Bilden visar en läkarväska av blå plast som innehåller åtta olika plastföremål som barnen kan använda när de leker doktor. Stetoskop, termometer, spruta, reflexhammare, sax, salvtuber och plåster. Väskan pryds på ena sidan av en bild på en doktor, på den andra sidan finns en förklaringsbild om var och hur instrumenten används på kroppen. Väskan samlades in i samband med en leksaksutställning år 2006 i Welanderborgsskolans  lågstadium.

Ska vi leka doktor?

Frågan känns igen, för alla barn i Sverige har varit på kontroller när de varit små när en läkare har lyssnat på dem med sitt stetoskop och de har fått ta sprutor.  Vad en doktor gör vet de flesta barn. Yrket har funnits länge, alla har behov av vård och därför besökt sjukhus. Många andra arbeten som folk har är svårare att förklara.

Böckerna om Lotta på Bråkmakargatan av Astrid Lindgren är fortfarande mycket populära. Nyligen läste jag för mina barnbarn kapitlet om när Lottas stora syskon lekte doktor och Lotta, som var yngst, fick förstås vara sjuk och bara ligga still och låta sig skötas om. En roll hon inte gillade, hon hade ju också velat ge sprutor. Mina barnbarn tycker också om att leka doktor, då är det bra om mormor är patient och får sprutor.

När vår dotter var liten fick hon en sjuksköterskedräkt som vi nyligen hittade bland leksakerna i förrådet. Om den gav inspiration till hennes yrkesval senare vet jag inte, men det var en dräkt hon gärna klädde ut sig i. Efter gymnasiet jobbade hon ett tag på dagis och när hon slutade för att börja plugga fick hon en läkarväska av barnen och personalen inför sina kommande studier.

Den andra bilden visar ett stetoskop av äldre modell. Det är svarvat i trä och svartmålat. För mig är tratten ett minne från min egen graviditet när barnmorskan tryckte det mot magen och lyssnade efter fosterljuden. En fantastisk upplevelse särskilt för pappan som ju inte kände i kroppen att ett nytt liv var på väg. Vi skaffade en egen tratt som vi njöt av att använda hemma för att hålla kontakten med den som växte i magen. Tratten blev stående i bokhyllan till nästa generation ville använda den när barnbarnen var på väg. Då kom den till nytta igen.

Utvecklingen går som vanligt framåt och från att ha varit en trätratt finns det nu elektroniska stetoskop med bluetooth, stetoskop med ”fantastiskt ljud”, lättviktare och mänger av färger att välja mellan i varierade prisklasser.

Ämnet för veckans Seniorblogg är sjukvård. Om sjukvård och sjukvårdens utveckling i Sverige finns det hur mycket som helst att skriva om. Så var ska man börja någonstans. Med tanke på Seniorbloggens anknytning till Sörmlands museum kunde det vara bra att ”titta in” i det innehållsrika arkivet med anknytning till sjukvård. När jag bläddrar igenom innehållet fastnar jag för ett ord – jordemor - i samlingen ”När livet börjar – om barnmorskor i Sörmland”. Ett för mig främmande ord men som associerar till visan ”När lillan kom till jorden” (Majas visa).

Så här inleds texten till samlingen:
”En liten människa ser världens ljus för första gången. En hjälpande hand vid födseln, en hand som tillhör barnmorskan, jordemodern, jordgumman, hjälpgumman eller ackuschörskan om man så vill. Namnen har varierat men uppdraget har alltid varit detsamma. I Andra Moseboken finns hjälpkvinnorna Siphra och Pua och i antikens Grekland var Sokrates mamma Phanarote verksam som barnmorska.1886 bildades Svenska Barnmorskeförbundet, landets första kvinnliga yrkesförening. Idag är nästan alla av landets yrkesverksamma barnmorskor med i förbundet som har ca 6500 medlemmar.

Tre av de barnmorskor som var verksamma på den sörmländska landsbygden i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet har lämnat avtryck i Sörmlands museums samlingar.”
Det finns också lite berättande bilder att ta del av.

I alla tider har kvinnor stöttat och hjälpt varandra vid barnafödande. Det som vi idag kallar barnmorskor har kallats vid olika namn som jordgummor, jordemödrar och hjälpgummor. För att hålla reda på antal nyfödda barn och vem som var barnafader måste jordegummorna enligt en kyrkoordning som infördes under 1500-talet rapportera alla födslar.

För att få kontroll över jordegummorna eller barnmorskorna som de mer och mer kom att kallas utfärdades år 1686 en förordning att Stockholms barnmorskor skulle genomgå utbildning, examineras av stadsläkaren och avlägga ed till Magistraten. Den första läroboken på svenska för barnmorskor skrevs av läkaren Johan von Hoorn i början av 1700-talet. Collegium Medicum, som var en svensk läkarorganisation, instiftad 1663, ålades kontrollen av jordegummorna som var motvilligt inställda till läkarna som de ansåg kom och störde i deras yrkesutövning. Undra på det - föda barn hade ju alltid varit en kvinnosak.

Något som skulle komma att revolutionera barnafödandet var tillkomsten av förlossningsstänger. De konstruerades i slutet av 1600-talet av utländska läkare. Av någon anledning var användandet av dessa och andra instrument förbehållet läkarna som var manliga. Världens första kvinnliga läkare fick vi först i USA 1849. Sveriges första kvinnliga läkare och gynekolog var Karolina Widerström. Hon tog sin examen 1888 från Karolinska institutet.

Rätten att använda förlossningstång fick våra barnmorskor år 1829 om ingen läkare fanns tillgänglig. Internationellt sett är detta unikt. De ofta stora geografiska avstånden och bristen på läkare var förstås de huvudsakliga orsakerna till detta. För att få denna rätt krävdes att man avlagt en instrumentexamen och detta kan ses som en början till en mer modern behörighet. År 1952 infördes kravet på att barnmorskan skulle ha sjuksköterskeutbildning. Sedan dess har det skett en positiv utveckling av frågor som rör barnafödandet – men om det har jag av naturliga skäl ingen närmare kunskap.

Vågen på bilden tillhör samling "Sjukvård". Den kommer från den stora samling som Landstinget Sörmland överlämnade till museet år 2010. Vågen har använts i undervisningen vid vårdskolan i Eskilstuna och fanns innan dess troligen på en barnavårdscentral (BVC). Dateringen är osäker men gissningsvis kan den vara från sent 60-tal. Alldeles sant är dock att den är analog, lokalproducerad, tillverkad av Stathmos Lindell AB i Eskilstuna och kan ställas in manuellt med vikter upp till 16 kilo. När det begav sig nöjde man sig inom barnhälsovården med att mäta vikten i kilo och hekto. Så icke i dag. Nutida digitala BVC-vågar mäter till sista grammet.

Varför är det då så viktigt med uppföljning inom pediatriken? Målet är naturligtvis att spädbarnet ska utvecklas successivt fram till vuxen ålder. Spädbarnets tillväxt följs noggrant särskilt under det första levnadsåret. Förutom vikt mäts längd och huvudomfång. Måtten relateras sedan till normalkurvor. Om t ex vikten inte går upp ordentligt ordineras tillägg i form av modersmjölksersättning.

Den här bloggen blir inte längre än så här. Snart ska jag följa med dotter och dotterdotter till BVC. Det lilla underverket är ännu inte en månad gammal. I dag är det är dax för invägning och läkarkontroll. Undrar just hur den digitala vågen ser ut! Hur som helst ska det bli en spännande upplevelse.

PS.  Besöket gick bra. Barnets vikt var exakt 3210 g och ST-läkare Svetlana var nöjd med vad hon såg, hörde och kände.

Jag blev glatt överraskad när jag gick in på Sörmlands museums hemsida och under rubriken För skolan hittade något som heter Studielådor. Skolorna kan alltså få låna en spännande låda/kista som innehåller intressanta föremål från olika tidsepoker, texter, böcker, skrifter och en studiehandledning för lärare.

Det måste vara guld värt för läraren att ha tillgång till ett så omfattande studiematerial som eleverna kan se, få ta på och läsa spännande historier om. Rätt använda måste dessa lådor göra historielektionerna till något utöver det vanliga. Hela upplägget är också kopplat till läroplanen.

Själv fastnade jag för att ta en titt i Medeltidskistan som till och med innehåller äkta arkeologiska fynd i form av ben från det medeltida Nyköping. De hittades vid en omfattande utgrävning i staden 2011. Så här beskrivs Medeltidskistan:

”En kista att transportera sin packning i när man ska resa bort, kanske för att delta i ett gästabud…
Med en dyna fungerar kistan också utmärkt som sittmöbel vid eget medeltida gästabud.
I kistan finns kopior av medeltida föremål att använda sig av när man ska duka till medeltida gästabud. Här finns bägare, diskar, skedar, duk, vaxljus och ljusstake. Här finns också beskrivningar och idéer för att tillverka egna tillbehör, laga medeltida mat, tillverka diskar av trä eller baka dem av deg.
Självklart roar ni er tidsenligt med musik, sång och dans, spelar spel och ordnar femkamp."

Ett ökänt gästabud

Och hur var det egentligen med Nyköpings gästabud? Läs berättelsen från Erikskrönikan och titta på en kopia av hertigarna Erik och Valdemars testamente. Kanske kan ni göra er egen dramatisering av Nyköpings gästabud. Använd kläder och rekvisita som finns i kistan, eller sy själva med hjälp av mönstren.

Faktablad

Lär dig känna igen ett par patinor! Faktabladen berättar om föremålen, men också om andra medeltida företeelser som hur man klädde sig, skrev, bodde, åt och roade sig.”

Vad tycker då lärarna om erbjudandet att få låna en så här intressant kista från Sörmlands Museum? Här svar från lärare som under flera år använt sig av studielådorna som historiskt läromedel.

Ett spännande innehåll som jag upplever väl valt.

I mindre grupper har alla elever fått prova kläder och redskap.

Vi har läst om och tittat gemensamt på allt.

Det har varit bra att få se och ta i konkreta saker för eleverna.

Hur kan du få en känsla av hur det var att leva under 1600-talet vid den tidpunkten regalskeppet Vasa förliste? Använd alla skolämnen så kommer du en bra bit på väg!

Vi kan hjälpa fantasin genom att titta på och ta i föremål som användes då och spela teater genom att klä ut oss. Många människor har under åren sedan 1962 besökt Wasamuseet, där en del av svensk historia gestaltas av skeppet och de många föremålen.

Regalskeppet Vasa var ett svenskt örlogsfartyg som sjönk på sin jungfrufärd utanför Beckholmen i Stockholm 1628 under dramatiska omständigheter. Dramatiken var nog nästan lika stor när vi tvtittare fick följa bärgningen av vraket Vasa den 24 april 1961. Sakta såg vi de första bjälkarna bryta ytan i direktsändning.  Vilket jubel! Amatörarkeologen Anders Franzén tillsammans med dykarbasen Per Edvin Fälting var hjältar.

Fartyget beställdes år 1625 av krigarkungen Gustav II Adolf vars pappa, Karl den IX, bodde på Nyköpings hus och där lille Gustav växte upp. Fartyget skulle bli en symbol för Sveriges militära och politiska makt. Två år senare sjösattes hon. Vid sin jungfrufärd den 10 augusti 1628 seglade hon från Skeppsgården med stor pompa och ståt och med många åskådare längs kajerna. Färden gick mot Beckholmen där hon fick slagsida, tog in vatten och sjönk. Det visade sig att hon var för instabil i hårdare vindar. Katastrofen var ett faktum. Många människor dog, det blev stora materiella försluster och framför allt en stor prestigeförlust.

På grund av den stora förlusten 1628 fick vi, nutida människor, en fantastisk historieskatt som berättar om dåtidens fartygsbyggande och hur människor på fartygen levde och verkade. Att det var möjligt att kunna bärga ett så väl bevarat vrak beror bland annat på Östersjöns bräckta vatten och avsaknaden av skeppsmask.

För att alla elever i länets skolor ska kunna ges möjlighet att fantisera om hur det var på den tiden lånar Sörmlands museum ut studielådor med tidstypiska föremål och bilder. Det finns också en mapp med faktablad med dokument och texter som kan ge svar på frågor. Föremålen i kistan är kopior av fynd från Vasa som kan berätta om livet på ett örlogsskepp. Den ursprungliga kistan hittades på båtsmansdäck och den innehöll en svepask med en skinnpung, luskam, kådaklump, tjärat snöre, skinnbitar, kritpipa och syring. Till förning fanns bl.a. torkad torsk. Genom att använda allt material kan eleverna gestalta dåtiden genom att laga dåtidsmat, tyda handskrivna dokument, mäta upp skeppet på skolgården för att få en känsla av storleken och rita och beskriva hur en dykarklocka fungerade.

Södermanlands Museum har tagit fram ett antal studielådor avsedda för skolklasser som ett komplement till undervisningen. Seniorbloggarna fick en titt på dessa intressanta lådor med material från olika tidsepoker och avseende olika ämnen. Här finns bland andra ”Finlandsbreven”, ”Vasakistan” och ”Medeltidskistan”. Vi fick dessutom uppdraget att välja ut en av kistorna för att blogga om. För min del lät ”Vikingakistan” spännande.

Vikingatiden ( 800 – 1100 e kr) var verkligen en brytningstid i svensk historia. Ordet viking lär betyda ”en från viken” och antyder att dessa människor ofta bodde vid havsvikar och utefter stränderna. Vikingarna porträtteras ofta som pirater och plundrare, men de var troligen främst handelsresande, upptäckare, hantverkare och berättare. Trots att vikingarna pratade samma språk - fornnordiska - var aldrig Skandinavien ett enat vikingaland utan bestod av många mindre kungariken under ett antal hövdingar. Vikingarna befann sig religiöst mellan den fornnordiska mytologin och kristendomen som gjorde sitt intåg vid denna tid. (Det skulle vara intressant att se mer djupgående analyser kring sambanden mellan den indiska hinduismen, grekiska mytologin och nordiska mytologin. Det verkar finnas många likheter.) För att hålla sig väl med alla gudar kan man se att vikingarna tillbad både de gamla och de nya gudarna. I lådan finns bland annat en torshammare.

I vikingalådan finns även en yxa av järn. Exemplaret i lådan är en modern kopia. Utformning och material tyder på att vikingarna var skickliga hantverkare. Både hantverksskicklighet och bra verktyg behövdes för att  bygga de vikingaskepp som blev en symbol för vikingarnas resor runt om i världen.

Vikingakistan berättar även om vardagen på en vikingagård. Bland annat byggs ett vikingaskepp och man berättar om äldste sonen Gunnar som följde med ett vikingaskepp till Grekland och aldrig återvände. En runsten hade rests till hans ära. Utanför Nyköping i närheten av Kristineholm finns flera runstenar. På en finns inskriptionen: ”Stenen restes efter Håsten. Reste den fadern själv efter sin döde son. Åsgot gjorde.....”

Man behöver alltså inte leta så länge för att finna verkliga motsvarigheter till lådans berättelse.

Det finska vinterkriget började den 30 november 1939, då Sovjetunionen anföll Finland, och pågick till den 13 mars 1941. Finländarna försvarade sitt land, men förlorade till sist ca 10 % av sin landyta (Karelen). 22 000 soldater stupade och ca 1/2 miljon människor förlorade sina hem. I uppgörelsen ingick också ett tvångsarrende av halvön Hangö vars läge vid Finska viken blev en strategisk plats för en flottbas. Här utkämpades också det s k fortsättningskriget där Finland hamnade i fel sällskap dvs Nazityskland. En minst sagt turbulent tid i Finlands historia.

Orostiden innebar bl a att ca 70000 finska krigsbarn kom till Sverige på svenskt initiativ, till släktingar eller för en placering på barnhem eller i fosterfamiljer. Denna tid uppmärksammas i ett skolmaterial som Sörmlands Museum (SM) lånar ut till länets högstadie- och gymnasieskolor. I studielådan finns ett rikt material . Ett autentiskt källmaterial berättar om andra världskriget ur en enskild familjs synvinkel. Här finns brev som utväxlats mellan Lisbeth i Helsingfors och släktingen Maj-Sofie i Nyköping. Barnen Kurt och Ulla-Christina bodde under en tid hos släkten i Nyköping. Det framgår av många brev att stödet från Sverige omfattade mat och andra förnödenheter, som var bristvaror i det krigsdrabbade Finland. I Lisbeths brev finns mycken tacksamhet uttryckt över släktingarnas stöd.

Hösten 2015 såg jag ett nyhetsinslag i TV från Torneå. En manifestation pågick till stöd för den begränsade grupp asylsökande som letat sig ända till Finland. Men motdemonstranterna var fler. Denna mobb var högröstad och uppträdde allt annat än civiliserat. Argumentationen mot flyktingmottagandet var fruktansvärt fördomsfull och visade att många inte förmått tänka ”varvet runt”. Solidaritet verkade för alltför många vara ett okänt begrepp. De kanske skulle må bra av att dyka ner i SMs studielåda och ta del av tillvaron i Finland och det svenska stödet till ett krigsdrabbat land för över 70 år sedan.

Är det något i klädväg som inte gett mig bra vibrationer så är det skor. Vet inte varför men så har det varit så länge jag kan minnas. Det här med mode har inte varit så viktigt men gärna en sko som är skön att bära och inte orsakar skavsår och annat elände som nageltrång som jag drabbades av vid två tillfällen i lumpen. Troligen beroende på att man inte följde instruktionerna om rätt användning med fotlappar, arméns hudsalva och insmorning för att mjuka upp det hårda lädret.

En händelse som jag inte glömt var i samband med en omoperation av ett nageltrång på Nyköpings lasarett. Efter operationen fick jag en skarp tillsägelse att ta det lilla lugna. Men på kvällen var det ett regionmöte med Friluftsfrämjandet i Södertälje och det var Bosse Lindberg, vår konsulent i Nyköping, som skulle köra. Jag var ju ”invalidiserad” med en bottin på foten över bandaget. På väg hem kändes det lite blött i bottinen och vi stannade för att kolla. Den var full av blod och det rann ymnigt. Tömde ur och full fart mot akuten i Nyköping. Vem mötte där om inte sjuksköterskan som sagt till mig att hålla mig lugn! ”Vad var det jag sa”, var hennes första kommentar.

De mest moderiktiga skor jag haft var väl i början av 60-talet då de så kallade myggjagarna var superpopulära. Men det par jag för dyra slantar köpte in blev ingen höjdare. Bara trångt och besvärligt för mina fötter som inte var anpassade för den här typen av skor.

Säkert var det många av bärarna, i den imponerande samling av skor av alla typer och århundraden som finns att beskåda hos Sörmlands Museum, som inte trivdes i sina skor. Man bara undrar hur det över huvud taget varit möjligt att få ned en fot i skon utan att det gjorde ont. Fanns det skohorn månne?

Apropå myggjagare fastnade jag för en synnerligen elegant sko med lite myggjagarkänsla men med ett aristokratiskt utseende. Undra på det då bäraren av skorna var greven och översten Gustaf Björnstierna, dåvarande ägare av Almare-Stäkets gård på Stäksön i Upplands-Bro kommun. Han ägde gården från år 1888 fram till sin död, 95 år gammal, år 1942. När han fick avsked från Försvaret år 1907 var han överste och chef för skånska dragonregementet. De eleganta kängorna beskrivs i museets noteringar så här:
Svarta skinn (chevreaux) kängor överdel av grå mocka. Knäpps med 5 pärlemorknappar, fodrade med läder och linne, gul och grå stropp mitt bak, lång spetsig tå. Lädersula och klack. Klackhöjd 30 mm.

Som av en tillfällighet bland damskorna vid sidan av Björnstiernas skor fick jag syn på en känga med spetsig tå och på en lapp stod det att skorna burits av Ellen Björnstierna som var gift med Gustaf. Beskrivs som grå satinkänga med svart lädertå och häl. 12 par snörhål och grå skosnören som snördes på utsidan. Fodrade med vitt linne, skinn och sidenbandskant. Tvär avskuren tå. Ingen klack. Maskinsydd nåtling.

Det finns mycket intressant läsning om skosamlingarna på Sörmlands museums hemsida. Ta gärna en titt och läs mer om skornas historia. 

http://www.sormlandsmuseum.se/Sormlandsmuseum/Utstallningar/Webbutstallningar/Titta-in/Skor/Medeltida-skor/

 

Veckans ämne är ”skor” och i museets samlingar hittar jag dessa bruna läderkängor som syns på bilden. Det visar sig att de tillhört en man vid namn Johan Carlsson. Skorna samt en del lappade och slitna arbetskläder kom till museet i en låda efter Johans hustru Cecilia. Paret hade fört ett kringflackande liv men fanns på senare tid på sörmländska gårdar och torp. De arbetsbetyg som fanns efter både Johan och Cecilia visar att de varit flitiga och redliga i sina arbetsuppgifter. Innehållet i lådan tyder på att de levt under knappa omständigheter. Hela lådan påminner om en svunnen tid i Sverige som inte ligger mer än 50 till 100 år tillbaka i tiden.

Kängorna ser gamla ut men är välskötta med, som jag bedömer det, nya sulor. Troligen var Johan en ”hemskomakare” som själv reparerade och skötte om sina kängor. Det var relativt vanligt att man på den tiden hade en sådan låda med enkla verktyg för reparation av skor. Skor var dyrbara och det gällde att sköta om dom så de räckte länge. I museets samlingar finns även en skomakarlåda från Hindås i Härryda kommun, Björketorps församling. På bilden ser vi skomakarlådan med innehåll.

Jag minns att min farfar hade en sådan skomakarlåda med verktyg och utrustning för att själv kunna reparera skorna. Farfars låda innehöll precis som på bilden en läst, diverse knivar, nubb och pligg samt fingerskydd och vax. Med dessa enkla verktyg kunde livet på skorna förlängas väsentligt. Troligen hade man bara ett par skor, så det var viktigt att de varade länge. Jag kan fortfarande för mitt inre se min farfar när han satt på sin stol och sulade eller klackade om sina kängor. Min farfar hade givetvis flera par skor vid den här tiden men han fortsatte att sköta och reparera sina skor som han alltid gjort. På det viset höll de längre och såg fina ut även efter lång tids användning.

Det är tänkvärt, att för inte så länge sedan var man så rädd om sina skor att man själv skötte och reparerade dem. Senare kom en period när vi lämnade in skorna till en skomakare som fick göra de reparationer som behövdes. Idag köper vi helt enkelt nya skor när de behöver repareras – och kanske långt dessförinnan bara för att de blivit omoderna.

Helsingborgs Gummifabriks AB grundades 1891. Familjen Dunker är sedan dess ett begrepp i staden vid Öresund och företagets varumärke Tretorn är fortfarande välkänt även internationellt. Den första produktsuccén var gummigaloscher och gummistövlar. Senare kom även regnkläder, sportskor, sportartiklar, kläder och inte minst tennisbollar att ingå i produktsortimentet. Företaget utvecklade på 50-talet den permanent gasfyllda tennisbollen, som senare under Björn Borg-epoken blev en storsäljare.  År 1998 lanserade företaget den första tennisbollen som bygger på mikrocellsteknologi.

För egen del kom jag att använda en del av företagets produkter från slutet av 50-talet. Det var främst tennisbollar och sportskor men även gummistövlar och ett par svarta pampuscher. De såg exakt ut som paret på bilden. Svensktillverkade av Tretorn Helsingborg i vävburen gummi med dragkedja.

Min minnesbild är att pampuscherna var mycket praktiska. Man skyddade sina inneskor och förblev torrskodd med pampuscherna pådragna utanpå sina inneskor. Lätta att ta på och av med bra funktion i regn , snö och slask. Nackdelen var dock att halkgreppet var i stort sett obefintligt. Min far hade inga pampuscher. Han var dock en flitig galoschbärare. Medan min mor hade ett par tunna gummistövletter som skydd över sina inneskor.

Minnen från en svunnen tid. Idag använder jag ingen produkt från Tretorn men har säkert såväl gamla tennisbollar som gummistövlar i mitt vindsförråd.

Påsken – en högtid fylld av såväl religiösa som traditionella inslag. Det här med att till exempel måla ägg och gömma påskägg för barnen är väl något som förekommit i de flesta svenska familjer. Att påskpynta är nästan lika vanligt som att ”ställa till det” när det lackar mot jul. Då kommer de saker fram som har stått nedpackade och undangömda sedan ett år tillbaka. Oftast saker som funnits med i åratal och som man bara måste ta fram när påsken gör sitt intåg.

Ett minne starkt förknippat till både påsk och jul har jag sedan ett 25-tal år tillbaka. Det var i samband med en ”bondauktion” i Kall i västra Jämtland, Åre kommun. Familjen hade gjort en avstickare från sommarstället vid Indalsälven strax nedanför Ristafallet för att få vara med om en auktion som lockade folk från när och fjärran. Ett stort inslag bland besökarna var norrmän som brukade trissa upp priserna ganska rejält på gångbara saker.

Bland auktionsgodset stod en fin färggrann påskhöna. När jag lyfte på locket låg ett halvt dussin handmålade glögglas – de skulle bara bli mina. Hönan OK men glasen var så läckra. Auktionen började och väntan blev lång – på gränsen till att man kände det var dags att ge upp. Men glasen skulle med – så det var bara att vänta. Så till sist – nästan bland de sista utropen kom påskhönan med sitt innehåll fram. Det gick lite trögt i början men jag hängde med på buden. Nu var det bara så att det fanns några fler än jag som var på jakt efter tomteglasen. Några norska flickor och jag trodde aldrig att de skulle ge sig. Men till sist tystnade deras bud och trofén blev min. Vad det kostade? Det minns jag inte men klart mer än vad jag tänkt mig från början.

Efter att ha inhandlat härliga ostar och nybakat tunnbröd gick färden hem till sommarstugan. Där visade jag nog lite stolt upp mina fynd för mina föräldrar. Då säger mamma: ”Har du lagt ned pengar på att köpa de där glasen. De har jag ett helt dussin av hemma i ett skåp.”

Tablå! Vad jag kunde minnas hade jag aldrig sett dem framme någon gång tidigare. Så nu står det ett antal handmålade tomteglas i ett skåp och använda vid högtidliga glöggstunder.

Påskhönan brukar också få komma fram när det är så dags tillsammans med två andra hönor som dock inte är inropade på auktion.

Skål och Glad påsk!

“SLM 33229 1-6 - Fågel,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/319100.

Vi närmar oss påsk och letar i museets samlingar efter lämpliga föremål att skriva om. Efter en stund ser jag en låda med fjäderprydda små pappfåglar. De kommer från ”Brandels låda”. Just fjädrarna får mig att fundera. Varför är fjädrarna så centrala i påskutsmyckningen?

Idag tar vi in påskris och smyckar det med bland annat färgglada fjädrar. Påskriset har gamla anor. På 1600-talet tog man enligt en del källor upp traditionen att piska husets innevånare med björkris på långfredagen - till minne av Jesu lidande på korset. Andra källor pekar på att traditionen med att piska med björkris fanns även under förkristen tid. Därom tvista dock de lärde.

Under 1800-talet övergick traditionen i att ta in björkriset och förse det med målade ägg och papper som utsmyckning av hemmet. Den traditionen startade enligt somliga i östra delen av landet för att sedan långsamt sprida sig till övriga delar.

Långfredagen var även en stillsam och sorgesam dag långt in på 1900-talet. Under min barndom var nästan allt stängt och på TVs enda kanal sändes filmen Golgata i svartvitt.

Hur kom då fjädrarna in i sammanhanget? Fjädrar började användas i påskriset redan i mitten av 1800-talet men den traditionen fick inget riktigt fäste utan det skulle dröja nära 100 år innan fjädrarna kom tillbaka i riset. På 1930-talet insåg fågelslakterierna att det blev stora mängder fjädrar över när man slaktade hönor. Här fanns ett perfekt sätt att ta reda på dessa och kunna sälja den tidigare ”biprodukten”. Jag antar att det krävdes en del reklam. Traditionen med påskfjädrar fick nu fäste och idag har vi nästan alltid fjädrar i riset. Fjädrarna användes inte bara i riset utan också som vi ser på bilden till allehanda utsmyckning. I Brandels låda har de små pappfåglarna fått del av fjädrarna.

Så var det med den gamla traditionen. Den var inte så gammal och inte heller så kulturell utan kanske snarare kommersiell, men det är i alla fall trevligt med fjädrar i påskriset.

GLAD PÅSK.

 

Enligt historiska källor är det osäkert när traditionen att klä ut sig till påskkärring i Sverige startade. I mitten av 1800-talet finns det dock belägg för att seden var spridd i landet. Det var främst under påskaftonkvällen som barn och ungdomar samlades och gick ut bland husen. En tradition var att det var på skärtorsdagen som kärringarna flög till Blåkulla. Så det varierade om det var på skärtorsdagen eller påskaftonen påskkärringarna skulle klä ut sig och gå runt.

- Ska vi påska och klä ut oss till påskkärringar? Jaa!
När jag var liten klädde jag och min syster ut oss till påskkärringar på skärtorsdagen eller om det var på påskafton. Mamma tyckte det var roligt att hjälpa oss. Hon plockade fram långa kjolar, förkläde, sjal över axlarna och huckle på huvudet. Med läppstiftet målade hon röda läppar, målade fräknar på kinderna och svärtade ögonbrynen. Förutom utklädningen hade vi med oss en korg, kaffepanna och en kvast. Vi blev riktigt fina! Sen gick vi och påskade hos mormor, morbror och till några grannar som vi kände. Vi gav dem små påskkort som vi hade ritat och önskade glad påsk. Då fick vi lite godis. Det här inträffade under första hälften av 1950-talet.

Om min mamma klädde ut sig när hon var liten när det var påsk vet jag inte. Jag kommer inte ihåg att hon berättade om det. Det kan ha varit så. På 1970/80-talet när våra barn var små fanns traditionen kvar. Då tog vi fram kjolar och sjalar och målade röda munnar och röda kinder med svarta fräknar. Kritorna plockades fram och vi ritade påskkort som vi lade i en korg. Barnen gick i grupper runt bland grannarna och önskade glad påsk. De fick godis och frukt och brukade vara mycket nöjda när de kom hem efter rundan.

Nu för tiden har seden nästan försvunnit. Det är nog så att barnen på dagis klär ut sig till påskkärringar på skärtorsdagen och gör påskkort som de tar hem till föräldrarna. Men det var flera år sedan som vi fick besök av några påskkärringar med påskkort. Skålen med godis står beredd hemma, men vi får äta upp det själva. En anledning till att det inte är så vanligt att påska nu för tiden är kanske att den irländska/skottska/amerikanska seden att fira Halloween på hösten har tagit över påskandet. I anslutning till Alla Helgons dag firas nu Halloween. Då klär barn och ungdomar ut sig och gå runt i husen och ropar bus eller godis. Då får man vara beredd med godisskålen igen.

Bildens tupp av porslin i grått, svart och vitt med tuppkam i rött och grön markplatta ingår i en samling som kallas ”Brandels Påsklåda”. I lådan ingår olika påskdekorationer från 50-talet. Tuppens ålder är dock osäker enligt museets dokumentation. Egentligen saknar detta betydelse då min ambition var att hitta en frodig porslinshöna med stor äggkarott med lock. Men si, en sådan finns inte i samlingarna. I mina personliga samlingar tror jag dock att det finns en sådan porslinshöna. Den minner om påsktraditioner i familjen under åttio- och nittiotal med kokning, målning av äggen, placering under hönans lock, avtäckning och slutligen mumsig uppätning. Särskilt goda var de bruna, stora ägg som kom från några hönor som ingick i min mors dåtida tynande naturahushållning.

När jag växte upp erbjöd påsken verkligen blandad kompott. Långfredagen var hemsk. Det var en dag då den högkyrkliga miljön påbjöd stillhet och andakt. Nöjesförbud rådde och Radiotjänst erbjöd endast gudstjänster, föredrag av lärda personer och klassisk musik. En oändligt lång och tråkig dag för ett barn! Långt senare, år 1981, tillbringade frun och jag påskhelgen i Helsingfors. Då var de svenska – religionsstyrda - påskrestriktionerna ett minne blott. Men inte de finska. Någon bio eller teater erbjöds överhuvudtaget inte på långfredagen. Dessutom var det svårt att hitta rekorderliga restauranger som var öppna. När jag var barn var det dock annat ljud i skällan redan dagen efter på påskafton. Då var det fest med påskeld, raketer och smällare. En dag som jag verkligen såg fram emot – i synnerhet i relation till dagen innan!

Nu för tiden tycker jag att det är riktigt trevligt att fira en lagom påsk. Tid för samvaro med nära och kära, med god mat och begränsad alkohol- och godiskonsumtion. Då jag kommer att tillbringa påsken på bortaplan avstår jag dock från varje form av påskdekoration i min lägenhet.

Jag tror att den 1 april är den dag då tidningar och TV-kanaler läses och tittats på lite utöver det vanliga. För nyfikenheten är påtaglig – vilket är dagens skämt och vilka kan det vara som går på de allt ifrån trovärdiga till klart genomskinliga skämten. Klurigheten på redaktionerna går för högtryck och skratten är många när de olika förslagen till aprilskämt diskuteras.

Men det är inte bara i den mediala världen skämten flödar utan det finns många ”lustigkurrar” som försöker lura sina vänner med de mest utstuderade och inte alltid så rumsrena skämten.

Har lite svårt för att själv hitta på ”trovärdiga” och gångbara skämt men har inget emot att bli lurad emellanåt även om det inte varit så ofta. Ett aprilskämt som jag nästan gick på var när den omåttligt populäre teknikern Kjell Stensson lurade många TV-tittare att göra om sin svart-vita TV-apparat till att visa färgbilder.

Det var den 1 april 1962 som han genom sin stora trovärdighet och vetenskapliga kunskap lyckades lura TV-apparaternas ägare att klippa sönder nylonstrumpor och sedan få fast dem på TV-rutan.

Han påstod nämligen att man hade installerat en ny utrustning i TV-huset som innebar att man kunde få färg på bilderna med hjälp av nylonstrumpor. Det visade sig att många ärligt erkände att man provade men ganska snart förstod att det var ett 1 aprilskämt.

Södermanlands Nyheter har naturligtvis varit duktiga genom åren på att försöka lura sin läsare. Här några av dessa som tidningen publicerade den 29 mars 2002 under rubriken Historiska aprilskämt genom tiderna:

Nyköpingshus blir nöjesfält

Bert Karlsson tar över Nyköpingshus och skapar ett sommarland runt borgen, rapporterade Södermanlands Nyheter den 1 april 1992. Dåvarande landshövding Ivar Nordberg och majoritetsledare Peder Wachtmeister (m) påstods uttala sig positivt om planerna.

– Jag stöttar det här till hundra procent. Tankegångarna ligger helt i linje med den moderata politiken, sade Peder Wachtmeister.

Andra var inte lika glada. Tillförordnade länsmuseichefen Eva Thunér-Ohlsson upprördes över tanken på ett tivoli bland fornlämningarna och uppmanade Nyköpingsborna att gå till slottet och protestera, uppgav tidningen.

Hälften hare, hälften gris

Den 1 april 1996 bjöd Södermanlands Nyheter och Tystbergadramatörerna in till grillfest på Nyköpingshus borggård. Där skulle det bjudas på det ljusa, magra köttet från fläskharen. Fläskharen beskrevs som ett mellanting mellan griskulting och hare som, i alla fall enligt jägmästare Harald Fleischman, snart skulle vara lika vanligt i den sörmländska naturen som vildsvinet. Något som representanter från Södermanlands museum såg mycket positivt på – för nu kunde ju Sörmland kanske äntligen få en genuin landskapsmaträtt.

Det var dock inte en enda Nyköpingsbo som lät sig luras ned till borggården, där Södermanlands Nyheters lustigkurrar fick stå ensamma och frysa i det ovanligt kyliga aprilvädret.

“SLM 36879 1-2 - Telefon, LM Ericsson 1965 på teakbricka,” Sörmlands museum,  http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/331313.

Seden att locka någon att gå på ett skämt eller at göra något fånigt den första april lär ha gamla anor såväl i Sverige som i många andra länder. I Sverige finns belägg för traditionen seden mitten av 1600-talet och skämten gick då ofta ut på att den lurade skickades ut på fiktiva uppdrag som att leta efter synvinklar, rumpdrag eller spikolja. Idag handlar skämten mer ofta om dagsaktualiteter och framför allt i massmedier som driver med ny teknik och politik.

Som ung tonåring fick jag idén att lura min pappa att utföra ett uppdrag på första april. När han kom hem efter arbetsdagens slut meddelade jag tagit emot ett samtal och uppmanats att be honom ringa upp det nummer som jag antecknat. Pappa såg undrande och fundersam ut och greppade lite allvarlig telefonen, en svart backelittelefon som fotot ovan visar. Telefonen stod hos oss som i de flesta hem på 50-talet i hallen och det var inte svårt att både iaktta och lyssna till det som utspelade sig och sedan triumferande kunna utbrista ”April, april din dumma sill jag kan lura dig vart jag vill!

Att lyssna till samtalet blev svårt då inte ett ljud kom över läpparna men i örat meddelade en fröken viktig information. Till vilken abonnent ledde numret och vilken information var det som förmedlades?

Ring 90510 om du befinner dig i Sverige eller om du befinner dig i utlandet+463390510 så får också du ta del av den viktiga informationen som inte avslöjar vilken dag det är men som ändå är en uppdatering på sekunden när.

Vi närmar oss 1:a april och det måste givetvis uppmärksammas av oss seniorbloggare. Människor har skämtat april med varandra sedan mycket lång tid tillbaka. Det finns belägg för aprilskämt i  Frankrike tillbaka till 1500-talet. Den som i Frankrike blir utsatt för skämtet kallas ”aprilfisk”. Man tror att namnet kommer från seden att fästa pappersfiskar på ryggen på den man ville driva med. (Kanske finns kopplingar till vår ”strutonsdag” här?). I stora delar av världen finns seden med att lura någon den 1:a april. I många engelsktalande länder talar man om ”all fools day” och i Skottland heter det ”gowk” som betyder gök eller dummerjöns. I Indien är seden kopplad till ”Holifesten” den 31 mars.

Till Sverige kom aprilskämtet i mitten av 1600-talet. Ett vanligt sätt att narras var att be någon hämta ”synvinkeln” eller något annat fiktivt verktyg. Ofta var dessa skämt knutna till olika yrkeskulturer. Under 1700-talet var det även populärt med så kallade aprilbrev – falska meddelanden som sändes ut. Ett brev, att gudstjänsten i en kyrka i Västergötland skulle börja en timme tidigare, sändes ut år 1742. Det blev en del uppståndelse när församlingen upptäckte att de blivit lurade.

Aprilskämtens anknytning till tidningar finns belagt tillbaka till 1800-talets mitt. Londontidningen Evening Standard meddelade i en annons år 1846 att det skulle bli förevisning av åsnor på en plats i utkanten av staden. Det gick snart upp för alla som tog sig dit vilka som åsyftades.

I Svenska Dagbladet 1911 kunde man läsa att vid invigningen av Olympiska spelen år 1912 i Stockholm skulle en parad med 600 elefanter (utlånade av Rajan av Rajastan) medverka. På de första 50 skulle en musikkår sitta och spela de medverkande ländernas nationalsånger.

År 1962, i den svartvita TV-åldern, bidrog Kjell Stensson till ett klassiskt aprilskämt, när han lurade en stor del av svenska folket att sätta en nylonstrumpa framför TVn för att därigenom få färg i TV-apparaten.

Förra året meddelade tidningen Allehanda att de skulle starta en ny webbplats i 3D-format så att alla som använder 3D-glasögon skulle få se nyheterna ”sticka ut” på ett nytt sätt. Eller vad sägs om att man siktat en hel flock med sjöelefanter vid Eriksberg. De ansågs ha simmat dit från den kanadensiska kusten. Biträdande viltexperten vid Eriksberg Yksi Huhtikuu meddelade att området passar speciellt bra för sjöelefanternas parning. Om flocken förökar sig planerar man att kunna ha sjöelefantkött på Eriksbergs berömda julbord.