I museets klädsamling hittade jag detta plommonstop. Kyrkvärden Hilmer Törnblom använde tydligen denna huvudbonad i allvarliga sammanhang. Jag har dock en helt annan association till plommonstopet.

Efter att ha arbetat några år efter skolan flyttade jag till Norrköping för att läsa till ingenjör på Högre Tekniska Läroverket, som det hette på den tiden. Första dagen samlades alla nyintagna i aulan. Avgångsklasserna – de kungliga treorna – tog  emot oss för en veckas ”nollning”. (En gammal tradition vid många tekniska skolor). Få av oss nybörjare kände varandra. Vi kom från olika delar av landet för att läsa maskin-, bygg-, el-, kemi- eller flygteknik. Prövningarna började direkt genom att några valdes ut för att genomföra olika uppdrag.

De kungliga treornas ”uniform” bestod av frack med vit halsduk, plommonstop, mörka  solglasögon, svart paraply och cigarr i mungipan. De som hade möjlighet anlade även skägg. Utstyrseln, som bars hela perioden, ingav onekligen en viss respekt på oss nollor. På varje rast under hela veckan utsattes vi för allehanda uppdrag. Ingen kom undan. När veckan var slut genomfördes en avslutande offentlig nollning på Nya Torget i Norrköping. Vi nollor stod uppställda på torget och ceremonimästaren för de kungliga treorna kom åkande i en öppen bil likt en påve. Därefter genomfördes specialnollningar av de nollor som varit motsträviga, uppnosiga eller utmärkt sig på annat vis – allt under Norrköpingsbornas jubel. Mycket folk samlades varje år till dessa tillställningar. På kvällen efter detta upptåg vidtog en jättefest med förbrödring/försystring och vi blev alla upptagna i gemenskapen och befordrade till ettor. Tanken med nollningsceremonin var att vi nya elever bättre skulle lära känna både varandra och naturligtvis de som redan gick på skolan. Det fungerade bra - jag och min fru träffades under den här tiden.

Många andra jippon ingick i ”tekniskulturen”. Det var korteger med fyndigt sammansatta fordon, rännstensmarscher och mycket annat.

Så småningom kom vi själva till tredje årskursen och fick ikläda oss uniformen - plommonstopet, fracken etc och genomföra samma ritualer med de nyanlända nollorna. Det viktiga med sådana här ceremonier är dock att de kan hållas inom rimliga gränser, vilket jag tyckte det gjordes på den tiden. Vi hade roligt både som nollor och ”kungliga treor”.

Att vara uppklädd kan ofta kännas bra, dock inte varje gång. Nu för tiden händer det väl mera sällan att finkläderna dras på men i yngre dar hände det då och då. Första gången det hände mig var dock förknippad med stor sorg och bedrövelse. När jag 1949 gick i sjätte klass i folkskolan – således 12 år gammal– råkade en skolkamrat ut för akut dödlig sjukdom och avled. Jag minns att vår folkskollärare ordnade en mycket fin minnesstund för oss i klassen. Han hade skrivit ett fint tal om sorg och saknad och klasskamraterna var mycket gripna. Det talet har jag bevarat. Det blev bestämt att vi skolpojkar skulle bära kistan till graven iklädda svarta byxor och vit skjorta. Att vara uppklädd vid det tillfället var sorgligt och smärtsamt.

Att klä upp sig inför konfirmationen var väl inte heller så roligt. På den tiden höll ju prästen förhör med konfirmanderna i kyrkan för att få bevis för deras andliga kunskaper. Det var väldigt nervöst. Visserligen var prästen mycket välvillig men att höja rösten i kyrkan det var jobbigt. Ännu värre var det väl inför uppklädningen till studentexamen. Vi var tretton stycken abiturienter i den första klassen som gick ut från det nybyggda Mörby läroverk norr om Stockholm. Man var tilldelad fyra ämnen för den muntliga tentamen och allt skulle klaffa. Risken var annars att man fick gå ut bakvägen från skolan om man blev kuggad. Men allt gick bra och jag har fortfarande kontakt med mina studentkamrater.

Att klä upp sig inför Ingegerds och mitt bröllop var enbart positivt och trevligt. Det var lång klänning och frack och många bröllopsgäster i Åsele kyrka i södra Lappland. Efteråt var en festlig middag anordnad i Ingegerds föräldrahem och sedan dans i ”Bröggstugen”! Sammantaget kan man väl säga att det där med att klä upp sig i fina kläder det har bara blivit bättre och bättre.

Föremålet till den här bloggen är en tredelad kostym i kläde som använts av en man vid namn Hilmer Törnblom och skänkt till museet av Valborg Wahlman, Åkers Styckebruk.

Familjen Odelberg från Berga i Tuna socken, Nyköping lämnade 1940 en stor samling till Muséet. Bland dessa finns ett vacker smycke gjort av elfenben. Det är en halskedja som kan ha gått i arv i generationer. Carl Odelberg, född 1873 i Stockholm och död 1940 i Tuna, var ägare av godset. Hans hustru var Lovisa Ammilon, född 1877 i Berga-Tuna. Gården var tidigare i familjen Ammilons ägo.

Halskedjan är i ganska trasigt skick. Men hoplappad i sin ask kan man förstå hur vacker den varit runt halsen på en ung kvinna. Det måste varit en skicklig hantverkare som lyckats använda ett elfenbensstycke och tillverka så små detaljer. Lovisa kände sig säkert uppklädd i den fina halskedjan.  

Det finns nu lagstiftning om elfenben, indelas i råelfenben och snidat elfenben. Huvudregeln är att inom hela EU gäller förbud med handel av allt elfenben.

Råelfenben är obearbetat, t ex polerade eller opolerade elefantbetar. Jordbruksverket och Naturvårdsverket beslutade att fr o m 1 maj 2011 är det inte tillåtet med några som helst undantag från förbudet att handla med råelfenben.

Själv har jag inga elfenbenssmycken vad jag vet. Men ämnet uppklätt ger mig en del andra minnen. Som när jag var hos min lekkamrat, vi var nog 11-12 år. For runt på gården, höskulle och skog i jeans och tröja. Då skulle vi in och ta på oss klänning, kammas och ha rosett !!!! i håret. Det skulle komma Amerikasläktingar på besök och då fick man inte se ut hur som helst minsann!

Eller när jag skulle på mina första danser. Då toperade vi håret och satte upp i olika former, svinrygg och knut. Sen var det stora örhängen, klips, halsband så långa att de gick flera varv runt halsen. Nylonstrumpor och högklackat, snäva kjolar och tajta jumprar. Då var man vuxen. Bra att tänka på när man ser dagens ungdomar i alla sorters konstiga klädval. Varje ungdomstid har sitt mode.

Epåletten är ett uniformstillbehör till vissa uniformer och har sina rötter i den medeltida riddarutrustningen. Dess funktion var att skydda riddarens axlar mot sabelhugg och har fått sitt namn av det franska ordet för axel èpaule och heter på franska epaulette vilket försvenskat blir epålett och på svenska axelklaff.

Det mer moderna bruket av epåletter har sitt ursprung i franska revolutionen och blev så småningom förknippat med paraduniform och motsvarande högtidsdräkter. I Sverige uteslöts epåletten i svenska arméns uniform m/1906 men behölls till övriga uniformer av äldre modeller m/ä. 1931 avskaffades epåletterna till paraduniformen men återinfördes sedan omkring 1985 och finns nu för officerare vid Livgardets Dragonbataljon, Livgardets Gardesbataljon och Försvarsmusiken på epålett m/1794-1895.

Epåletten, som bärs fäst på axlarna på kavaj eller jacka, är oftast tillverkad i metall överdragen med textil och också i många fall försedd med brukarens gradbeteckning.
Textilen var ofta guldfärgad som på de epåletter som visas på fotot och som tillhört och brukats av Carl Gyllenberg frän Nyköping. Här finns inte en gradbeteckning utan bokstäverna WWC, Väg- och vattenbyggnadskåren, inslagna i silver. Kåren var under 1851-2010 en halvmilitär organisation som vid bildandet endast bestod av officerare som vid krig eller kris skulle förse totalförsvaret med särskilt utbildad personal. Vid tiden för avvecklingen var kåren organiserad direkt under Högkvarteret och bestod då av 84 aktiva officerare.
Kåren utrustades med uniform m/1886 som innehöll följande persedlar:

Axelklaffar m/1899, byxor m/1886, epåletter m/1851,halsduk, svart (till kavaj), hatt m/1854-1859, kappa m/1904, kavaj m/1888 (fick användas istället för vapenrock), mössa m/1865-1899, pälsmössa m/1885 alt. m/1885-1904 (vid kall väderlek), syrtut m/1829-1854, vapenrock m/1886, väst (mörkblå och vit) samt överdrag till mössa.

Så uppklätt utrustade kunde kårens officerare axla sitt ansvar i viktiga befattningar i såväl det civila som det militära försvaret.

En av kårens mest namnkunniga medlemmar var överste Nils Ericson som fick riksdagens uppdrag att leda byggandet av Sveriges järnvägar.
För att bli upptagen i kåren fordrades dels avgångsexamen från teknisk högskolas linje väg-och vattenbyggnad, dels väl vitsordad yrkeserfarenhet och dels reservofficersexamen med goda vitsord.
Franskans ord för axel, èpaule, härleds ur latinets spatula som översätts skulderblad men egentligen betyder liten spade. Och nog kan man skönja formen av en liten spade i epålettens design.

Den gröna filthatten – ett exemplar ses på bilden - blev under en tid modelltyp som jägarhatt. Allmogejägarna under 1900-talets första hälft hade vanligen andra huvudbonader. Men vid den moderna jaktens, eller rekreationsjaktens, framväxt under andra halvan av seklet gav den gröna jägarhatten någon sorts värdighet eller status. När jag på 60-talet trädde in i jägarvärlden var det naturligt att skaffa en sådan. För att riktig tillhöra sällskapet blev jag snart varse att den skulle prydas med diverse emblem och symboler, inte minst märken som visade klassen på skyttenivån - brons, silver eller guld. Älgskyttemärket i guld var en given statussymbol, då var man uppklädd!

Hattperioden blev kortvarig för min del - det var helt enkelt opraktisk att gå genom ris och snår med en hatt som lätt fastnade och ramlade av. När man med hunden i koppel spårade gick det inte att själv välja passage utan det var viltets flyktväg som styrde.

Även om hattar i varierande material och utseende fortfarande bärs så har kepsar i olika utförande blivit vanliga. Praktiska detaljer genomsyrar numer jaktutstyrseln. Samhörighetstecken lever kvar, men prydnader i form av bevis på prestationer vid jaktskyttebanor har i stort försvunnit. Idag förvaras skyttebevis i plånboken.  Nu är det gul-/orange huvudprydnad som gäller och det har med säkerhet i skogen att göra.

På kungens jakter bär man alltjämt hatt men deltagarna har också röda band ovan hattbrättet. En prydnad i hatten är förstås Kungliga Jaktklubbens emblem. Klubben har omkring 200 deltagare från adelns tungviktare och näringslivets toppar. Den symbolen fick jag aldrig bära även om jag varit hundförare på kungajakt.   

Hur kan man börja en blogg som ska handla om att vara uppklädd med att tala om keps – därtill med tanke på min ålder oftast kallad gubbkeps? Jo, av den enkla anledningen att jag hörde Gösta ”Snoddas” Nordgrens genomslag i Lennart Hylands radioprogram Karusellen den 26 januari 1952. Inte för hans framförande av Flottarkärlek, som kom att bli en ”landsplåga” under många år, utan för bilderna av bandyspelaren ”Snoddas” med keps.

Sedan dess har kepsen som en bekväm huvudbonad varit min favorit och gärna en försedd med öronlappar. Utan keps, avklädd, med keps uppklädd!  Att vara bilförare och bära keps kan säkert bidra till en del spydiga kommentarer men det får man ta.

Vad innebär då det här med att vara uppklädd egentligen? Det beror oftast på om det handlar om bjudningar av högre dignitet, till bröllop, begravning, kungamiddag, Nobelfest eller en bjudning till goda vänner på festmiddag eller grillparty. Några problem hur man ska vara klädd till grillpartyt torde det inte vara men i övrigt. När det gäller klädkoder har mycket förändrats sedan mitten på 1900-talet kan man säga. Fast kastar man en blick i till exempel Svensk Damtidning, vilket jag faktiskt gör ibland när andan kommer på och min kära hustru påpekar att nu är ”de i tidningen igen”, så är det väl mera modet som ändrats. Vissa kändisar med anknytning till Nyköping och länet verkar tydligen abonnera på bildplats.

Själv har jag väl inte varit särskilt intresserad av annat än att se snygg och proper ut i min klädsel vid festliga tillfällen. Har kollat lite med vad som gäller för vett och etikett och i görligaste mån försökt leva upp till det också. Enda gången när det pirrade lite extra, förutom den dag vi gifte oss i Frösö kyrka 1957, var när jag skulle få den stora glädjen att få ta emot Friluftsfrämjandets högsta utmärkelse, järnmedaljen, ur kungens hand. Året var 1992 då föreningen fyllde 100 år och festligheten hölls i Stadshuset. Ett högtidligt tillfälle och jag tror att jag var lite extra uppklädd för att leva upp till vad som krävdes en sådan här oförglömlig dag.

När jag går runt i den otroliga samlingen av kläder i alla former på Sörmlands museum, från 1700-talet fram till våra dagar, för tankarna osökt till hur viktigt det var för många att vara uppklädda vid högtidliga tillfällen. Det gällde också den ”vanliga” jobbaren och familjefadern när det skulle tas porträtt, såväl enskilt som i grupp. Något som tydligt framgår av de många fotografier som finns att ta del av.

De granna uniformer och vackra klänningar som finns bevarade vittnar om de högre ståndens klädslar när det drog ihop sig fest och glam på slott och herresäten. Tänk om dessa kläder kunde tala. Vad skulle man inte få veta fast å andra sidan finns mängder av litteratur om tider som varit för den som vill fördjupa sig mera i historien.

I en av montrarna som innehåller huvudbonader av alla del slag, allt från cylinderhattar, hattar av alla de slag, mössor och kepsar. En av kepsarna ser dessutom ut att vara likadan som en av dem jag hade i början av 1960-talet – en yllekeps från CTH i Borlänge. Nostalgi!

Om någon känner för att ta del av vad som gäller för vett och etikett av högre dignitet så rekommenderar jag en titt på www.marskalk.chs.chalmers.se

I museets samlingar finns flera generationer räknehjälpmedel som använts för att underlätta beräkningsarbetet för dem, som framför allt i arbetslivet, skulle genomföra olika typer av beräkningar. Det gäller både inom ekonomiområdet och inom det tekniska området. Jag hittade bland annat en gammal räknesnurra från Addo AB och en tidig dator - Victor V 286. Inom det tekniska området hade tidigare räknestickan stor betydelse. Tyvärr hittade jag inte något exemplar av den i samlingarna.

Räknestickan var ingenjörens viktigaste redskap innan de elektroniska räknarna utvecklades.  Den grundläggande principen för räknestickan utvecklades av engelsmannen William Oughtred i början på 1600-talet. Han var både präst och matematiker. Räknestickan bygger på logaritmiska skalor. Dessa hade utvecklats av den skotske matematikern John Napier omkring år 1614.

Logaritmerna för olika tal har egenskapen att talen kan multipliceras genom att man adderar deras logaritmer. Man kan även dividera talen genom att subtrahera deras logaritmer. Räknestickan består bara av flyttbara linjaler med logaritmiska skalor. På de lite mer avancerade räknestickorna fanns även möjligheten att kvadrera och dra roten ur tal samt genomföra trigonometriska beräkningar. Kännetecknande för räknestickan är att den visar ett  ”ungefärligt” värde och att man får hålla ordning på decimalkommat själv.

Ekonomerna behövde ett exakt värde med många siffror. Därför använde de andra kalkylredskap. På bilden ser vi en mekanisk räknesnurra från Addo AB. Tillverkningsåret är 1950. Addo köptes av konkurrenten Facit AB år 1966, när Addo fick ekonomiska problem. Facit gick samma öde till mötes när när de elektroniska räknarna såg dagens  ljus och man då inte hade förutsett den utvecklingen.

Nya möjligheter till kalkylering uppstod för både tekniker och ekonomer genom utvecklingen av datorn. På 1980-talet började de så kallade persondatorena komma i mer allmänt bruk. Datorer i olika former hade funnits länge och successivt utvecklades de till små bärbara enheter. De gav både tekniker och ekonomer en helt ny beräkningskapacitet.

På bilden syns en Victor V 286. Victor Technologies var ett amerikanskt företag som senare såldes till svenska Datatronic. Dessa datorer brukade ha ett Ram-minne på ca 1 Mb, grafikkort på 512 kb och en hårddisk på storleksordningen 100 Mb.

Floppydisken som användes som flyttbart lagringsmedium rymde bara storleksordningen någon Mb.

(Detta kan jämföras med att de digitala bilder som vi idag tar med våra mobiler och kameror och som omfattar ett större antal Mb per bild.)

Våra små telefoner och datorer har idag vida större kapacitet än gamla tiders största datorer. Därmed öppnas givetvis enorma möjligheter att genomföra kalkyler och beräkningar – det gäller bara att använda de nya möjligheterna på ett klokt och kompetent sätt.

Man kan nog inte föreställa sig det eländiga liv som arbetarna vid gruvorna i Tunaberg en gång upplevde. En del av historien kring gruvorna i Koppartorp, som var det centrala navet i bergsbruket i Tuna, kan vi återuppleva tack vare den välbevarade gruvbyn. Tunabergs Hembygdsförening har varit en bidragande orsak till att intill en av Sveriges vackraste träkyrkor finns en imponerande samling av byggnader. Själva gruvfogdens bostad inrymmer själva hembygdsmuseet med intressanta föremål, fotografier med mera.

Storgruvan är namnet på en gruva som är åtskilliga hundra år gammal. Det sägs att redan i slutet av 1300-talet skulle malm ha brutits här, koppar, järn, mangan, kobolt och marmor. Att jobba i gruvorna var något av ett straffarbete, men för många av statarna i bygden den enda inkomstkällan. Sjukdomar härjade och det kan man ju förstå. Ohälsosam och farlig arbetsmiljö i kyla och blöta och därtill säkert inte tillräckligt med mat för att klara detta krävande arbete. Enligt kyrkoböckerna blev oftast inte gruvarbetarna så gamla heller.

När aktiviteten var som mest i mitten av 1700-talet ska inte mindre än omkring 160 gruvarbetare ha arbetat bara i Storgruvan. De flesta av dem bodde med sina familjer i anslutning eller närheten av arbetsplatsen. Utvinningen i gruvan fortsatte fram till 1889 då den upphörde.

Arbetsdagarna var långa och det fanns inte mycket tid för vila. På helgdagarna var man dessutom tvungen att gå i kyrkan. Enligt vad som berättats var gruvarbetarna, som bodde i arbetarbostäderna, tvungna att löga sig i ett ”kärr” beläget flera kilometer från kyrkan. För mig är det här lite extra intressant efter som den plats där badet skedde var vid nuvarande Rockbo där jag sedan mitten av 1960-talet har ”min” sommarstuga. En plats som omnämns i kyrkoböckerna redan 1704.

På den tiden var det ”plikt” att gå i kyrkan. Låter lite obegripligt att man måste gå så långa vägar för att bada. Tydligen räckte det inte att bara vaska av sig efter bästa förmåga utan hela kroppen skulle lögas. Har försökt hitta lite utförligare information om ”badvandringen” men inte lyckats. Den finns dock omnämnd i den förnämliga årsboken Tunabergsbygden som har getts ut sedan 1951. 

På Sörmlands museum hittar man en del information, föremål och bilder med anknytning till arbetslivet genom tiderna. Bilden visar lite av gruvmiljön i Koppartorp. För den som vill veta mera om gruvhistorien i Tunaberg/Koppartorp finns mycket trevligt att läsa på http://www.tunaberg.se/gruvmuseumets_ram.htm länken Häftig Koppartorpslänk.

Postiljon är ett gammalt ord för postpersonal som arbetat några år och fått rangen postiljon. Hedvig Pettersson, på porträttet, kallas postiljon och som bevis för sitt yrke bar hon en vacker brosch med postens posthorn vid halslinningen. Eftersom Hedvig var änka fick hon möjlighet till försörjning genom att ha ett yrke. Oljemålningen är gjord 1913 efter ett foto och skänkt av barnbarnet Ann Mari Westerlind.

Hedvig var boende vid Norshammar i Svärta och då kom jag att tänka på vår postiljon i Svärta där jag arbetade vid Sjösa Gård (1964-66). Han kom på sin moped med postväskorna fulla. Om jag minns rätt så var det poststation vid Sjösa järnvägsstation, och det var där han lastade på morgonen. Sen åkte han alla småvägar till människorna som bodde i de stora skogarna. Det var på den tiden då folk bodde permanent på landet. De gamla gick ut och stod vid brevlådan och väntade på dagens tidning och brev, pensionen en gång i månaden. Nu är de flesta gamla gårdar bara för sommarboende. Pensionen kommer med automatik in på kontot och räkningen på internet!

När våra barn var små, var jag som många andra kvinnor hemmafru. För att få ihop en slant extra så sökte jag som brevbärare i Nyköping med lördagsutbäringen. Antagningsprov följde med att sortera posten i både bokstavsordning och i ”gångordning”. En chef satt med stoppur och kollade tiden. Jag blev antagen och min första tur var tillsammans med ordinarie brevbärare. Så skulle jag klara mig själv, sortera i fack och fort skulle det gå. Eftersom jag inte sett varken namnen eller adresserna tidigare och i vilken ordning de skulle in i facken, så blev det ett riktigt elddop. Bredvid stod flera vana sorterare och bara slängde en blick på kuvertet och visste var det skulle läggas. Där stod jag sist kvar av alla när de andra åkt ut på sin runda. Att bygga upp rutin tog en tid, då man bara körde tre gånger i månaden.

Min tur utgick från Brunnsgatan och husen runt Tingshusplatsen i Nyköping. Där sprang man upp och ner i trapporna och blev svettig. Sen var det att sätta sig på cykeln och åka till villorna på Lasarettsområdet och ut till husen vid Nöthagen, kallt på vintern. Därefter uppför backarna vid Lasarettet och till husen där sjuksköterskorna bodde under sin utbildning, vidare till bostäderna ovanför Lasarettet. Då var man ganska mör. Och så fick man skällning för att de som hade paketavier inte fick dom i tid så de kunde hämta paketen före kl 13 då Posten stängde. Så skulle alla eftersändningar göras och det var ganska många ”syrror” som flyttade minns jag. Det var i alla fall kul att ha ett eget jobb och tjäna en slant.

En Postiljon hade 2013 en genomsnittsinkomt på 22 900 kr. Kraven är att man ska vara fyllda 18 år, stresstålig och ha möjlighet att jobba obekväma tider. Sortering sker både tidigt på mornarna och sena kvällar och nätter. Man får vara stark och uthållig för det är ju även vädret man brottas med. I storstäderna har man posten i kärror. Här i Nyköping är det cykel som gäller. Arbetsliv var rubriken – nu är det över, men man kan jobba idéellt med mycket och det ger glädje och tillfredsställelse.

När jag ser bilden ovan med de fyra hästarna och de två männen erinrar jag mig ett liknande foto som jag har med min far, grannen Erik Lind, tant Hildur och jag själv cirka 10 år. Bilden visar Eriks självbindare med hans två hästar förspända. Det är kaffepaus i skördearbetet och folket sitter på varsin sädeskärve och mår gott. Det råder lugn och harmoni där nere på ”änga”. Jag kan se den åkern från min nuvarande bostad.

På den tiden fick barnen hjälpa till i jordbruksarbetet och min uppgift var att ”bära stör” och att ”släpa band” det vill säga dra ihop kärvarna till den plats där ”kraken” skulle stå. Pappa högg ned en krakstör med sin järnstör och sedan skulle 10-12 band resas upp mot den. Axen drogs sedan ihop med ett bindband av sädesstrån och sist kom pappa och trädde kärvar på överdelsen av stören. Efter ett par veckors torrväder kördes säden in på logen för tröskning.

Under skoltidens somrar var det sommarjobb. Jag fick som 17-åring jobb på en mekanisk verkstad  nära hemmet i Enebyberg norr om Stockholm. Hallbergs mekaniska tillverkade bland annat delar till fälttelefoner och andra eldetaljer. Det skulle fräsas, borras och gängas i små mässingsbitar. Jag minns att jag hade två kronor i timmen som lön. Min betydligt äldre arbetskamrat somnade ofta framför sin maskin och det var förståeligt för jobbet var enahanda. Sommaren 1956 jobbade jag som grovarbetare på John Mattssons byggföretag tillsammans med min far. Det var roligt och lönen var lite bättre. Jag tjänade ihop till en Vespa den sommaren.

Efter studenten blev det högskolestudier och sedan jobb på Skogsindustriernas Vattenlaboratorium och då var det dags för giftermål. Från 1969 till 2001 var jag statsanställd på länsstyrelserna kring Mälaren och jobbade med miljöfrågor. Men det är en särskild historia.

Fotot på de fyra hästarna och de två männen är taget kring 1915 av yrkesfotografen Ture Emanuel Ekman från Mariefred.

Stille AB grundades 1841 i Stockholm av instrumentmakaren Albert Stille. Företaget är tillverkare av tandnyckeln (bilden) som finns i museets samlingar. Givare är Gustaf Nyman, Nyköping. Stilles lever vidare och tillverkningen av kirurgiska instrument ligger sedan 2013 i Torshälla. Det här verktyget, som har en spetsad krok på en järnstång med trähantag, användes under 1800-talet vid tandutdragning. Den gav mig uppslag till historien om mitt speciella arbete under tio år med tänder från djur.  

Omfattande insamlingar av käkar och kranier från fällda djur har skett i samband med viltbiologiska studier. Främst har jag jobbat med älg och rådjur men också andra arter. Älgtänder har djupa rötter. Det var svårt och tidsödande att med tandläkarverktyg mejsla ut en tand ur det hårda käkbenet och dessutom var det lätt att skada ytskiktet på roten.  Smartare var att koka käken ett tag så benvävnaden mjukades upp varvid tanden enkelt kunde dras ut med en tång. Tandroten fäster i käkbenet med tandcement eller tandkitt - ett ämne som växer på livet igenom. Resultatet blir att årsringar bildas. I tunna tvärsnitt genom tandroten syns i ett mikroskop ringarna i tandkittet och därmed kan djuret åldersbestämas. Ålderssammansättningen är en viktig faktor vid studier av populationsdynamik. Med en diamanttrissa slipade jag tandsnitt från tusentals älgar. Mycket av insamlade skelettdelar från viltforskningen förvaras nu på Naturhistoriska riksmuseet. 

När en tand skulle tas från levande djur blev det mer komplicerat. Det var aktuellt på grävling och då måste djuret förstås sövas först. Att dra en gadd ur käken på en vaken grävling var otänkbart - ingen grävling skulle utan motstånd accepterat en tandutdragning.  När djuret väl somnat gjordes ingreppet med hjälp av tandmejsel och tång på tandläkarvis för att plocka ut en tand. Efter uppvakning släpptes djuret fritt igen med en glugg i framtandsraden. Gluggar går det att leva med och det är ett öde som genom tiderna också drabbat många människor.

Arbetsliv skildras sällan på vita duken men ett klassiskt exempel finns – Moderna tider med Charlie Chaplin i huvudrollen - och det är den industriella miljön med löpande band som ofta förknippas med stämpelklockan. Ett dystert stadium som är passerat i det moderna arbetslivet? Nej inte alls. Det finns arbetsplatser där de anställda får bära id-brickor med sensorer som registrerar var de befinner sig, hur fort de rör sig, vilka vägar de tar, hur högt de talar och i vilket tonläge, om den anställde står vänd mot någon annan och vilken kroppshållning personen har.

Nu heter stämpeluret inte stämpelur utan ”Sociometric Badges” och dessa den nya tidens stämpelklockor omvandlar mjuka frågor som kommunikation och social kompetens till mätbara data i realtid och är enligt utvecklaren/tillverkaren oumbärliga för en modern arbetsgivare som vill ligga i framkant.
Utvecklingen kan följas i det företag, Burk-Bundy Fabrikmarke som tillverkat bildens stämpelur och som varit i bruk på NK:s verkstäder i Nyköping.

Företaget bildades 1855 av Johannes Burk som Burk Wurttembergische Uhrenfabrik och drevs som ett familjeföretag ett par generationer. Genom samarbete och samgående med andra företag inom kompetensområdet och fortsatt utveckling av stämpeluret till allt mer förfinade produkter kunde företaget bestå till straxt före sekelskiftet 2000 då det gick i konkurs. Ur konkursen rekonstruerades Burk Moba Time Group som idag anses vara ett av de ledande företagen inom området för elektronisk tidmätning. Företaget IBM, Internationell Business Machine har också sina rötter i Johannes Burks verksamhet.

Enligt fackförbundet Unionens medlemstidning Kollega är det förvånade hur populärt det är med stämpelklockor idag. Man skriver i 9:e septembernumret 2014 att ” åsikterna går i sär om det ska ses som integritetskränkande övervakning eller som ett praktiskt hjälpmedel i ett gränslöst arbetsliv? Den nya tidens stämpelklockor, som laddas ner i form av en app till mobilen, både lockar och förskräcker. Men rätt använda kan apparna vara en hjälp för tjänstemän att hålla koll på både arbetstid och kollegor.”

Nya stämpelklockorna testar integriteteten och Datainspektionen får många frågor om digitala tidsredovisnings- och positioneringssytem och har därför upprättat en checklista för positioneringstjänster som man rekommenderar arbetsgivare att ta del av innan man inför något system av arbetstidsmätare.
Övervakning ett praktiskt hjälpmedel nu som då? Åsikterna går isär. ”Med tidsloggning syns det att vi jobbar. Känslan av övervakning illa nog.” Två disparata synpunkter från Unionens medlemmar 2014. Vad arbetarna på NK:s fabriker i Nyköping tyckte om stämpeluret finns att läsa i ”NK:s Verkstäder” av Sigge Johansson.

 

En sopa, d v s lite okunnig eller dålig på något. Du är en riktig sopa som inte kan borra, plugga och skruva i en skruv i väggen! Har jag fått höra någon gång. Det är för mig en gåta vad för sorts skruv, plugg och annat som hör till just den sortens vägg. Heter pluralis då sopor? Ja, det kan man fundera på.

Våra sopor på lantgården där hemma bars upp till skogen och fylldes i en grop, s k sopgrop, och då menar jag inte okunniga människor förstås. Den här tandkrämstuben från Sunlights samlingar får symbolisera en annan sorts tub, nämligen kaviartub, vilken jag inte kunde hitta i arkivet. Sunlight har jag skrivit om tidigare under kategorin ”vågor”.

Kaviartuber och andra tuber blev sällan riktigt tomma när de slängdes. I vår vackra syrenberså hade jag inrättat en lekstuga med lådpallar och ett fint bord i sten, tungt som attan. Där lekte vi flickor hushåll och skulle laga mat. Om man då inte har något så går man till sopgropen och letar. Mamma hade förmanat oss att akta oss för orm och för allt i världen, ”släpa inte hem något otäckt”.

Vad som är otäckt för en mamma överensstämmer inte alltid med små flickors definition. Där plockades hem kantstötta vasar, gamla kastruller, små söta flaskor, en kopp utan öra, och så förstås de otäcka tuberna. Kanske kunde man klämma ut något ur dom. Så kokades det mat på grus, vatten, frön från diverse blommor och ogräs. Och – bjöds på kalas, där föräldrar eller morföräldrar var tvungna att smaka av allt.

Här och där i vår natur kan man hitta dessa sopgropar, mer eller mindre övertäckta. Det finns oftast nära gamla gårdar och fynd kan man göra i form av zinkbaljor och hinkar eller kanske en gammal potta. De är populära att plantera vårblommor i. Bra att de kommer upp ur sina gömmor. Värre är det med plasten som är ett världsproblem för både natur och hav. Våra efterkommande generationer kanske får flytta till en annan planet, vem vet?

Nu ska jag i alla fall gå till vår närbelägna återvinningsstation och sortera förpackningarna från veckan som gått.

Gammalt får ge vika för nytt. Tidigare hamnade uttjänta saker som sopor på avskrädeshögar. Men inte riktigt allt. Sängen på bilden med trästomme till gavlar och långsidor och flätad korgbotten finns i museets samling. Kanske är den från 1700-talet. Sovmöbeln kan i mitt tycke rentav ses som en klenod - faktum är att jag föll för den direkt. I min sommarstuga från 1800-talet skulle den platsa!

Kasserade saker av trä kan eldas upp. Annat är det med metallskrot, glas och liknande. Förr hamnade sådant på soptippar eller i havet. I mitten av 1960-talet förpassade jag två gamla militärsängar till soptippen i Runtuna. I mitt jobb som tillsyningsman på Stora Karlsö sommaren 1966 ingick att elda skräp på stranden och att dumpa det icke brännbara avfallet i havet.  Det var så man blev av med allsköns bråte. Gårdar på landsbygden hade inte sällan en egen avstjälpningsplats. 

Det går inte längre för sig att slänga kylskåp och radioapparater på soptippar. Nu är det sopsortering och återvinning som gäller. Naturresurserna är begränsade och det är viktigt att tillvarata avfallet för återvinning av råmaterial. Men konsumtion och avfallsmängd ökar likväl och åtföljande miljöproblem närmar sig gränser för vad vår jord tål. Jag försöker numera att begränsa mitt resursslöseri. Den gamla sängen hade nog varit tillfyllest än!

Men nu krävs det betydligt mer av det globala samhället. Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid KTH, pekar samtidigt på den orättvisa som råder mellan olika områden. De fattiga har fått lämna ifrån sig olja, kol och metaller. Tillbaka får de den rika världens växthusgaser och avfall. Sörlin anser vidare att vår växande rikedom används oklokt.  I december är det dags för globalt klimatmöte i Paris. Går det att åstadkomma en omställning till resurssnålare levnadsmönster och ökad rättvisa? Mer sopor vill vi inte ha!

När man går runt och tittar på de otroliga samlingarna av föremål som finns på Sörmlands Museums lokaler på Blommenhovsvägen i Nyköping, måste en tacksamhetens tanke gå till alla de kloka och framsynta personer som samlat på sig prylar av allehanda slag. Många för att de inte ville kasta något – andra för att det kunde vara bra att ha vid något tillfälle. Säkert var det mycket som kunde betraktas som sopor och som i dag, med den slit- och slängmentalitet som råder, skulle hamna på soptippen.

Bland alla bruksföremål som finns dokumenterade är jag säker på att de inte skulle ha funnits där om inte någon haft en känsla för att det kunde vara något för framtiden att visa upp. Vem skulle ha intresse av att se hur till exempel burkar, flaskor, förpackningar med mera från hundratals år tillbaka såg ut?

Här i Nyköping har vi glädjen av att köpmannen Pelle Nilsson såg värdet av att samla på vad som en gång varit. Pelles Lusthus med sin ”affär” och samling av unika skyltar är väl det bästa beviset.

Jag kommer också att tänka på hans namne, Per-Olof Nilsson,  Mus-Olle kallad, i Ytterån i Jämtland. En lite speciell man som fick för sig att börja samla på alla tänkbara föremål som säkert av många betraktades som sopor. I dag kan man på det museum som byggts upp se ca 150 000 föremål som nu betraktas som värdefulla kulturhistoriska och estetiska dokument.

Här finns en förpackningssamling på omkring 23 000 objekt – unik i sitt slag. Har ni vägarna förbi på semesterresan är ett besök på Mus-Olles museum bara ett måste.

Köp, slit och släng är säkert mottot för många av oss. Men tänk så mycket som skulle kunna lagas, återanvändas och skänkas bort.

På sopor.nu finns mycket att ta del av när det gäller sophantering och där står bland annat att läsa;

”Varje svensk slänger nästan 500 kilo sopor om året. Men sopberget kan bantas! Genom att laga gamla prylar, köpa begagnat och undvika onödigheter kan du bidra till en renare framtid och spara massor av resurser. Då klättar vi uppåt i avfallstrappan och spar pengar på köpet!

Köp färre saker, lämna dina gamla hela saker till second hand eller sälj på Internet och köp själv därifrån, köp saker som håller länge, reparera saker som gått sönder”.

Har du, i samband med en ”röjning” funderingar kring allt som kanske är på väg till tippen, föremål som kunde vara intressant för Sörmlands Museums samlingar ta gärna kontakt med museet.

I södra och västra Sverige finns sk kökkenmöddingar från senare delen av äldre stenåldern.
Ordet är inlånat från danskans køkkenmødding och är människoskapade köksavfallshögar från den senare delen av äldre stenåldern med innehåll såsom ostron-, snäck- och musselskal, sillben, kol och avfall från redskapstillverkning.

Ordet tillkom på 1850-talet då man vid utgrävningar i Danmark förstod att samlingarna av skaldjursskal inte var naturliga utan härstammade från stenåldersbosättningar eftersom det fanns rester av eldstäder, djurben, flintavfall och keramik i fynden.

Rester av både små och stora kökkenmöddingar finns på olika håll i världen och har blivit en källa till att förstå och tolka olika jägar- och samlarkulturer.

Redan 1905 upptäcktes den första kökkenmöddingen i Sverige vid Ånneröd i närheten av Strömstad. Avfallshögen, som var cirka 0,5 meter i höjdled och cirka 8 meter i längdled, innehöll förutom ostron- och snäckskal knappt tvåtusen obrända ben. Fynden av flinta och keramik var få men arkeologerna hittade även två bearbetade benföremål, ett metkroksfragment samt ett hänge tillverkat av en svintand. I benmaterialet från möddingen dominerar de marina djurarterna och de bevarade benen utgörs främst av obrända fiskkotor från makrill och oxögonfisk, hushållssopor som idag utgör en unik fornlämning för förståelse av stenåldersmänniskans liv och förutsättningar.

För att se in i framtiden används idag en annan hushållssopa, kaffesumpen, en tradition som har sina rötter i Turkiet och som sedan spritt sig till andra delar av världen. Andra källor uppger att traditionen kommer från Kina och att den är mest känd därför att den utnyttjades och troligen användes av romerna redan innan man i Turkiet började dricka kaffe på 1500-talet.

När man spår i kaffesump är det viktigt att reglerna följs. Man får bara dricka ur koppens ena sida och när man är färdig och det bara är sump kvar i koppen lägger man fatet upp och ned ovanpå koppen, höjer fatet och koppen tätt ihop till brösthöjd, snurrar setet tre gånger i en cirkelrörelse moturs och vänder sedan koppen så att sumpen rinner ner på fatet.Innan man lyfter koppen är det viktigt att önska sig något. Först därefter tittar man på de avteckningar som sumpen lämnat.

På ett litet kafé på söder i Stockholm har innehavaren tagit konsten till nya höjder och spår kafébesökarna i en kaffe latte. För några tior kan man få sin framtid tolkad i det mönster som en kopp espresso hälld över en mugg skummad mjölk bildar. Vill man se sin framtid i turkiskt kaffe är det betydligt dyrare och tar 40 minuter. I en kaffe latte är kunskapen om framtiden mycket snabbare avtäckt och där vi lekmän ser prickar ser mediet symboler som på olika sätt har en funktion i en människas liv, allt i från Ankare till Trädgård.

Själv brygger jag mitt kaffe i en melittatratt liknande den som visas på fotot, njuter kaffet med värmd mjölk och kastar filtret med sumpen i komposten och överlåter arbetet med att tyda sumpen till maskarna.

En av mina bästa vänner är född i en liten bosättning i fjällvärlden i Lappland. Där växte hon upp tillsammans med många syskon. Till närmaste farbara väg var det 5 mil och färdmedlet var skidor på vintern och fotvandring på sommaren. Det fanns dock ett antal långsträckta sjöar utmed leden så sommartid behövde man inte gå hela vägen. Med en eld vid sjöstranden kunde man påkalla transporthjälp med båt från den avlägset belägna andra stranden på sjön. Det här var på 1950-talet och nu går här en modern riksväg, den så kallade Silvervägen, Riksväg 95 över Arvidsjaur, Arjeplog, Jäckvik och Mierkenis. Då min vän och hennes syskon färdades utefter leden fanns det aldrig några sopor kvarlämnade men nu är nedskräpningen högst påtaglig berättar min vän med förtrytelse i rösten.

Hushållssopor eller hushållsavfall är enligt Wikipedia en benämning på residualfraktion av avfall från i första hand privata hushåll. Det har en genomsnittlig specifik vikt av drygt 100 kg per kubikmeter och ett svenskt normalhushåll ger upphov till en avfallsmängd på i genomsnitt 10 kg per vecka. Det innebär att vi här på torpet skulle åstadkomma 50 till 100 liter sopor i veckan. Sanningen är att vår sopmängd uppgår till ungefär en halv ICA-kasse på 2 veckor. Men så ser vi också till att sortera våra sopor väl och köra allt återvinningsbart till de närbelägna sopstationerna eller till Gnesta kommuns förträffliga återvinningsanläggning. Här råder god ordning och det är inga svårigheter att där bli av med sitt grovavfall. Dessutom är personalen där mycket vänliga och hjälpsamma.

En gång råkade jag köra en stor dammsugare som min son ägde till återvinningsanläggningen. Först dagen efter kom det fram att den dammsugaren minsann var väl användbar och den skulle inte med till sopen. Min fru och jag for till återvinningen och började leta efter dammsugaren. Strax kom ett par från personalen och frågade vad vi gjorde. Strax togs det fram en stege och en av mannarna klev ned i containern och började leta. Efter en stund kom han upp med den rätta dammsugaren. Det kallar jag god service. Vi tyckte att de hjälpsamma gubbarna borde ha ett tack så vi köpte en tårta till deras eftermiddagsfika.

Ett av de värre problemen med avfall är ju elektronikens avfallsmängder.  Det känns verkligen skönt att avlämna sina gamla TV-apparater, mobiler och radioapparater till återvinningen för att inte tala och kvicksilverhaltiga gamla lysrör, glödlampor och batterier. En förhoppning är att det materialet omhändertas på ett bra sätt. Mitt val av föremål till bloggen, en telefon från stiftelsen Syskonen Segelberg i Nyköping, får symbolisera våra elektroniska sopor.

 

Ett fäknäppe enligt muséet, klave, kreatursbindsle, många namn på en viktig sak i ladugården. För kon var bland det värdefullaste man hade. Om den blev sjuk och dog stod man utan både mjölk,smör och ost och köttet förstås. Därför sköttes kon om som en familjemedlem förr i tiden. Det här fäknäppet är tillverkat 1939 och hör till Strängnässamlingen. Det skänktes av Ljungman från Strängnäs.

Jag har många gånger tänkt på hur rentav eländigt korna hade det förr i små och mörka lagårdar. För det första hade de alltid huvudet låst i en sån här klave och så satt de fast i regeln i foderbordet. För det andra hade de bara 2 meters längd och kanske 1-1,5 meters bredd att ligga eller stå på. För det tredje så stod de inne en hel vinter utan att få gå så mycket som ett enda steg mer än på sin plats. Det var klart att det var som himmelriket att få komma ut då och springa av sig. Då skörden blev dålig så fick korna för lite med foder och blev väldigt orkeslösa. Jag har läst om hur man fick bära ut kon på våren och lägga den i gräset för att äta. Kosläpp har blivit en attraktion nu för tiden.

Under uppfinningar skulle jag skrivit om min pappas uppfinning. Det var så här att korna mjölkades och fick mat på morgonen. Vatten hade de alltid tillgång till. Så skulle de ha hö och lite kraftfoder vid tretiden på eftermiddagen och sen mjölkas på kvällen. Om man var ensam på gården kunde det vara svårt att få en ledig stund, t ex att åka till släktingar. Vi åkte ofta till min morbror och moster i Strängnäs. Hur skulle man då lösa mathållningen kl 15? Det var långt till Strängnäs.

Pappa hittade på en lösning som han provade åtskilliga gånger innan han vågade lita på den. Man placerar en väckarklocka på reglarna till foderbordet. Den ringer kl 15. Den är ansluten till en stor råttfälla, som utlöses och i sin tur slår till en sprint som faller ur sitt fäste. Sprinten har hållit fast foderbordets reglar i låst läge men nu är det fritt fram för korna att peta isär dem och komma åt den i förväg iordninggjorda maten. Genialt! Det funkade alla gånger utom en och då var korna arga och hungriga när vi kom hem vid sextiden.

I gamla bouppteckningar är djuren högt värderade, i synnerhet kon. 1843 gjordes en bouppteckning efter min farfars farfar och då fanns två kor som värderats till 28 riksdaler och hela boet var på torpet var 139 riksdaler. Alltså var kon en stor del av tillgångarna.

Jag tänker också på den berättelse jag hört om familjen Sjögren på fyren Ledskär. Familjen på den lilla ön bestod av fyrvaktaren, hustrun och 11 barn, dock inte hemma samtidigt antar jag. De hade en gris över sommaren. Den skulle slaktas till jul och bli mat för familjen, men en höststorm tog med sig både gris och grishus ut i sjön. Man kan fortfarande se ett fyrhus och en husgrund på det lilla skäret i farleden från Oxelösund när man passerat över Örsbaken på väg norrut.