Vaccinationer har minskat utbredningen av sjukdomar och t.o.m. utrotat för människan svåra gissel som t.ex. smittkoppor. Men framstegen hyllas inte av alla – skepticism förekommer alltjämt inte minst p.g.a. biverkningar. I vissa fall handlar motståndet om religiösa eller ideologiska uppfattningar.

Ympningsinstrumentet på bilden är en vass och spetsig lansett. Enligt museets dokumentation har det använts för vaccinering av barn i Lid ungefärligen åren 1884-1900 och folkskolläraren Anders Lundgren var vaccinatör. Ympning fungerar så att avdödat eller kraftigt försvagat virus med hjälp av instrumentet rispas in i huden. Därefter uppstår immunitet. Själv fick jag uppleva sådant under skoltiden på 50-talet, men då var det en sköterska som skötte sysslan. Jag saknar vaccinationsjournal, men en smula plågsamt var det. Och det gav bestående ärr på överarmen liksom calmette i låret mot TBC. Om poliovaccin kommit fram tidigare hade en av mina halvbröder kanske sluppit barnförlamning, som sjukdomen också kallades för att viruset kunde infektera ryggmärgen. Från tioårsåldern blev han förlamad och rullstolsbunden resten av livet. Effekten av poliovaccineringen är likväl omdiskuterad i många länder och detsamma gäller mässling.

Massvaccinationer har ändå fortsatt.  Numer ges förebyggande injektioner mot en rad sjukdomar, men det går inte att komma ifrån att det handlar om komplexa biokemiska processer och individer kan reagera olika. Medlet mot svininfluensan visade sig orsaka narkolepsi hos en del människor. Nyligen tog jag en spruta mot TBE och det kändes absolut inget. Vad jag vet har märkbara biverkningar av vacciner aldrig drabbat mig. Nog måste kunskapen som vuxit fram ses som värdefull. Men det gäller att inte ligga på latsidan – beredskap behövs om nya epidemier blossar upp.

 

Vad innebär egentligen det värdeladdade ordet Värdefullt? Är det ett av världens dyraste mynt, en silverdollar från 1794 såld för över 63 miljoner kronor, Sveriges dyraste, en 6 dukat med Drottning Kristina från 1644, såld för 2,3 miljoner kronor eller kan det vara 10-öringen man fick i dricksglaset när den första mjölktanden lossnade och som man sedan sparat som minne?

När vi ändå är inne på ämnet pengar finns det i Sörmlands Museums samlingar en mängd intressanta mynt av alla sorter och utgivningsår. Flera av dem definitivt inga som går att bära med sig i byxfickan eller börsen. Ett av de maffigaste är det ärgade kopparplåtsmyntet präglat 1711 med valören 1 daler silvermynt etsat i mitten. Storleken är hela 163x185 mm och 5 mm tjockt.

Myntet vi ser på bilden har en krona i varje hörn, som sedan var när dessa mynt präglades. På vissa kopparmynt kan man se avklippta hörn – detta för att myntet ska få sin rätta vikt. Det ska också gå att utläsa orden CAROLUS XII SVE GOT WAN REX som präglats runt mittmotivet.

För den intresserade myntsamlaren finns på Kungliga Myntkabinettet som ligger på Slottsbacken i Stockholm alla tänkbar mynt från 1500-talet och framåt. Ett av de stora fynden av medeltida mynt gjordes här i Södermanland 1599 i Tystberga socken.

Här har vi talat om mynt som värdefullt men det kan lika gärna vara någon gåva i samband med uppvaktning, en bild som väcker minnen till liv eller varför inte den fantastiska dagen när det första barnet såg dagens ljus.

Säkert är det många av oss som i sina gömmor har något som betraktas som värdefullt – i första hand för en själv men också för sina efterkommande.

Utan känsla för det unika och värdefulla som generationer före oss har haft skulle vi idag inte kunnat glädjas åt våra museer med alla sina ”prylar” i smått och stort, allt inte värdefullt ekonomiskt sätt, men en levande bild av hur människorna levt i årtusenden tillbaka. En historia värdefull och oersättlig om något.

Värdefullt är också att älska sin nästa, ta hand om varandra och att vi gemensamt engagerar oss för en bättre värld för alla människor oavsett kön och hudfärg. 

Säkerhetständstickan lyser upp tillvaron för att den förbättrat tändsticksarbetarnas arbetsmiljö och minskat brandfaran, Solstickepojken för att han i snart åttio år bidragit med över hundra miljoner kronor till behjärtansvärda ändamål.

Säkerhetständstickan är en svensk världssuccé som två professorer vid Uppsala universitet, Gustaf Erik Berggren (sedermera Pasch) och Jöns Jacob Berzelius, i ett lyckat arbetsmiljöprojekt i mitten på 1800-talet kunde framställa genom att ersätta den gula eller vita fosforn med röd sådan. Fosfortändstickor med gul/vit fosfor självantände ofta och orsakade bränder medan säkerhetständstickan endast kan tändas med tändsticksaskens plån. Den gula/vita fosforn är också mycket giftig och människor som arbetade på tändsticksfabrikerna dog i förtid. Deras skelett sprack, tänderna lossnade, benen ruttnade och lederna förstördes i åkomman käkbensnekros, också kallad fosforfrossa, en inflammationsprocess som drabbar den som kommer i långvarig kontakt med gul alternativt vit fosfor. Att gul och vit fosfor användes som fosterfördrivningsmedel vid illegala aborter och att behandlingen inte så sällan ledde till att den gravida kvinnan dog visste man, men slutsatsen att ämnena var en arbetsmiljörisk i tändstickstillverkningen dröjde det till början av 1800-talet innan man insåg.

1936 bildas stiftelsen Solstickan vars syfte är att samla in pengar för stöd till barn och gamla. Initiativtagare till stiftelsen var Mahtias Hallgren, direktör i Svenska Tändsticksbolagets försäljningsaktiebolag, som kom på den geniala idén att öka priset på en tändsticksask med ett halvt öre. Tändstickor var billiga, produktionen storskalig och knappast någon skulle avstå från att köpa produkten på grund av prishöjningen resonerade Mahtias. Men tändsticksasken behövde en tilltalande etikett och det var bråttom. Uppdraget gick till konstnären Einar Nerman som använde en tidigare illustration han gjort till HC Andersens saga Tummelisa. Med sonen Tom som förebild blev Tummelisa en pojke och facklan i hennes hand en sol i etikettens övre vänstra hörn med Nermans signatur. Och mycket riktigt det blev en succé. På mindre än ett år, från februari tom oktober 1936 hade stiftelsen fått 170000 kronor att fördela till behövande.

Ett halvt öre per ask har idag blivit 80 öre per hushållsask till Solstickefonden som, från att främst ha bekostat barnkoloniverksamhet för stadsbarn som behövde komma ut till sol och bad, nu har målet att verka som en ”spjutspets”, att inspirera och stödja nya idéer och initiativ inom forskning på Karolinska Institutet.
En genial idé att knyta insatser för hjälpbehövande till en billig och nödvändig vardagsprodukt, som inte kräver någon uppoffring för att hjälpa en medmänniska, och ett lyckat arbetsmiljöprojekt har förbättrat och underlättat livet för många och satt ljuset på säkerhet och solidaritet. En värdefull insats och ett värdefullt arbete.

I oktober 2015 får vi veta vem som ”gjort en personlig insats utöver det vanliga - och helst inom ramen för sitt yrkesarbete – inom de områden som avses med ändamålsbestämningens stadgar” och som ska hedras med att få Solstickepriset som stiftelsen årligen delar ut.

Helt säker kan man inte vara på säkerhetständstickan men om man tänder den varsamt i riktning från kroppen och förvarar den oåtkomligför barn, som det står i askens baksidestext, så ökar säkerheten enligt Swedish Match som idag äger och tillverkar våra tändstickor i asken som troligen har världens mest kopierade konstverk, Solstickepojken.

Förr var kopparföremål värdefulla. Kaffepannor, kastruller och bunkar i koppar var samlarobjekt. På bondauktioner kunde kopparföremål gå upp till otroliga summor. Mina föräldrar tycktes inte ha insett det för våra höns och kycklingar i hönseriet fick dricka vatten ur förtenta kopparkittlar. Det kom en gång en släkting från Stockholm och hälsade på och då fick kära mor riktiga bannor för att hon hanterade sina fina kopparkärl så vanvördigt. Jag tyckte det där var ganska pinsamt.

Men nu har kopparföremål varit ”ute” under många år. Vi har i familjen en ganska stor samling av olika sorters koppargrejer som vi inte sätter särskilt stort värde på. Men enligt trendanalytikerna kommer kopparföremål att snart stiga i värde. Det är alltså inte läge att sälja nu så vi får väl vänta.

Föremålet för bloggen, en vattentunna av okänt ursprung, inköptes till museet för snart 80 år sedan, säkert för en billig penning. Det verkligt värdefulla med den här vattentunnan är enligt mitt förmenande innehållet. Vattnet som förvarades i tunnan var en oundgänglighet. Gott vatten är en mycket värdefull tillgång på en gård. Mitt föräldrahem – jag bor fortfarande strax bredvid – är beläget på en ås av mosand så vi hade gott om rent och fint vatten. Vi hade en grävd vattenbrunn ute på åkern och från den drogs en vattenledning till ett pumphus och sedan in i stugan. Redan i slutet på 1930-talet ordnade far min med en elektrisk vattenpump med hydrofor och tryckströmbrytare. Vilken lyx! Jag minns att man runt vattenledningen lade myrstack för att isolera mot frost. Myrstacksmaterialet stod väl emot förruttnelse sas det. Den där pumpen fick ett eget namn nämligen ”Konstgjorda Karlsson”. Vattenledningarna har naturligtvis behövt underhållas och förnyas under åren som gått men ”Karlsson” är fortfarande i funktion och levererar vatten till oss varje dag.

Men det mest värdefulla som finns för en seniorbloggare är ändå hälsan. Att varje morgon (om än inte lika tidigt som förr) få kasta benen över sängkanten och kliva upp det sätter jag det allra största värde på. Och jag skänker ”försynen” varenda dag en tacksamhetens tanke över att få vara frisk.

Temat ovan för tanken tillbaka till 1950-talet och den kultur kring sparandet som gällde när jag var barn. På bilden ser man en sparbössa av keramik som  lämnats in som gåva till museet år 1956. Jag kommer ihåg den sparbössa jag fick av Sparbanken i Nyköping. Det var en sparbössa av metall, som bara kunde öppnas med nyckel. Nyckeln fanns bara på banken. Jag fick gå till banken  med sparbössan. Där öppnades den och pengarna sattes in på mitt sparkonto. Varje gång jag tömde bössan - mest 5-öringar - fick jag även en tidningen ”Lyckoslanten” med serien om Spara och Slösa. Tidningen skulle ge mig insikten att det var mycket bättre att spara pengarna än att konsumera dessa.

Den första sparbanken i Sverige bildades år 1820 i Göteborg. Grundaren var en tysk köpman, Eduard Ludedorff. Vid mitten av 1870-talet fanns 325 sparbanker. Dessutom fanns 37 affärsbanker. I början arbetade man fritt utan någon reglering, men år 1892 kom den första sparbankslagen. Den viktigaste uppgiften för sparbankerna var att ta emot inlåning och främja sparande. Andra kännetecken var lokal förankring och frånvaro av enskilt vinstintresse. Affärsbankerna skulle sköta kontakten med näringslivet.

Sparbanksföreningen bildades år 1900. Sparbankerna började därmed samarbeta och en viktig del av samarbetet utgjordes  av sparpropagandan,  som  hade sitt ursprung i det internationella  sparbanksmötet i Milano år 1924. Så många som möjligt skulle spara regelbundet och göra detta till en god vana. Man inrättade olika sparformer, som skolsparandet och hemsparbössesparandet. Det var den senare som jag hade blivit en del av med min sparbössa.

Tidskriften Lyckoslanten kom ut med sitt första nummer år 1926 – i samband med Världsspardagen. Sedan dess har den delats ut till skolbarn. Grundaren av tidningen var bankdirektören Josef Hugo Jönsson. Han hade fått uppdraget att organisera  ”Svenska Sparbanksföreningens avdelning för sparpropaganda”. Efter en ide från USA startade han tidningen Lyckoslanten, som skulle vända sig till skolbarn. Tidningens redaktör var folkskolläraren Torsten Palmqvist, som hade denna funktion ända fram till 1960. Tidningens namn utsågs genom en pristävling som vanns av hushållerskan Emma Andersson i Katrineholm. Serien om Spara och  Slösa av Birgitta Lilliehöök fanns med redan från 1926 och  publicerades ända fram till år 1963. Serien har senare dykt upp igen efter 2005.

Man kan utan att ta alltför stora risker säga att synen på sparande har förändrats drastiskt i hela västvärlden. Idag hyllas konsumtion och belåning för att ”få igång hjulen” i samhället. Kanske är det snart dags att återinföra gamla traditionella sparideal igen?

Bildens gamla trälås kommer från Senesta i Stigtomta. I den sparsmakade beskrivningen finns endast storleksuppgifterna: Längd 210 mm, bredd 100 mm och höjd 50 mm. Det skulle onekligen vara intressant med lite fler uppgifter och en teknisk beskrivning av denna kulturhistoriska hantverksklenod.

Från min lantliga uppväxtmiljö kommer jag ihåg att skyddet av värdefull egendom var lite si och så. Man litade på varandra och lämnade ofta dörrarna olåsta. Hände sig dock att utombys tjuvar lyckades få med sig någon båtmotor. Amatörmässiga försök att stjäla bilar misslyckades i regel. Det ledde dock till mycket prat, mustiga detaljrika historier och – åtminstone tillfälligt - skärpt säkerhetstänkande. Fler bilägare tog för vana att inte lämna kvar nyckeln i tändningslåset. Och började till och med att låsa bildörrarna. Det var då dä!

Det här leder mig osökt in på avdelning bankfack. Mitt bankfack har jag inte besökt på flera år. Ursprungligen var besöken någorlunda regelbundna i samband med att det var dags att hämta ut en och annan vinst på Svenska Statens Premieobligationer. Före den digitala revolutionen fanns dessa värdepapper fysiskt och därtill i prydligt tryck. Administrationen kring vinsthanteringen krävde mycket tidsödande skrivarbete för de stackars banktjänstemännen. Nu kommer jag knappt ihåg vad jag förvarar i facket. Det jag minns är värdehandlingar i form av gamla betyg och ärvda guldringar som bör finnas där i säkert förvar. För övrigt hyllar jag en finsk FN-officers mantra: ”Du ska inte samla på dig fler värdefulla prylar än du kan ta med dig upp i en björk”.

Anna Hedtjärn Wester från Sörmlands museum besökte oss och berättade om projektet ”Koll på kläder”. Nästa tema blev därmed ”Made in Sweden”, eftersom vi kunde konstatera att nära nog all konfektionstillverkning försvunnit från Sverige.

Efter lite letande i museets stora klädsamling hittade jag en fin kavaj från Junex i Huskvarna. Kavajen är från 1960-talet och inlämnad av Brita von Rosen.

Junex är intimt kopplad till Huskvarna och Jönköping. Året var 1927 och en av Jönköpings många tändsticksfabriker (Junebro Spånaskfabrik) hade lagts ned. Lediga lokaler fanns därmed att hyra och John Hjelme-Lundberg med hustru Tora beslöt att starta konfektionstillverkning i de gamla lokalerna.

Man fastnade för namnet Junex. Ex june är latin och betyder från June. June var första delen i det gamla namnet för Jönköping, som var Junaköpunger. John var av gammal konfektionsindustrisläkt från Hjälmsjö - därav namnet Hjelme-Lundberg. Verksamheten växte och gick bra. År 1934 hade man 450 anställda.

Lokalerna blev för små och de var dessutom i dåligt skick. Ägarna frågade då Jönköpings stad om möjligheten att köpa en tomt för nybyggnation. Jönköpings stad ställde sig helt kallsinnig till detta. Frågan gick då vidare till Huskvarna, som såg möjligheterna i att få en stor kvinnodominerad industri som komplement till Husqvarna AB, som hade en mansdominerad arbetskraft. Huskvarna ställde upp med kostnadsfri tomt i  ”skyltläge”, halva byggkostnaden, gratis framdragning av el och VA samt en badplats vid Vättern för bolagets räkning. Junex lovade i sin tur att tillföra Huskvarna skatteintäkter i minst 20 år.

Arkitekten Erik  Friberg ritade huset i funktionalistisk stil och det finns fortfarande kvar som ett av portalverken inom den svenska modernismens historia. Invigningen av huset skedde den 14 maj 1936 och var en mycket påkostad historia. Ägarna levde även privat ett mycket flärdfullt liv och umgicks med många av den tidens storheter. Bland annat var de inbjudna till bröllopet mellan Grace Kelly och Furst Rainier i Monaco.

Med tiden kom verkligheten ifatt verksamheten och konfektionsindustrin flyttade ut från Sverige till länder med lägre produktionskostnader. År 1960 överfördes hela ägandet till en bank  med fordringar på Junex. Ägandet lämnades åter efter cirka 3 år, men efter en lång överlevnadskamp försvann företaget från familjen Hjelme-Lundberg den 30 juli 1970. John Hjelme-Lundberg dog senare samma år.

Junex drevs sedan av olika ägare fram till mars 1985 då de 17 kvarvarande anställda i Nya Junex sades upp och sagan om Junex var slut. Idag finns bara ett vackert funkishus kvar utmed Grännavägen.

Ovanstående industrihistoria är tyvärr inte så unik. I och med globaliseringen har många andra svenska produktíonsindustriers öde blivit detsamma. Hög automatiseringsgrad och specialisering är några av villkoren för tillverkningsindustri som vill överleva i Sverige.

Vi bloggare har haft besök av Anna Hedtjärn-Wester, som berättade om kläder, inhemska och importerade. På 1960-talet var 90% av de som såldes i Sverige svenskproducerade och nu är det mindre än 1%. Vi har haft stora producenter i bl a Västergötland, främst under 1900-talet när konfektionssömnad blev populärt. Före de var det mesta hemsytt eller gjort av en skräddare.

Denna safarikostym är från 1965 och gjord i fröskalsbomull och polyester med nylonfoder. Såld, eller aldrig såld om man ska vara korrekt, hos Börjes Herr-och gossekipering. Den är skänkt till muséet i oanvänt skick. Kallas för vardagsplagg men är ändå välarbetad med fodrade ficklock o s v. Märket är Svensk kvalité från ERLA ett Boråsföretag. Börje själv har sagt att de som åkte på semester ville ha ”någonting när man kom ner till värmen”. Det var i slutet på 50-talet och början av 60-talet som svenska folket fick råd att resa utomlands när de första charterresorna anordnades.

Jag tänker då på min fars resegarderob. Han hade en liknande kavaj för att användas då de reste till Mallorca och Kanarieöarna. Mina föräldrar älskade värmen och med ett jordbruk som aldrig gav semester om man var kvar på gården, så reste de bort i en vecka i taget. Först var det Sverige som utforskades, främst fjällvandringar. Sedan kom första charterresan i slutet av 1950-talet och det var stort för dem. Ett språk som man inte förstod, maträtter som var helt annorlunda våra och så den fantastiska naturen med grönska och blommor. De älskade båda resmålen och reste gärna i lätta sommarkläder som denna safarikostym.

Kollar man nu på safarikostym så rekommenderar researrangören enklare kläder i mjukt material och en safarihatt. Det gäller alltså verkliga safariresor i Afrika. På vissa hotell och restauranger måste man fortfarande klä upp sig på kvällen, så kanske en nätt kostym är på sin plats även i djungeln.

Efter andra världskriget steg levnadsstandarden i Sverige och folk började efterfråga mer konfektionssydda kläder, textilindustrin växte och sysselsatte i början på 1950-talet 70000 anställda med en självförsörjningsgrad om 85 %. Konfektionsindustrin var dess helt dominerande kund med svenska klädmärken som INGWA, ERLA, ELSSON, FINO, WIDENGRENS, MMT, KÅWE; CITYMODELLER, MELKA OCH ALGOTS. I garderoben kunde det nu hänga ett par byxor i terylene med svagt snedställda framfickor, bakficka med knäppning och raka byxben där bakvåden var 10 cm längre och som Galenskaparna och After Shave sjunger i låten Borås, Borås om den nyekiperade mannen, kunde han nu göra entré i stora sta´n med postorderskor och Algotskostym.

Det var inte ovanligt att industrialiseringen i slutet av 1800-talet startade inom textilindustrin eftersom den utrustning och de maskiner som behövs är relativt enkla och arbetskraften därför inte behöver någon avancerad utbildning eller kompetens. Kvinnor ansågs mest lämpliga och branschen utmärktes av att ha de sämst betalda industriarbetarna. De svenska kvinnorna hade kommit ut på arbetsmarknaden i större utsträckning under andra världskriget då de fick ersätta männen som låg inkallade i det militära. Efter kriget kom många att stanna kvar i yrkeslivet och hemarbetet behövde rationaliseras och i kombination med ökade inkomster blev köpta kläder en tidsbesparing.

Den allmänna värnplikten som införts i Sverige 1901 bidrog också till konfektionsindustrins tillväxt. Genom alla år hade de värnpliktiga vägts och mätts både på längden och på tvären varför det fanns gott om uppgifter till att standardisera olika storlekar för storskalig industriproduktion.

Den svenska textilindustrin hankade sig fram med hjälp av statligt stöd till 1993 men konkurrens från länder med modernare utrustning, lägre löner och en frihandelsvänlig politik tvingade branschen till omstruktureringar med nedläggningar, fusioner, ändrad produktionsinriktning och minskande sysselsättning som följd. En process som påbörjades på 1970-talet. Algots försattes i konkurs 1977 och vid en sökning på nätet av de ovan uppräknade klädmärkena blir det endast en träff. På ERLA som inför våren 2015 annonserar:

”Erla of Sweden är redo att förse er med vårens och sommarens nya kvaliteter, modeller och färger. Vi är idag heltäckande inom herrkonfektion. Vi marknadsför byxor, shorts, skjortor, jackor, kavajer samt kostymer. Vi lagerför samtliga produkttyper och kan leverera från 1 dags leverans till hela Sverige. Erla of Sweden är det uppdaterade alternativet!”.

ERLA har namnet efter grundarna ERiksson och LArsson men nu med tillägget of Sweden vilket är en anpassning till en verksamhet i en alltmer globaliserad tillvaro där produktionen ofta sker utomlands men med svensk design. Det mest kända svenska klädmärket i världen idag är Hennes och Mauritz som i konkurrens med det spanska klädmärket ZARA tävlar om att ha flest butiker i flest länder.
Det som på 1500-talet började med att allmogen i Sverige knallade runt i bygden för att sälja hemslöjd har blivit en internationell bortaproducerad modesuccé med svensk märkesetikett i kragen, linningen eller som ett väl synligt tryck på plagget. Be your brand!

Algots var varumärket på kläder som vi kommer ihåg bäst, vi som är lite äldre. Det kändes helsvenskt på något vis. Mitt val av föremål i museets samlingar var därför en blå arbetsrock som använts av Johan Bernhard Karlsson i Huddinge. För egen del har jag i barn- och ungdomen burit många ”Algotskläder”.

Vi fick vid vårt senaste bloggmöte en föredragning av Anna H W från Museet om svensktillverkade kläder av olika slag. Hon visade en klänning från Erla, byxor från Brason, kavaj från Widegrens, mm. Anna hade lyckats hitta många fina textilföremål trots att vår käre gamle bloggkamrat Egon Toft tyckte det var tunt med föremål i samlingarna som vittnade om Nyköpings storhetstid som textilstad i sin blogg i mars 2011. Han kom med uppmaningen till alla att insända textila föremål till museet tillsammans med en beskrivning av När, Var och Hur det använts och vad det var för typ av textil.

Den svenska textilindustrin har gjort som kräftan - gått bakåt. Redan kring sekelskiftet 1900 hade Sverige en betydande textilindustri med tyngdpunkt i Göteborgsregionen och Norrköping och i Sjuhäradsbygden och i Skåne och Halland – och Nyköping inte att förglömma. Tillväxten fortsatte till början av 1950-talet, då textilindustrin gav Sverige en självförsörjningsgrad på 85 % och hade cirka 70 000 anställda. En nedgång började därefter, först orsakad av konkurrens från den modernare nyuppbyggda västeuropeiska textilindustrin. Därefter kom konkurrensen från låglöneländer utom Europa. Sysselsättningen minskade kraftigt under åren 1950 till 1968 (ca 60 %). 

Detta framtvingade en radikal omstrukturering av den svenska textilindustrin, vilket kom att resultera i nedläggningar, fusioner, ändrad produktionsinriktning, ökad import av garn och väv samt export av färdigvaror. Trots minskad sysselsättning ledde omstruktureringarna till att industrin i början av 1970-talet uppnådde sin dittills högsta produktionsvolym. Men denna har, liksom sysselsättningen, minskat från mitten av 1970-talet, trots statligt stöd fram till 1993. Numera tillverkas våra kläder i Indien och Kina. Den svenska textilindustrin har således minskat avsevärt från mitten av 1900-talet.

Textilier i mängd från åtskilliga hundra år tillbaka och fram till våra dagar finns att beskåda i Sörmlands Museums föremålsmagasin i Nyköping. Här påminns vi om den spännande historia som vi haft i Sörmland när det gällt textiltillverkning – allt från kläder till tyger. Det ”luktar” Made in Sweden lång väg och man känner en stor glädje över att vi idag har möjlighet att följa den fantastiska utveckling av det som en gång satte Sverige på världskartan.

Begreppet Made in Sweden har inte samma klang längre. Konkurrensen från lågprisländerna har inneburit att det mesta av svensk konfektionsindustri försvunnit. Däremot verkar intresset för det som är lite annorlunda, speciellt och tilltalande ur design- och modesynpunkt vara en blågul framgång och genererar åtskilliga miljarder i exportintäkter.

Egentligen är det ganska fantastiskt att Nyköping en gång i tiden var landets tredje största textilstad med anor redan från 1500-talet. Under flera århundraden utvecklades verksamheten så att det när den stod i full blom med alla spinnerier och väverier sysselsatte i stort sett halva Nyköpings befolkning. Tyger producerades i mängd och spreds över många kontinenter och till våra egna konfektionsfabriker för att förvandlas till eftertraktade produkter med stark anknytning till Made in Sweden.

Skulle tro att de två stora i Vingåker, Widengren och Ljungströms, på sin tid hade tyger i sin produktion Made in Nyköping. De båda tillverkarna stod för uppskattad svensk kvalitet och för Ljungströms del fortsatte tillverkningen i Vingåker ända fram till 1998 då en utlandsetablering satte stopp för en framgångsrik produktion i Sverige.

Om verksamheten i Nyköping i de olika fabrikerna med Fors Ullspinneri som ett av Nyköpings större industriföretag, har Textilhistoriska Gruppen i Nyköping, med Harald Andersson som författare, tagit fram flera intressanta böcker som är väl värda att läsa. Gå gärna in på deras hemsida www.textilhistoriska.se för mer information.

När vi talar om Made in Sweden och sörmländsk textilhistoria får vi bara inte glömma den succé som grevinnan Ebba von Eckermann under 30 år gjorde med sina kläder av egenproducerade handvävda färgsprakande ylletyger tillverkades hemma i Ripsa. Kläder som gjorde stor succé bland annat i USA och Paris. I Ripsa gick också vävstolarna varma och gav många kvinnor arbete – oftast i sina hem.

I samlingarna på museet hittar vi den här fina så kallade Safarikostymen. Den tillhör den samling som Börje Ohlsson, Börjes Herr- och gossekipering i Nyköping, donerade. En kostym verkligen Made in Sweden och som är uppsydd hos den anrika textilfabriken i Borås. I beskrivningen skriver Börje; ”Så fin konfektion på ett rent vardagsplagg. Så fint sydd den är, passpoaler. Bälgveck på fickorna, ok i ryggen och sprund. Locket på fickan är fodrat! Byxa med snedfickor. Jackan är fordrad med konstsiden. Den köpte dom som ville ha någonting ”När man kom ner till värmen som dom sa”.

Bildens kornblå byxa var högsta mode på 1960-talet. Tyget var en blandning av ull och syntetmaterialet terylene (den första polyestern). Tyget kallades ”Cremplene for men”. och tillverkades av Saxylle/Kilsund i Borås. Det var inte helt behagligt att bära dessa plagg. Det syntetiska dominerade med fickfoder i nylonväv, som gav en hal känsla mot huden, inte alls lika behaglig som det välbefinnande som nutidens mjuka bomullsbyxor ger sina bärare.

Byxan är av märket Brason och tillverkades på en fabrik i Skövde. Företaget grundades år 1916 av bröderna Eric och Albert Andersson i Tvärred ca 2,5 mil öster om Borås.

När jag växte upp i grannbyn blomstrade företaget under ledning av sönerna Arne och Allan Andersson. Kring 1970 hade företaget över 150 anställda på fabrikerna i Tvärred och Skövde.

Specialiseringen på herr, dam och pojkbyxor ledde också till att ca 15% av produktionen gick på export till Europa och USA. När konkurrensen från billig import försämrade lönsamheten beslutade ägarna, som då uppnått pensionsålder, att lägga ner företaget år 1976.

Min far var småföretagare i branschen. Han drev syfabrik från 1943 till slutet av 60-talet där tillverkningen främst utgjordes av herr- och dambyxor. Produktionen bedrevs som lönsömnad dels åt Rudins Konfektion AB (dambyxor), dels åt Lundgrens Konfektions AB (främst uniformsbyxor för polis och kriminalvård). Båda företagen med säte i Ulricehamn.När verksamheten var som störst i mitten av 60-talet hade företaget ett fyrtiotal anställda, varav ca 30 hemsömmerskor. I denna miljö fick jag tidigt hjälpa till bl a som löneadministratör och med transporter till och från alla hemsömmerskor. Någon tanke på att ta över verksamheten hade jag aldrig. Den arbetsinsats som min far fick lägga ner i företaget var avskräckande stor.

Mindre än en mil från mitt föräldrahem ligger Gällstad, som fordom dominerades av hemmens stickmaskiner och en omfattande trikåindustri. Välkända exempel var Gällstads trikåfabrik (KW Karlsson) och Gällstads Ylle, det senare tillverkare av sportmode med det välkända varumärket Ivanhoe. Det var Martin Göthager, ägare till Gällstads Ylle, som 1976 tog initiativ till det så kallade ”Kärringarallyt”. Företagen i Gällstad med omnejd förlade sin fabriksförsäljning till torsdagseftermiddagar. Då fick ”kärringarna” ila mellan källarlokalerna för att göra sina fynd. Nu för tiden har tillverkningen upphört på orten men framgångsrikt ersatts av en satsning på besöksnäringen. I dag har eleganta butiker öppet hela veckan. I  butikerna kan man hitta produkter från närmare 400 varumärken. och bortåt en halv miljon besöker årligen Gällstad. Ett av företagen – Lager 157 – har nu butiker på ett 20-tal orter i landet med sammanlagt ca 250 anställda. Företaget etablerade sig för några år sedan i Hälleforsnäs i Sörmland.

Året var 1952. Jag hade fått nog av att arbeta som dräng vid min fars torp med tre kor, en häst och flera hundra höns. Min kära mor hade bestämt att jag skulle studera. Så jag for med tåget till Katrineholm och började läsa på realexamen där på Enskilda läroverket. Det var intensiva studier för man skulle ta realexamen på tre terminer.

Jag bodde i ett hyresrum tillsammans med en kille från Dalsjöfors som var son till en ägare av en textilindustri där. Han var mycket trevlig att dela rum med och vi pluggade som besatta. Han var alltid mycket välklädd så det märktes att han hade en ”skräddare” till far. Han hade bland annat ett par mörka kostymer i sin garderob. Det var väl inte så ofta som vi hade anledning att ”klä upp oss” men det hände ibland. Jag hade också en kostym. Det var en grön yllekostym som pappa hade köpt hos Erik Ohlsson i Gnesta. Den var mjuk och sladdrig och pressvecken var omöjliga att få till. Då kände jag av skillnaden mellan torparpojken och fabrikörsonen.

Efter ett år, 1953, flyttade familjen till Enebyberg norr om Stockholm. Här var klädsnobberiet ganska omfattande så det gällde att hänga med. Då steg nog klädkontot en del för man skulle alltid vara fin och välpressad – och det var jag. Bland annat så minns jag att jag köpte ett par fina oxblodsfärgade "myggjagare”, det vill säga blodröda spetsiga skor tillverkade i Örebro. När det var riktigt högtidligt lånade jag min fars frack med ”fadermördare” och allt och med svarta lackskor därtill.

Hatt var ju ett måste redan i 20-årsåldern. Jag har ett foto taget på Kungsgatan i Stockholm där jag promenerade med mina vänner och iförd hatt. Med på bilden fanns också min då blivande hustru. Vi promenerade lugnt och fint där på trottoaren när jag plötsligen råkade stöta emot en mötande kille. Han vände sig om och så väste han ”Gubbjävel” till mig. Jag tänkte på min hatt och blev naturligtvis lite paff men min flickvän tycktes då inte ha tagit intryck av händelsen. Dock har hon vid ett senare tillfälle bränt upp den där hatten.

Till föremål för denna blogg valde jag en fabriksny grön kostym i ylle tillverkad av Widengrens i Vingåker.  

Det känns närmast ärofyllt att på temat garderob få se en kavaj som tillhört sörmlänningen Björn von Rosen. Samtal med en nötväcka och Mitt hundliv är två av hans klassiker bland naturböcker, som för mig blev inspirationskällor - vi hade något själsligt gemensamt. Men där stannar liknelsen. Han var greve, poet, konstnär och en prisbelönt författare. På bilder av honom får man uppfattningen att kavaj eller blazer - om än i olika typsnitt- var standardklädsel såväl vid nobla tillfällen som i fält. Exemplaret på bilden är en skräddarsydd safarimodell i kraftigt mörkbeige bomullstyg. Björn von Rosen vistades en hel del i Etiopien.

Under efterkrigstiden var fattigdom alltjämt ganska utbredd. In på 50-talet var det säkerligen fortfarande stora skillnader i garderobernas innehåll hos arbetare, bönder och borgare. Men decenniet präglades av framtidstro, välståndet ökade och det märktes inte minst genom klädseln på människorna inom arbetarklassen där jag växte upp. Far hade en mörk kostym som var inköpt i klädbutik och mor hade likaledes minst en finklänning. Tidigare var en stor del hemsytt - inte minst gällde det för oss barn. Plagg cirkulerade runt i släkten och en del gick i arv mellan syskonen. Jag bar kläder som mor sytt av tyger från gamla persedlar så långt upp i åldern att jag stundom skämdes.  

Men vid tio eller elva års ålder, dvs i mitten av 50-talet fick jag en blazer och för första gången kände jag  mig riktigt finklädd. Visserligen var det ett arvegods men ändå, det var ett lyckligt ögonblick.

I museets klädsamling hittar jag en trenchcoat som var köpt 1959 på Annerstedts i Nyköping. Jag minns att jag hade en sådan rock. Varje välklädd ung man skulle givetvis ha en  trenchcoat vid uppklädda tillfällen. Det skulle förvåna mig om inte min trenchcoat också var köpt på Annerstedts – möjligen några år senare än museets exemplar.

Trenchcoat eller ”skyttegravsrock” var den rock som brittiska och franska soldater bar under första världskriget. Det var Thomas Burberry som skapade designen och presenterade den som en regnrock för arméofficerare för brittiska försvarsdepartementet år 1901. Thomas Burberry var även ”uppfinnare” av gabardintyget. Man modifierade designen något för att passa skyttegravssoldaterna under första världskriget och det var också skyttegravssoldaterna som kallade rocken trenchcoat. Rocken hade diverse ringar och remmar för att fästa utrustning vid. Så småningom bars den av de flesta allierade soldater. I början av andra världskriget användes rocken av många länders militärer, men ersattes så småningom av lämpligare militära kläder.

Trenchcoaten på bilden är sydd av diagonalvävtyg, tetoron ( 65% polyester och 35% viscose).

De syntetiska tygerna hade börjat användas i stor omfattning vid denna tid. Rocken är beige och har ett löstagbart teddyfoder.

Den klassiska trenchcoaten var vanligen tillverkad av grovt bomullstyg eller poplin också den med löstagbart foder. Färgerna kan variera från svart till brun eller beige.

Från senare tid finns rockar som saknar skärp och ringar och som dessutom har flera fickor. Längden har också kortats. De klassiska modellerna var nästan fotsida.

Trenchcoaten har behållit sin popularitet runt om i världen under cirka etthundra år med associationer till figurer inom både film och litteratur. Inspector Clouseau, Fantomen och Dick Tracy är bara några av de figurer vi förknippar med trenchcoaten. Även äldre tiders filmdeckare måste givetvis ha en sådan rock med uppfälld krage.

Jag är inte  tillräckligt bevandrad i dagens modevärld för att kunna avgöra om en ung man med trenchcoat kan betraktas som uppklädd eller utklädd.

Vår konsumtion av kläder har rusat iväg sedan mitten av femtiotalet. Det var väl ungefär då som vårt samhälle hade kommit ikapp efter kriget och man började köpa saker igen. Fortfarande var det väldigt viktigt att spara, spara och åter spara pengar för framtida inköp. T ex gick stora pengar till att köpa första bilen. Vi sydde gärna våra kläder själva och i vårt lilla samhälle fanns en ”sybehörsaffär” där Nanny huserade. Vi skolbarn fick köpa tyg och sy i skolan. Det var nog de roligaste ämnet vi hade.

Min garderob innehöll alltså mest hemsytt. Under Uppfinning-stofferingsmaskin har jag skrivit lite om det förut. Vi tre hemma, far, mor och jag hade gemensam garderob. Det fanns ytterligare en garderob och det var i farstun där man hängde av sig arbetskläderna, de luktade ofta ”lagård”. Men i den stora sovrumsgarderoben hängde mammas fina klänningar och blusar, kanske hade hon skaffat ett par vita sommar-byxor också. En långklänning hade hon också, vacker men användes nog bara en gång, på ett bröllop.

Pappa hade en begravningskostym eller högtidskostym kan man kalla den, men den var sällan framme, svart och dyster som den var. Till den bars vit skjorta och svart sorgband, vilket alla vuxna hade då någon dött. Sorgbandet bars också på andra kläder långt efter dödsfallet. Jeanstyg hade inte introducerats i vuxengarderoben. Det finaste man hade var ofta kläder av konstmaterial, nymodigt!

I min garderob fanns bl a en brudnäbbsklänning som var fantasiskt vacker. Puffärmar, rynkad kjol och stor rosett på ryggen. Två gånger hade jag fått vara brudnäbb, till min moster och till min pappas kusin. Kusinen, nu 87 år, träffar jag fortfarande på stan och då presenterar hon mig som sin brudnäbb för sina vänner, jag som är 69 år. Jag hade också klänning med bolero, mjuka långbyxor, kappa och en jacka. En byrå fanns i sovrummet och där hade vi varsin låda med underkläder, jumprar och strumpor.

Nu till den vackra gröna klänningen som är på bilden. Den är i grönt siden med långa sydda band fastsatta vid axlarna och knutna till slips. Klänningen får extra vidd av de isydda blanka och matta kilarna nedtill. En liten jacka hör till. Den är från 1930 och hör till samlingen Familjen Ahlstrand. Zarah Leander klädde sig i liknande klänningar och var en fantastisk primadonna. Under 50- och 60-talet var föreningen Gammaldansens Vänner mycket livaktiga i Stigtomta och ordnade teaterstycken och soaréer. Pappa uppträdde som Zarah med en grön sidenklänning och sjöng ”vill ni se en stjärna...” med stor inlevelse. Vi hade sytt den smala sidenklänningen och stoppat upp honom både här och där. Succé.

Vi ungar fick vara med och lära oss dansa både gamla och moderna danser. ”Lärarna” var gamla farbröder som ofta dansat sig svettiga och jag minns hur man fick hålla sin hand på den våta nylonskjortan. Men dansa lärde vi oss. Jag gick bet på sprätt-mazurka, där man svänger baklänges i ett visst steg, svårt och näst intill omöjligt. 

 

När temat för nästa blogginslag dök upp i samband med att Anna Hedtjärn Wester från Sörmlands museum berättade om ett nytt intressant projekt – Koll på kläder - och kommande utställningar fick jag inga direkta ”vibbar”. Ämnet var ”I min garderob” med anknytning till 50-60-tal.

I min garderob fanns inget att hämta i klädväg men däremot några gamla klädgalgar från butiker i min hemstad Östersund. En del av trägalgarna har firmanamnet väl synligt och andra med lite mer slitna och suddiga i trycket – Lalanders, Wickbergs, Westvalls, StockholmsMagasinet, Linnemagasinet, Laves med flera.

Tänk om här hade hängt någon av mina gamla ”äppelknyckarbyxor” eller den första kostymen ”Peppar och salt”!

Golfbyxorna kommer jag eller rättare sagt min kära hustru väl ihåg. Det var den 16 maj 1954 som jag iförd golfbyxa och gympaskor mötte Gertrud i snöoväder vid Frösötornet där jag jobbade som någon slags allt i allo. Hon skulle dit för att arbeta i serveringen under sommaren. Att bära golfbyxor på den tiden var poppis. Att de även kallades äppelknyckarbyxor berodde på att det var enkelt att gömma pallade äpplen i byxbenen. I varje fall för dem som ägnade sig åt den ”sporten”. I dag är väl benämningen knickerbockers för dessa ganska praktiska byxor.

Kostymer har aldrig direkt varit min starka sida. Visserligen har genom åren ett antal modeller passerat revyn men något vardagsplagg har det inte varit. På en av galgarna kunde det ha hängt en kostym – peppar-och salt kallad – som var den första jag ägde. Den var inköpt på Wickbergs Herrkläder och varför just där har sin egen lilla historia.

I butiken jobbade en alltid glad och servicevänlig man vid namn Arvid Hudberg. Han var god vän med min pappa. Båda med intresse i musiken och framför allt Arvid som dessutom var en omtyckt och populär revyartist och sångare i en sånggrupp, ”Trio Sov i ro”, som under 1930- och 40-talet gjorde sig kända som uppskattade radiounderhållare. De hann också med att turnera i folkparker i såväl Sverige som Danmark och gjorde massor av grammofoninspelningar.

Under en sommar jobbade jag som springgrabb hos Wickbergs och för lönen köpte jag min första kostym. 14 år gammal tror jag att jag var. Varför det blev just den kostymen är ett minne blott.

Tyvärr såg jag ingen av den här sortens kostymer bland mängden av intressanta kläder i Sörmlands museums samlingar så det här inlägget får jag illustrerar med en av de gamla galgarna i garderoben. Den fina lädervästen som hänger på den är också av tidigare datum men vet inte när.

 

Jag har vid flera tillfällen skrivit om min uppväxt i tygriket Sjuhäradsbygden i Västergötland.

När vi nu ska försöka minnas vad som fanns i garderoben i mitten på femtiotalet är det många minnesbilder som rullar fram. Många är av det oangenäma slaget. Det var stickiga ylletröjor och vita trikåkalsonger med obefintlig passform. Och det var måttsydda kostymer, som min far skräddaren och småföretagaren hade sytt upp. Problemet var dock att passformen raskt försämrades i takt med mitt okontrollerade matintag. En bild från en skolavslutning visar en pojke i en illasittande kostym. Alltför ofta ledde min övervikt till att kläderna var åtsittande. Jag brukar säga att jag både kände mig och såg ut som "en stoppad korv". Förutom obehagliga ylletröjor fanns i skräckkabinettet nylonskjortor och polotröjor i banlon. Men det var nog i början av 60-talet. Alltså mest negativt laddade minnen. Positivt var dock de behagliga bomullsskjortor, som letade sig in i min garderob.

Bildens prydliga kostym med väst i glencheck är från 70-talet. Jag valde den i museiförrådet eftersom jag fick en liknande år 1964. Då var jag vältränad och normalviktig och kostymen "satt som en smäck". Jag kommer ihåg hur välklädd jag kände mig. Och jag kan ibland känna att det vore kul att ha "underverket" i min nutida garderob.