från England härstammande spel på is mellan 11-mannalag.

Alla spelare har skridskor (sic) och (med undantag av målvakten) även klubba. Bandy infördes i Sverige 1895  av C. von Rosen (OBS Clarence var sörmlänning från godset Rockelstad). Bandy spelas numera blott i Norden och Sovjetunionen”.

Detta enligt ämnesförfattaren för SPORT som var redaktör Sven Lindhagen – en auktoritet som visste hur det låg till.

Självklart borde därför Raspenmagasinet ha en sörmländsk bandyklubba med åtföljande historia. En som vet att berätta väsentliga ting (ägare, lag, matcher, mål med mera) om föremålet ifråga. Den klubban borde få en hedersplats!

Klockradion är en behaglig uppfinning i människans tjänst. Den låter oss vakna till musik i stället för skrällandet från en traditionell väckarklocka. Ett villkor är att rätt radiokanal har ställts in. Det måste vara en kanal som sänder vid den tidpunkt när man vill vakna. Dessutom kan den ställas in så att den väcker enbart vardagar. Den faciliteten hade inte den klockradio som jag vaknade till på 80-talet. För att få sova lite längre på lördag och söndag måste väckningsanordningen kopplas bort.

Min make och jag steg upp strax efter fyra på morgonen på vardagarna. Anledningen till den tidiga väckningen var att våra kor ville ha sin skötsel innan vi åkte de tolv milen till våra arbeten. Den här dagen – en lördag – hade vi glömt stänga av väckningen. Radion startar och maken stänger bryskt av den. Jag hann uppfatta en mansröst och jag sade: ”Det har hänt något allvarligt”. Makens reaktion kom: ”Det ger jag f-n i”.

Strax efter sex var vi vakna och startade radion och hörde då vad som hänt. Den här speciella lördagen var den 1 mars 1986 och Olof Palme hade mördats. En inte helt betydelselös händelse.

Föremål skall ha en historia för att hamna i Raspen (föremålsarkivet). Skulle vår klockradio ha platsat där? Troligtvis inte. Hur som – den finns inte mer. Den hamnade så småningom bland elektroniskt avfall vid återvinningsstationen. Har du den klockradio med en tillhörande berättelse som Sörmlands museums föremålsarkiv Raspen kanske saknar?

Ulf Peder Olrog (1919-1972) var son till lasarettssysslomannen i Nyköping Thorvald Olrog och är därmed starkt förknippad med Nyköping och Sörmland. Många av hans välkända visor anknyter  till vårt landskap och konkreta företeelser i tiden kring 1950. Det var ingen svårighet att hitta föremål som hans alter ego Rosenblom gisslade i geniala texter och lättsamma toner. Olrog var också en av initiativtagarna till Svenskt Visarkiv.



”Allting går att sälja med mördande reklam – kom och köp konserverad gröt.”
   Denna en av Olrogs mest citerade versrader handlade ursprungligen om surrogatmat som marknadsfördes under 1940-talet, då andra världskriget rasade och ädla livsmedel var ransonerade. Visans konserverade gröt är framställd av vassla och sågspån.

   Men texten har inte tappat sin aktualitet. Tvärtom, reklambranschens välbetalda copywriters och art directors försöker ständigt pracka på oss nya produkter. Den kemisk-tekniska branschen har nog en av tätplatserna i detta race. Hur många smarta tvättmedel med egendomliga tillsatser har inte lanserats genom åren på temat ”Renare tvätt på lättare sätt”.

   Bilbranschen har också mer eller mindre lömska säljknep. Reklamgurun Leon Nordin berättade en gång för mig om hur bilmodellen Renault 4 på 1970-talet blev en storsäljare.

   Hur skulle man egentligen göra reklam för en liten, ful, fransk bil? De tre kursiverade egenskaperna stred ju helt mot tidens strömningar. Jo, genom att göra tvärtom – att lansera den som Skrytbilen. Alltså en bil som signalerade att ägaren stod över alla fördomar och ville visa sitt oberoende.

   Det måste erkännas att jag föll för denna argumentation – och naturligtvis köpte en R4. Visst var formen gammeldags, motorn seg, plåten tunn, växelspaken knasig och den oranga färgen till förväxling lik dåvarande Televerkets. Men rolig var den att köra – och faktiskt ganska praktisk. Så nog går (nästan) allting att sälja med mördande reklam.

Ulf  Peder Olrog (1919-1972) var son till lasarettssysslomannen i Nyköping Thorvald Olrog och är därmed starkt förknippad med Nyköping och Sörmland. Många av hans välkända visor anknyter  till vårt landskap och konkreta företeelser i tiden kring 1950. Det var ingen svårighet att hitta föremål som hans alter ego Rosenblom gisslade i geniala texter och lättsamma toner. Olrog var också en av initiativtagarna till Svenskt Visarkiv.

 

Klappa takten alla bagarbarn.
Bullfest, bullfest hela da´n.
Vetemjöl från livets grottekvarn.
Bullfest, bullfest hela da´n.
Vi är alla glada bagarbarn.
Bullfest, bullfest hela da´n.
Slå på stort det har vi alltid gjort.
Så det är bullfest, bullfest hela da´n.
Hej goddagspiltar vi ska ha det bra.
Svensken på sofflock gnolar go´ och gla´, ja.
Osv…

Grip tag i den! En stor, pösig vetebulle. Härligt gyllenbrun och blank på ytan. Pärlsockret ligger som små kristaller ovanpå.

Dra in doften – aah! Sätt tänderna i den. En stor tugga. Känn smaken av fyllningen. Den är ljuvlig – smör och mandel eller kanske kanel.

Saliven rinner till och näsborrarna vidgas. En tugga till och den är minst lika god. Detta är Bullfest.

Ja, man blir nog go´ och gla´ men hur blir det med midjemåttet? Från hälsovården rekommenderas 80-88 cm för kvinnor och 94-101 för män. Det är svårt att hålla om det blir för många bullar. Kan eventuellt motverkas med motion och glöm sofflocket.

Att baka bröd kan ses som en terapeutisk sysselsättning. För att knåda en kraftig matbrödsdeg med händerna behövs en viss kraft och då kan känslorna få utlopp. Det kan kännas bra att till exempel släppa ut ilskan, tryck till ordentligt. Bröden kommer ändå att smaka bra. En vetedeg är mjuk, len och ljummen. Här behövs inte så hårda tag. Snälla tankar kan få flyga iväg. En vetedeg är riktigt sensuell.

Bakning har blivit en viktig aktivitet inom demensvården. Där gäller att stimulera olika sinnen som lukt, smak, känsel och hörsel. Om hörseln stimuleras av bakning är kanske tveksamt. Möjligen när brödet blivit torrt.

Bildens kavel, som är ganska liten, kommer från Eskilstunahemmet och där har det nog bakats mycket eftersom det finns så många bakredskap i samlingen.

Ulf Peder Olrog (1919-1972) var son till lasarettssysslomannen i Nyköping Thorvald Olrog och är därmed starkt förknippad med Nyköping och Sörmland. Många av hans välkända visor anknyter  till vårt landskap och konkreta företeelser i tiden kring 1950. Det var ingen svårighet att hitta föremål som hans alter ego Rosenblom gisslade i geniala texter och lättsamma toner. Olrog var också en av initiativtagarna till Svenskt Visarkiv.



Samling vid pumpen, Tunabergare hitåt!
Alfred ha di slaji, så han ligger å blör,
i grusgropa slåss di me Buskhyttaborna,
länsman fick på huve, så ja tror att han dör.

Texten finns i huvudet då jag på väg hem passerar en kulle vid avtagsvägen mot Ålbäck. Det var just där den låg, dansbanan som inspirerade Ulf Peder till att skriva låten om rejäla handgemäng, blodutgjutelse och till och med död.

  Visan anses vara en sann etnografisk skildring av en lördagskväll på landet. Idag finns inga spår av spektaklet, inte av pumpen heller. Den lär förresten aldrig ha funnits annat än i fantasin. Men visst hade man kunnat kyla ner hetlevrade karlar med vatten? Kanske med hjälp av redskapet på bilden, en assuransspruta en gång använd av brandkåren. För säkert är - det gick hett till:

Å litra de slängde å dosera dängde
å Laggarbo-drängen va på mej och klängde
å kniva de flög, å prisis mella ögo
så fick jag ett knogjärn, å näsa flög åv.

  I verkligheten var det inte bara ortsbor och tunabergare som ”livade upp” lördagskvällarna i Buskhyttan. Också utomsocknes kunde mucka gräl.

  Brita von Rosens bok Sällsamheter i Södermanland berättar om det rabalder som blev då Olrogs visa blev känd i mitten på 40-talet. Många var ilskna och upprörda. Texten var så grov, så rakt på. Vad skulle övriga Sverige tro om Sörmland och sörmlänningarna?

  Fröken Charlotte Lewenhaupt, då långt över de 80 och boende på Sjöholm i Östra Vingåker, lät sig inte chockeras. Hon lär ha kommenterat kritiken på följande sätt:
– Larv, på sörmländska landsbygden säjer vi som det är och krusidullar inte!

  Hemma hos mig på Tunabergshalvön har Samling vid pumpen fått en viss betydelse. Vi slåss inte, super inte direkt ur buteljerna och håller oss ganska lugna men – vi får inte en endaste liten snaps utan att sjunga åtminstone refrängen.

Ulf Peder Olrog (1919-1972) var son till lasarettssysslomannen i Nyköping Thorvald Olrog och är därmed starkt förknippad med Nyköping och Sörmland. Många av hans välkända visor anknyter  till vårt landskap och konkreta företeelser i tiden kring 1950. Det var ingen svårighet att hitta föremål som hans alter ego Rosenblom gisslade i geniala texter och lättsamma toner. Olrog var också en av initiativtagarna till Svenskt Visarkiv.



Ulf Peder Olrogs sång, ”Att segla upp för Fyrisån undervattensbåt”, har faktiskt denna titel och texten börjar med ”En ubåt till salu jag såg i en annons”.

Det är tur att Olrog aldrig fick tag i en ubåt. Tänk er marinens bryderi. ”En främmande ubåt har siktats i Fyris å, badande och fiskande ombedes att inrapportera alla iakttagelser”. I en norgehistoria från den tid då sådana var populära berättas vad som kan hända med en ubåt på grunt vatten.

Den norska ubåten hade lagt sig till vila på grunt vatten. En svensk fiskare fick syn på den och bankade på manluckan. Den norske befälhavaren öppnade luckan med ett glatt sjungande ”Morrn då”. Halva Skagerack rusar in genom luckan. 40 simmande norrmän gapar och skriker att det är oförskämt att knacka på och sedan fylla båten med vatten när man öppnar.

En campingbåt har inte mycket att göra med ubåtar, men denna är så torr och gisten att den skulle sjunka direkt och vara vattenfylld. När detta sker blir det inte en undervattensbåt utan en båt under vatten.

Ulf Peder Olrog (1919-1972) var son till lasarettssysslomannen i Nyköping Thorvald Olrog och är därmed starkt förknippad med Nyköping och Sörmland. Många av hans välkända visor anknyter  till vårt landskap och konkreta företeelser i tiden kring 1950. Det var ingen svårighet att hitta föremål som hans alter ego Rosenblom gisslade i geniala texter och lättsamma toner. Olrog var också en av initiativtagarna till Svenskt Visarkiv.



En gång då Rosenblom (Olrogs alter ego) medverkade som bondkomiker och dragspelsvirtuos på Dansbanan i Husby-Vret och hans själ brann i den drömmande melodin ”Samling vid Pumpen”, blev han plötsligt avbruten av kommunalfullmäktiges ordförande, som gick fram till estraden för att förrätta någon sorts prisutdelning efter en genomförd plöjningstävlan.

Första pris tog Edvin Andersson i Bo. Men han var inte där för han var hos veterinären med sin häst som hade fått kvarka (en hästsjukdom). Andra pris tog Albin Roos i Gräbbesta. Han ville vara med på prisutdelningen men tordes inte för sin fru. Tredje pris tog Kalle Berg i Husby – Vret men han var ute på friarstråt med sin feta tös. Det blev således en något rumphuggen prisutdelning.

Med denna händelse som underlag skrev Olrog visan ”Resultat av plöjningstävlan”.  Ja, Olrog var en gudabenådad visdiktare och skrev många underfundiga, parodiska och spexartade texter. Han hade ett nära samarbete med den norske författaren och visdiktaren Alf Pröysen. De båda var nästan jämngamla och de utbytte visor med varandra. De kom överens om att översätta ett urval av varandras visor till respektive språk.

För egen del har jag faktiskt försökt mig på att plöja med häst. Dock kom jag inte så långt så jag deltog i någon plöjningstävlan. Jag tyckte dock det var roligt att plöja men svårt. Det gällde att lägga upp ”ryggen” rätt och rakt. Plogtiltorna skulle falla fint intill varandra och slutfåran skulle vara lagom djup. Värst var det nog med vändtegen som skulle plöjas ända ut till dikeskanten.

Det föremål som jag valde ut i samlingarna är en modell av en plog i lindträ med en vändskiva av zinkbleck och rist av järn skänkt av Per Georgii.