Vem av dem ska jag skriva om var min första tanke. Hästen Maja eller katten Stumpan. Kanske lite om båda.

En koskälla, skänkt av Henrik Svensson från Jönåker får symbolisera berättelsen om hästen. På vår bondgård på 1950-talet då jag var barn fanns hästen fortfarande kvar i arbetsstyrkan. Det fanns från början två hästar, Maja och Pysen. Pysen gick till de sälla jaktmarkerna och då blev Maja ensam i hagen. En häst ska alltid ha sällskap och därför fick hon gå med korna i hagen. Jag minns inte att någon av korna hade skälla om halsen, däremot har jag i min ägo två hästpinglor, som vi kallade dem. En traktor kom till hjälp i jordbruket och Maja fick allt lättare sysslor. På det viset blev hon mycket tillsammans med korna i hagen och när de skulle in för mjölkning, stod hon alltid vid ladugårdsgrinden och väntade på sina vänner till de var färdigmjölkade. Så drog de hela långa raden genom vallgatan till den vackra hagen för att äta lite kvällsgrönt och lägga sig till ro att sova och invänta nästa morgon.

Maja slutade sina dagar i början på 1960-talet och alla sörjde henne mycket. Jag minns den varma hästkroppen som jag ryktade och manen som fick så fina flätor. Hästens svans klipptes av på hösten och taglet såldes till uppköpare. Likadant med kornas lite kortare svansar. Jag minns den långa raden med tagelknippor på ladugårdsväggen. Det gick ju bra med korta svansar när vintern kom för då fanns inte lika mycket flugor som skulle vispas bort med dem.

Katten Stumpan och jag kampade ihop i 19 år och 8 månader. Det finns många minnen. Alltifrån den första stund då hon kom till oss, liten och rädd, skild från sin mamma lite för tidigt då mamman var sjuk och till hennes sista timme i gräset utanför djursjukhuset då vi beslutat att hon skulle slippa från sitt lidande med cancer i munnen.

Du var en envis liten dam med egen vilja och kanske hade du förbrukat flera liv innan du slutade dina dagar. Att springa ut på stora vägen mellan höga snödrivor och upptäcka att ett helt gäng med stora Studsviksbussar är på samma ställe, vända och springa tillbaka framför bussarna och med ett nödrop klara livhanken. Eller då du klättrade ut genom takfönstret och halkade fram över hala tegelpannor innan du lyckades ta dig in igen. Eller då en bil kom precis sekunden efter att du sprungit rakt över vägen från skogen och hem utan att se dig för.

Vi hade också med dig i bilen till alla platser vi åkte. Då vi badade vid Helgö och du fick sitta på en filt bakom en buske i skuggan och en stor hund slet sig från sin kedja runt ett träd och rusade på dig, hur jag lyfte upp dig och du bet mig så jag fick åka till läkare och få stelkrampsspruta. När vi hade dig med i kanoten ut på öarna. Jag kan inte säga att du älskade vatten men du klarade av sjölivet bra. Då vi flyttat till stan och du blivit stadskatt fick du lära dig den svåra konsten att gå i koppel men också att åka i cykelkorgen till kolonin. Du skrämde livet ur mig vid stugan då du tagit en fågel och jag fick klara av att befria den från dig, och som tur var klarade den sig. Tänk så många kvällar jag satt ute i stugan och väntade in dig för att få cykla hem till stan. De flesta kolonister hade packat ihop och åkt hem för länge sen, men där satt jag i mörkret och väntade. Du var min bästa vän och värmande sängkamrat, hos dig kunde man söka tröst när något var ledsamt, vi delade många härliga år, tack Stumpan.

Hon ligger just nu och sover under mitt överkast i sängen. Där ligger hon ofta och länge. Hennes namn är Rosa efter en katt som vi hade i mitt hem när jag var liten. Våran Rosa är nu 18 år gammal och lite skruttig har hon blivit. Hon hör dåligt och har blivit sämre på att hoppa upp på stolar o dyl men ännu klarar hon att gå i kattluckan i vår ytterdörr. Men under hennes glansperiod var hon en mycket aktiv katt.

Här vid torpet fanns det gott om villebråd för en katt. Feta sorkar och små näbbmöss fanns det, småfåglar, skogsmöss, små ödlor, skalbaggar och gräshoppor – hon ratade inget i sin välmakts dagar. Men lite ömsint tycktes hon vara för ofta fångade hon möss utan att döda dem. Hon bar in dem levande genom kattluckan och släppte dem inne, ofta på övervåningen i stugan. Det var inte populärt. Då var det att hämta en musfälla i snickarboden, beta med en ostbit och gillra under en balja med ett exemplar av Bonniers lexikon under. Jag ville ju inte att Rosa skulle få en musfälla över nosen.

Den råttfälla som jag valde i museets samlingar är en ålderdomlig modell med okänt ursprung. De musfällor som jag gillrade var av modernt snitt. Fast jag har en musfälla som påminner om den på bilden ovan. Min fälla har tre hål där mössen blir strypta av den fjädrande järntrådsöglan. Jag har gjort den själv efter en modell som min morfar visade mig för massor av år sedan.

Jag har alltid fascinerats av katter och har haft dem i huset under alla år. Jag minns från min barndom ”Silkestass” som var storviltjägare och hade som hobby att fånga svalor på gårdsplanen, och ”Hassan” som fångades som vildkattunge bakom ladugården och stängdes in på övervåningen i huset varifrån han hoppade ut genom ett öppet fönster och ådrog sig ett magbråck. Han blev sedan mycket tillgiven. Jag minns ”Missis”, en liten vit albinokatt med röda ögon. Men hon blev inte så gammal. Jag minns också när en av ladugårdskatterna drabbades av kattpest och i svåra plågor dog bakom syrenbersån. Även kattungar kunde få kattpest.

Jag har som sagt alltid fascinerats av katter och den dag som Rosa går ur tiden då kommer jag verkligen att sakna henne.

Som journalist/reporter har jag genom åren fått vara med om det mesta – allt från mörkaste mörkt till ljusa glädjestunder. En del har för alltid fastnat i minnet, andra som tur är bleknat bort. En av de ljusaste som jag med glädje ser tillbaka på, och som skulle komma att betyda mycket för familjen under många år, var ett reportage 1969 som jag skulle göra för SN, Södermanlands Nyheter, och som gällde omhändertagna hundar.

Jag och tidningens välkände fotograf, P O Johansson åkte ut till Per Hösth, som drev ett hundpensionat utanför Nyköping. Polisen hade lämnat in ett par hundar som de tagit hand om i Oxelösund. Per ville söka efter lämpliga hundägare med hjälp av ett reportage i tidningen.

Det visade sig vara en terrieliknande ”skeppshund” som blivit akterseglad och en liten, svartlurvig, mellanpudel med svans. Ganska ovanligt med pudlar som inte hade kuperad svans.

Två trevliga och kärvänliga vovvar som gjorde intryck direkt. Framför allt den lilla pudeln, Truls var hans namn, och som direkt när vi kom in i hundgården sprang fram, lyfte på benet och lät en stråle breda ut sig över en av mina skor. Revirpinkande eller vad? Kände hur hjärtat slog några extra glädjeslag och tänkte – han ska bli min!

Truls – en mellanpudel med svans vilket inte var så vanligt på den tiden.

Vi gjorde vårt jobb, P O och jag, och Pers sista kommentar var: Är du eventuellt intresserad? ”Måste fråga ”regeringen” först men visst vore det trevligt.”  Själv hade jag under många år vurmat för att skaffa en schäfervalp och ett sådan här litet ”ullknytte” var väl inte direkt vad man tänkt sig. Men jag föll direkt för charmtrollet.

Så var det min kära hustru. Direkt efter jobbet, sedan jag skrivit artikeln som skulle in i tidningen följande dag, for jag ut till sommarstugan i Nävekvarn. Berättade att vi skulle göra en liten utflykt, hundpensionatet låg inte långt därifrån, för att titta på en sak. När vi kom in i rastgården kom Truls emot oss med full fart, lyfte på tassen och nu var det Gertruds tur att drabbas av samma ”öde” som mig. Helt otroligt!

Nu var vi båda övertygade om att Truls gärna skulle se fram mot att få tillhöra familjen Ohlsson. Men inget var klart. Per Hösth ville avvakta och se resultatet av artikeln och det var många som hörde av sig. De flesta dock med små barn och kravet från hans sida var att det gärna var en barnfamilj men med lite större barn.

Det gick några dagar och inget hördes från Per. Så vi levde i den förvissningen om att det inte skulle bli aktuellt för oss att bli husse och matte. Så ringde det – Per undrade om vi fortfarande var intresserade. Gissa om! Snabbt som ögat tog vi oss till hundpensionatet där vi fick skriva på papper som bekräftade att vi blivit ägare till världens härligaste, godaste och kärvänligaste mellanpudel med svans – Truls. Sedan köpeskillingen – 1 krona – betalats var saken klar.

Två lyckliga, nyblivna hundägare kunde se fram mot 13 härliga och givande år av att ha en fyrbent vän som alltid glatt viftade på svansen åt allt och alla.

Vid ett besök hos våra barn och barnbarn i Bangalore i Indien fick vi möjlighet att åka till Nagarahole Nationalpark vid Kabinifloden. Nationalparken ligger sydväst om kejsarstaden Mysore i delstaten Karnataka, men nära gränsen till delstaten Kerala och vid foten av Western Ghats.

Nationalparken är ett stort djungelområde, som dessutom ansluter direkt till Bandipur Nationalpark. Tillsammans utgör de två nationalparkerna ett stort och fantastiskt område där man bland annat räknar ett 70-tal tigrar, många leoparder, stora flockar med vildhund plus många hjortdjur och bufflar. Parken är dock mest känd för är sin stora population av vilda asiatiska elefanter. Man räknar med att det finns cirka 700 – 800 elefanter i parken.

En eftermiddag for vi med båt över floden, som här är uppdämd till en damm, för att komma till en djungellodge på andra sidan. Där väntade en större jeep/buss, som skulle ta oss ut i djungelområdet.

Det var strax efter monsunperioden i november, så allt var mycket grönt med tät vegetation. Vi körde längs knappt farbara stigar och såg bland annat fåglar, apor, ”bambihjortar”, vildsvin och Indiska bufflar.

 Även om vi hade haft tiger eller leopard mycket nära oss hade vi troligen inte sett dem på grund av den täta vegetationen. Men vi såg på håll stora ensamma elefanthannar med stora betar när vi kom ned mot flodbädden.

När vi senare kom tillbaka upp i den täta vegetationen så kom plötsligt en stor elefant ut ur grönskan alldeles nära oss. Därefter kom en, två, tre..... nio elefanter fram och ställde sig på kanske10 – 20 meters avstånd. Föraren stannade jeepen och elefanterna ställde upp sig med den gamla ledarhonan (matriarken) i spetsen. De övriga bildade en halvcirkel som skydd omkring de yngre elefanterna. Vi stod så ett tag ända tills jag lutade mig ut genom den öppna sidan på jeepen för att kunna ta en bättre bild. Då gjorde den gamla ledarhonan en ansatts till utfall mot oss och föraren blev nervös och försökte snabbt starta jeepen. De närmaste elefanterna lade då sina snablar  på ledarhonans huvud och klappade henne lugnande som om de ville säga: lugn, lugn det är ingen fara. Jag fick veta av vår guide att det var den vita färgen på min tenniströja som elefanterna betraktade som något farligt och skrämmande. Därav hennes oro. Hon hade ju ansvaret för flocken. Jag tror inte att hon i det läget betraktade mig som en tvåbent vän, utan snarare tvärtom. Vi stod stilla en lång stund och tittade på elefanthjorden och när vi långsamt rullade iväg passerade elefanterna stigen som vi  hade blockerat. Ett fantastiskt möte med en fyrbent bjässe, som i alla fall jag betraktade som en vän.

Den asiatiska elefanten anses vara närmare släkt med  mammutar än med de afrikanska elefanterna och kan väga upp till 5,5 ton. Det är djur man skall ha stor respekt för. De vilda elefanterna i Indien skördar flera dödsoffer bland människor än både orm (det finns många  otrevliga ormar där) och rovdjur, som tiger och leopard.

Dogman Fy Spray från början av 2000-talet.

...eller Rhodesian Ridge back. Hundrasen härstammar från södra Afrika och har fått namnet efter sitt främsta karaktärsdrag ridgen, en hårkam längs manken där pälsen växer mothårs. Ridgen är ett arv från khoikhoiernas schenzihundar som man avlade med bl a grand danois, pointer och blodhundar. Rasen räknas som jakthund och i ursprungslandet användes den för lejonjakt och därav beteckningen afrikansk lejonhund. Rhodesian ridgebacken är den enda hund som är framavlad speciellt för bushmarkerna i Zimbabwe och Sydafrika i Afrika. Den är ovanligt muskulös och substansfull men ändå ett atletiskt och smidigt djur med en ljus till mörk vetefärgad päls som smälter in i vegetationen utan att synas. Med en framtoning likt ett lejon. Detta kamouflage gör att man lätt tappar ridgebacken ur sikte just i det höga djungelgräset.

Den huvudsakliga användningen av rasen i Sverige idag är som sällskapshund och vakthund.
Min ridgeback heter Marvin och är född i Kapstaden i Sydafrika där aveln började för knappt 100 år sedanför. Marvin betyder en vän av havet och det var längs Kapstadens långa atlantstränder som Marvin tillbringade sitt första levnadsår. Resan till Sverige skedde efter tre månaders veterinärbehandling med flyg placerad i en trång bur, först till Amsterdam, där uppehållet blev ett dygn i väntan på lämpligt flyg till det nya hemlandet. Eftersom rasen är mycket smidig och uthållig så klarade Marvin resan bra men det lång tid att få honom att åka buss. Som fullvuxen ska Marvin väga 36-37 kilo och ha en mankhöjd på 63-69 cm vilket han är på god väg uppnå.
Idag trivs Marvin bra i Sverige. Lite hyss har han haft för sig, bl a tuggat sönder ett familjegosedjur som gått i arv i generationer, vilket väl får skyllas på matte och husse som varit slarviga med att skydda klenoden.

Dogman Fy Spray med luktämnen som gör din hund lydig och rumsren står det på sprayflaskan på fotot och innehållet ska sprayas på föremål eller på ytor som hunden inte ska röra eller närma sig. Lukten ska avskräcka är syftet. Sprayen fanns inte i huset och ett bättre sätt än att använda illaluktande kemikalier har varit att uppmuntra Marvins positiva beteenden. Rasen gillar att vakta mycket och idag vaktar Marvin familjen och familjens ägodelar.

För urhunden var det säkert en revolution att möta oss – det tvåbenta rovdjuret som förmådde döda allehanda bytesdjur och lämna slaktrester efter sig. Ett samarbete kunde utvecklas – den snabba hunden vallade stora djur som vi kunde döda. Det gynnade båda arterna och på den vägen är det än idag. I modern tid har användning av hundar blivit alltmer specialiserad och kunskapen om deras kapacitet har ökat dramatiskt de senaste decennierna. Folk har nog i alla tider häpnat över den egna hundens mångsidighet och förmåga att anpassa sig till familjeflocken.

Labradoren Black Jack gjorde mig ovärderlig nytta. Han var bara några månader gammal när spårträning påbörjades.  Ett kort släpspår med en älgklöv, en prinskorv eller ett par leverbitar i belöning vid spårslutet och han snappade sin uppgift väldigt fort. En spårsele blev så småningom en signal att det var spårarbete på gång. Den liknade selen på bilden, som är inlämnad av Wivan Mörner.  När selen plockades fram åkte nosen direkt i backen.  Ett problem vid spårning kan vara ett plötsligt uppdykande störningsmoment, t.ex. vid viltspårning att ett annat djur korsar löpan man följer, och som hunden finner intressant. Med lite extra övning kunde det elimineras. Det var att dra ett korsande spår med klöv från annan älg (individuell doft) och korrigera hunden om den ville byta spår. Och så belöning när den gick rätt.

När jag höll i spårlinan och hängde med Jack genom skogen i mörker och efter någon kilometer plötsligt snubblade över en sovande älg var lyckan och tacksamheten över min väns insats obetalbar.

De fyrbenta vännerna kan användas till så många fler uppgifter. Spåra mäniskor, peka ut rovdjursart t.ex. vid ett angrepp på tamdjur, markera mögel, knark och minor mm och det pågår tester där hund ska markera cancer sjukdom. Bara att vara en kravlös men levande mjukisvän till barn och åldringar är en god nyttighet.

Inte var väl kanske min morfar någon perfekt människa men jag beundrade honom ändå. Han ägde Lillgården i byn och var nog en duktig jordbrukare. Många pigor och drängar fanns på gården och ladugården var full med kor och i stallet fanns flera ardennerhästar. I yngre år var han en glad lax som gärna deltog i allehanda upptåg såsom att byta hästar med någon annan bonde vid marknaden. Det var inte alla gånger han kom hem med en bättre häst än den bortbytta!

Men vid trettioårsåldern förlorade han sin syn. Han fick något synnervsfel och kunde efter hand inte urskilja om det var natt eller dag. Det måste ha varit ett hårt slag för familjen. Men han lät sig ingalunda slås ned av sitt handikapp. Efter att hans son hade tagit över gården deltog han mycket aktivt i dess skötsel. Han hade det fulla ansvaret för hästarna i stallet, och vedhuggningen till alla spisar och kakelugnar skötte han helt på egen hand. Han var även duktig på att binda korgar av kluvna granrötter och han kunde till och med räta ut gammal spik. Men värst det var väl när han insisterade på att mata tröskverket när säden skulle tröskas. Min far försökte få honom att låta bli för tröskverksmatning är en mycket farlig syssla. Men min morbror sa: ”Låt’en hållas för dä går inte å få dän gubben”! Och allt gick bra.

Jag kan än se honom sitta framför radion i den gamla knarriga rottingstolen och skruva på rattarna. Han hade en klocka med borttagen ruta framför urtavlan och den kände han på när han ville veta vad tid det var. Och så kunde han spela på näver. Han hade en liten näverbit under duken på kommoden och den tog han fram ibland och spelade på. Jag lärde mig aldrig den konsten av honom och det sörjer jag ännu. Fiol spelade han också och hans fiol finns ännu i bruk hos mitt äldsta barnbarn.

Kanske har jag fått mitt intresse för att dikta visor av honom. Han rimmade visor till födelsedagar och andra fester och jag har några av dem bevarade. Men han kunde ju inte skriva ned sina rim så ibland väckte han min mor på nätterna och bad henne skriva ned vad han kommit på. Hon var måttligt förtjust i det.

Som jag sa i början så var väl min morfar inte någon perfekt människa men jag tror att han trots sitt handikapp levde ett någorlunda gott liv. Anledningen till att jag valde ett par glasögon i museets samlingar är att jag som liten oförstående pilt föreslog mina föräldrar att köpa glasögon till morfar så att han skulle kunna se. Glasögonen är skänkta av Harald Wahlström i Nyköping.

För bara sextiotalet år sedan fanns i kyrkoböckerna en fördelning på friska sockenmedlemmar och på de människor som av ett eller annat skäl avvek. Man kunde betecknas som blind, ser illa, hör intet, menlös eller t o m idiot. Carl Johan, senare kallad Blinda Kalle, föddes den 12 mars 1838 vid Helgesta  i Stigtomta. Hans far var dräng där, samma år flyttar de till granngården Skåra.

När Kalle är liten lär han sig läsa men får noteringen i husförhörslängderna: ”ser illa”, ”nästan blind”. Det är intressant att se att han är med vid husförhören. 1854 den 25 juni, 16 år gammal, får han nattvarden första gången och deltar sen noggrant i förhör och nattvard under hela livet. Noterat 1871 att han läser Luthers katekes, förklaringar och förstår; trots anteckningen ”nära blind”.

En sägen berättar att Kalle satt vid Nölstabäcken och där trodde att han lärde sig av näcken att spela fiol. Kalle blev väldigt duktig och med tiden skrev han egna melodier och visor. 1857 fick Kalle kontrakt som orgeltrampare i Stigtomta kyrka. Och ett år senare flyttade Kalle och hans föräldrar in i fattighuset. Huset var nybyggt och mycket fint för tiden. Det var vanligt att även barn, som hade något handikapp, fick bo i fattighuset då föräldrarna blev gamla och orkeslösa. Modern Brita Stina dog 1863, 67 år gammal och fadern Eric 1867, 75 år. Kalle blev bygdespelman och spelade vid bröllop, högtidsdagar och begravningar. En slant fick han och kunde på så sätt försörja sig. Kalle bodde nära kyrkan och  beskriver sig själv ”Jag bor i en kammare, nära kyrkan, är orgeltrampare och fiolinist samt ringer storklockan naturligtvis”.

Kalle var så duktig att bygdens musikälskande ungdomar gick till honom för att lära sig konsten att trolla fram toner ur fiolen. Många är de elever som senare i livet blivit framstående musiker och bygdespelmän. Bygdens folk kallade honom Blinda Kalle och han var mycket omtyckt. Det är härligt att se att en liten pojke med nästan ingen syn alls kan lära sig spela fiol och också lära upp andra. Många verk finns kvar efter honom och han spelas fortfarande vid träffar med spelmansgillen. Den 28 oktober 2011 hade vi en minnesafton i Stigtomta med anledning av att det var 100 år sedan Kalle slutade sina dagar. Det kunde han nog inte ana under sin livstid att han skulle bli ihågkommen så långt efter sin död.

Det berättas ”att i slutet av 1800-talet, då Kalle fortfarande hade sitt arbete kvar som orgeltrampare slumpade det sig så, att både dödgrävare och kyrkovaktare av någon anledning förlorat var sitt öga. På så vis uppstod det unika att tre kyrktjänare i Stigtomta kyrka tillsammans ägde endast två ögon. Men sitt arbete i kyrkans tjänst skötte de dock med den äran.”

Orgeln på bilden är en skolorgel från 1940, ett stränginstrument, och har stått på Västra Småskolan i Nyköping. Alltså inte alls att jämföras med den trampade kyrkorgeln med pipor som finns i kyrkan. Där står man bakom orgeln och trampar in luft i piporna, ett nog så slitsamt och viktigt arbete.

Kalle bodde kvar i Fattighuset till sin död den 20 april 1911, men han hade vistats på Nyköpings Hospital sedan 4 januari 1911. Dödsorsaken var lunginflammation enligt dödsattest därifrån av sjukhuspredikanten.

Carl Johan Eriksson (Ersson), ”Blinda Kalle”, begravdes 30 april 1911. Han blev alltså 73 år.

Den perfekta människan är svårfunnen.

Mänskliga beteenden varierar. Det normativa är långt ifrån solklart. Vår hjärna är utomordentligt komplex och oanad kartläggning återstår. Med ökad kunskap följer att t.ex. diagnoser förändras över tid och det gäller inte minst inom psykiatrin.

Otto Brundin var överläkare och chef vid Sankta Anna sjukhus 1933-58. Utöver professionell psykiatri hade han också ett brett naturintresse – ett sympatiskt drag tycker jag. I början av 1940-talet tog han initiativ till Naturvetenskapliga sällskapet i Nyköping, som 1953 blev Nyköpings Biologiska förening, i vilken jag blev medlem 1964.

Enligt egen utsago möttes han vid sitt tillträde till sjukhuset av en med höga träplank inhägnad, nersliten och föråldrad anstalt. I allmänhetens ögon satt tokiga människor inspärrade där. Otto Brundin såg det hela som vanvård och var besjälad av att åstadkomma ett mer humant omhändertagande av patienter. Bl.a. lyckades han få till så att de intagna med buss kunde komma ner till Strandstuguviken för utomhusbad. Han ansåg att detta förbättrade patienternas hälsa. Idag bedrivs på Nynäs slott trädgårdsterapeutisk rehabilitering för personer med utmattningssyndrom. Min svärfar, som var vän med Otto Brundin, berättade om en episod på sjukhuset. En patient hade ställt en fråga – säg doktorn är det inte konstigt att greven vill ha sin egen avföring serverad på ett silverfat? Svaret blev – ja, men han är ju bara en människa! Ett utslag av tolerant syn på avvikande beteende?! Intresse för silvergods kunde även en intagen person ha, men knytningen till avföringen kan ju betraktas som speciell.

Bilden visar ett ovalt presenterfat med ciselerad dekor. Museet har en rikhaltig samling föremål i silver – en riktig guldgruva!

Brundin genomförde 1969-70 på uppdrag av socialstyrelsen en rättspsykriatrisk undersökning av Thomas Quick (Sture Bergvall). Han ställde diagnosen ”sexuell perversitet i form av pedofili med sadistiska drag”. Socialstyrelsens egen expert sågade diagnosen och den höll heller inte i domstol. Frågan är om någon person kan vara perfekt i alla situationer livet igenom.

Skollagen reglerar att elever som inte klarar den vanliga skolan, på grund av en utvecklingsstörning eller en förvärvad hjärnskada som medfört en betydande begåvningsnedsättning, har alternativ till vanliga skolan i form av grundsärskola/träningsskola och senare i livet också gymnasiesärskola och särvux. Utbildningen ska bland annat ge kunskaper och värden, bidra till personlig utveckling, social gemenskap och ge en god grund för ett aktivt deltagande i samhället.

För elever i särskolan finns ett flertal pedagogiska hjälpmedel av olika slag. Avancerade elektroniska hjälpmedel, t.ex. datorer, handdatorer och timstockar men också enklare hjälpmedel som bilder, kalendrar och symboler. Syftet med bilder är att eleven ska kunna ta emot och ge information av olika slag men syftar också till att eleven själv ska kunna berätta om saker och känna en trygghet och förståelse och för dem som inte kan läsa och skriva ersätter bilder och symboler ofta skriven text. Ett exempel på ett sådant pedagogiskt kognitivt hjälpmedel är tårtspelet som fotot illustrerar. Det har använts av elever i särskolan på Rosenkällaskolan i Nyköping och kommunicerar med både bilder och symboler. Det består av fyra spel med olika teman, leksaker, skogen, havet och staden som alla presenteras på den runda spelbrickan i spelets mitt. Varje tema har sedan sex tillhörande spelbrickor som har anknytning till temat.

Många elever med kognitiva funktionsnedsättningar har problem med att kommunicera och förstå sin omgivning och då kan ett enkelt tårtspel bli en betydelsefull nyckel till kommunikation och förståelse.
Idag finns mycket kunskap om och erfarenhet av att det går att ersätta eller arbeta upp en nedsatt kognitiv förmåga individuellt och undervisningen ska anpassas efter varje elevs förutsättningar. Den perfekta människan existerar inte även om möjligheten att kunna beställa en deCODEme Gen-.scan nu finns och DNA-kartläggningen har fött drömmen. Däremot finns den perfektibla, utvecklingsbara, människan. Och det är med den kunskapen och på den värdegrunden som Sveriges skollag och läroplaner för samtliga skolformer är utformade.

En bomullstops och några musklick kan ge berättelsen om dig själv, biologi blir identitet. En anpassad pedagogik berättelsen om hur en enskild elev kan finna sin egenart och sitt sätt att kommunicera. Personlig utveckling ger identitet.

Temat för veckans blogginlägg är ganska provocerande. Många strävar mot att bli bäst på olika områden. Få lyckas och på vägen eftersätts ofta andra viktiga delar av personlig utveckling. Den ”perfekta” människan med stort ego är ofta auktoritärt nedlåtande och behöver en mindre perfekt omgivning för att vara riktigt tillfreds. Även om en del tycks anse sig själva som allvetande, oumbärliga och perfekta i arbetslivet, som outstanding vad gäller föräldraskap, som fantastiska sällskapsmänniskor etc etc finns det alltid någon spricka i kristallen. Det är min åsikt baserad på mångårig insikt. Somliga tycker säkert att mitt tyckande är allmänt obstinat och fördomsfullt – det bjuder jag på!

Bildens 70-talsväska från Mälarsjukhuset i Eskilstuna innehåller testmaterial, som användes vid neuropsykologiska bedömningar av barn i åldern 4 – 7 år. Tre häften med information, en bildbok, ett fotoalbum och 6 plastburkar. Här finns en plansch med geometriska former, plastpåsar med barnfoton i Sv/V och färg. Röda plastlådor och genomskinliga plastlådor med diverse figurer.

Det skulle vara intressant att fördjupa sig i nutida bedömningar av barn som i något avseende inte följer normen. Det är helt klart att min egen kunskap på området är närmast rudimentär. ”Utvecklingsrelaterade Kognitiva Funktionshinder” är den internationella benämningen av området medan vi i Sverige kallar funktionsnedsättningen ”Neuropsykiatriska tillstånd”. Uppmärksamhets- och hyperaktivitetsproblem (ADHD, Attention Deficit Hyperactivity Disorder), Aspergers syndrom, autism och Tourettes syndrom brukar i Sverige kallas för neuropsykiatriska tillstånd. Generella och specifika inlärningsstörningar brukar räknas till denna grupp. (Fakta hämtade från www.psykologiguiden.se)

Min egen erfarenhet av begåvningstest/IQ- och personlighetstest är inte särskilt omfattande. I arbetslivet genomgick jag vid ett tillfälle ett amatörmässigt genomfört personlighetstest. Det var ingen direkt nyhet för mig att jag hamnade i den extroverta gruppen, var en energisk men något flegmatisk ”rådgivartyp” med blygsamma ledaregenskaper.

För sex år sedan genomgick jag ett snabbhets- och koncentrationstest, som är 
en annan typ av begåvningstest. Jag hade haft körförbud i tre månader efter en s k TIA-attack (förstadie till stroke). Nu skulle jag testas för att återfå min status som legitimerad bilförare. Som tur var klarade jag att snabbt och tillräckligt korrekt lösa de enkla uppgifterna. Det kändes oerhört befriande!

Någon perfekt bilförare är jag dock inte. Men jag gör mitt bästa och intar i regel en ödmjuk attityd bakom ratten. Ibland kan jag dock inte undvika att bli upprörd när ”perfekta”  medtrafikanter struntar i fartgränser och dessutom har mage att markera missnöje med min lagstadgade framfart.

Rubriken ”En perfekt människa?” antyder kanske att det är få förunnat att vara perfekta, men en del människor har större svårigheter att övervinna än andra. Det är dock så vist ordnat att många människor kan kompensera sina handikapp genom både uppfinningsrikedom och ett stort mått av envishet.

Jag tänker på en människa jag kom i kontakt med för länge sedan, nämligen Spel-Arvid Karlsson. Han började spela fiol som mycket ung och fick tidigt kontakt med spelmän som Axel Fredrik Bergström i Tystberga ( känd för bland annat Tystbergavisan). Han reste även runt på dansbanorna i Södermanland med Swings Kapell – ett jazz-dansband. Efterhand tog intresset för folkmusik överhanden och Spel-Arvid fick spela med legendarer som Jon-Erik Öst. Det var inte alla som fick den äran att spela med honom. Kanske bidrog det till ett allt mer ökat intresse för spelmansmusik. Spel-Arvid blev så småningom förärad titeln Riksspelman.

Spel-Arvid hade säkert önskat ägna sig åt musiken på heltid, men de ekonomiska förutsättningarna gjorde att han behövde en försörjning. Han började på Bröderna Anderssons snickeri i Tystberga. Ödets ironi gjorde att han som snickare förlorade ett finger på vänster hand. En inte ovanlig skada för maskinsnickare på den tiden. Spel-Arvid trodde då att det var slutspelat på fiolen och började traktera nyckelharpa, eftersom det är lite lättare att få rena toner med hjälp av knapparna på harpan än med fingrarna på fiolen. Han blev med tiden mycket duktig även på nyckelharpa.

Önskan att fortsätta med fiolspelet kvarstod. Ett försök att spela spegelvänt med högerhanden på strängarna visade sig inte vara så enkelt. Spel-Arvid lärde då om så att han kunde spela på fiolen med sin skadade hand. Han hade ett finger mindre, så det var troligen inte lätt att spela på detta vis.

Han blev en mästare på att spela understämmor inom spelmansmusiken. Vid en spelmansstämma jämfördes han med Pål-Olle från Dalarna som var en av de största inom området.

Eftersom jag själv försökt lära mig spela fiol och vet hur svårt det är även om man har alla fingrar i behåll, förstår jag den utmaning som Spel-Arvid antog med den äran. Jag tycker det visar att det finns möjlighet att anpassa sig även till svåra handikapp och dessutom i detta fall driva sitt fiolspel till fulländning.

 
En väckarklocka för blinda

När ämnet för en kommande blogg sattes på ett fredagsmöte blev jag lite fundersam. Finns hen över huvud taget? Men sedan antikvarie Helena Wärnhjelm, som var morgonens ”gäst”, berättat om museets pågående projektet att med hjälp av intervjuer lyfta fram människor som levt eller lever med funktionsnedsättning klarnade det. Resultatet kommer att presenteras i form av en utställning senare i höst. Läs mer på museets hemsida.

Världen har varit och är full av människor vars handikapp oftast inneburit ett tufft, tungt liv och där mobbning varit en del av vardagen. Många har levt sitt liv på institutioner och vi har hört det mest fruktansvärda historier om hur de behandlats. 

Samtidigt har vi sett prov på vilka fantastiska bragder som personer med funktionsnedsättning svarat för. Jag tänker på alla idrottare, Svenska Dagbladets bragdguldmedaljör Jonas Jacobsson med sina fyra guldmedaljer i Paralympics är bara ett exempel. Målande konstnärer utan händer och fötter som skapar underbara konstverk. Ja, det finns nästan hur många exempel som helst på hur människor med det som vi idag kallar funktionsnedsättning har förmåga att klara.

Jag har ingen erfarenhet av detta i min närhet frånsett att jag känner några som jag beundrar för deras förmåga at ta sig fram här i livet med sina handikapp. Däremot har jag ett minne, som trots att det nu är snart 70 år sedan det inträffade, fortfarande lever kvar.

Det var i vår sommarstuga utanför Östersund en vårdag.  Pappa hade beslutat att borra efter vatten på tomten. Vi släpade alltid med oss kärl med vatten från stan och kunde också få hämta vatten hos en granne en bra bit därifrån.

Upp på tomten kom en ombyggd lastbil försedd med någon form av borraggregat. Den var också lastad med en massa rör och borrar. Ut ur bilen klev en inte allt för storvuxen farbror. Men det var något som inte stämde. Jag kom ihåg att jag glodde storögt på en sak – han hade bara en arm.  Kunde man arbeta med bara en arm? Såg att pappa verkade lite fundersam också. Snart skulle det visa sig att trots sitt handikapp var han en baddare att jobba.

Med en arm och en liten, knappt märkbar stump på ena axeln, hanterade han de tunga grejorna på ett fantastiskt sätt. Bytte borrar hur lätt som helst – såg det ut som - och det var en imponerande syn. Jag minns att jag var så fascinerad att jag satt i timmar och bara tittade på.

Tänk att kunna jobba så med bara en funktionsduglig arm!

När pappa, sedan det första vattnet började spruta upp ur borrhålet, frågade honom hur det var möjligt att ha ett så tungt jobb svarade han: Ingenting är omöjligt bara man tror på sin egen förmåga!

 

 

En säng, en skåpsäng av det ovanliga slaget. Jag har aldrig sett en sådan förut. Kanske var det en flicka som fick den av sin far då hon skulle till sitt första arbete. Kanske var det det första möblemanget när hon flyttade hemifrån. Här kunde hon ha sin egen vrå i pigkammaren med sängen att sova i, skåpets hyllor att ställa porslin på och lägga sina kläder i. Den ena hyllan var för att hänga upp skedar på. Skåpsängen är till vissa delar marmorerad i gröna färger. På ena dörrens insida kan man svagt urskilja ”....den 20 september 1893”. Sängen är i alla fall 184 cm lång så den är för en vuxen person. Muséet har fått den från Sorunda socken, det är den enda information som finns om den.

En vanlig dag för flytt var förr den 14 mars då arrendet skulle tecknas/tecknas om. Arrende-kontrakten var ofta på fem år och då flyttade man inte lika ofta som jordbruksarbetare, pigor och statare gjorde. De hade sin flyttvecka på hösten. Den var också den enda ledighet de fick, förutom lite runt helgerna.

Mina föräldrars arrende slutade 1979 och då såldes alla inventarier på gården, en gammaldags auktion med alla föremål ute på gräset. Gårdens kor hade sålts redan 1964 och sedan var det höns och spannmålsdrift till 1979. Ett kapitel av slit, bittida och sent, men också den glädje det var att ha sitt eget att sköta om, var slut. Det var en stor och betydelsefull dag för dem. Flytt till en villa med alla bekvämligheter och fortfarande en trädgård att odla i gjorde att de gladdes åt det nya och lite enklare livet.

På gården följde man naturen under alla årstider, ibland blev skörden knapp och då var det inte så lätt att få ihop pengar till arrendet. Jag minns hur de visade mig alla stora sedlar de hade med sig när de, gemensamt med övriga arrendebönder, åkte med bil till slottet för att lämna sina tungt ihoparbetade pengar. Det var den 14 mars och den 14 oktober. Jag tror att det var för ett halvt år i taget man betalade.

Minnet av den elaka greven i filmen ”Den enfaldige mördaren” dyker upp för mitt inre. Greven tog emot de hopsparade pengarna från arrendatorn, som t o m fått sälja hästen för att kunna betala arrendet. Så brände greven upp pengarna framför ögonen på bonden! Greven på vårt slott var en god och omtänksam ägare och ej att jämföra med filmens tyrann.

Pigor och drängar flyttade i regel varje år. Deras hopp stod till att de skulle få det bättre på nästa gård. I min släktforskning har jag funnit att min farfars far flyttade från Tunaberg till Bärbo och tre av hans syskon flyttade också dit för att arbeta. Det verkar som det rekommenderat varandra och kanske hade de bra bönder i Bärbo att arbeta för.

Min egen flytt hemifrån gick 1964 då jag fått mitt första arbete. Det var till ett vindsrum med vedspis. Om det ska jag berätta en annan gång.

Under barn- och ungdomstiden bodde jag på samma ställe med mina föräldrar och syskon. Efter skolan jobbade jag några år, men blev kvar hemma hos föräldrarna. Först vid 20-års ålder kom uppbrottet. Det fanns möjligheter till fortsatt skolgång och till arbetstillfällen på hemorten. Ändå blev det avflyttning mot en okänd framtid. Var det helt av fri vilja eller fanns det något underliggande tvång? Jag upplevde aldrig att föräldrarna ville sparka ut mig! Sannolikt var det nedärvd instinkt att dra iväg, det skulle nog ge större utsikter till ett framgångsrikt leverne jämfört med att klamra sig kvar i den nära uppväxtmiljön. Utvandring gav möjlighet att finna och pinka in ett eget revir, även om det innebar att flytta till okänd ort och konkurrera med främmande människor.

Något flyttlass med bohag blev det inte. Blombord som flyttpojken på bilden bär med sig var absolut inte aktuellt, det ville mamma ha kvar. I själva verket skulle jag till skola på internat och hade inte mer än lite kläder och en gammal portfölj i bagaget. Fortsättningen var oviss. Även om flyttavståndet inte var mer än 20 mil blev det inte helt fritt från kulturkrockar med de ”nya” människorna, dock inte värre än att anpassning till tolerans kunde ske.

Efterföljande förflyttningar av bohag med egen familj, som förekommit några gånger inom Nyköping, har varit planerade, gjorda i samförstånd och helt saknat dramatik.

Om en eventuell ytterligare flytt kommer att kännas tvångsmässig, eller tvärtom befriande, är nog skrivet i stjärnorna.

 

När vi seniorbloggare enades om "tema flytt" tänkte jag att det skulle bli en enkel match att få till veckans inlägg. En mängd minnen av varierande kaliber spelades upp för min inre syn. Här följer några exempel ur min personliga flytthistoria från den första till den senaste.

Min första flytt ägde rum år 1966. På den tiden blev man myndig vid 21 års ålder. Just fyllda 21 kände jag mig oerhört vuxen. Nu var det äntligen fritt fram för ett självständigt liv och legalt att inhandla alkohol på Systembolaget. Strax efter myndighetsdagen drog jag iväg till Stockholm för universitetsstudier. Flytten av ett begränsat bohag rymdes i min SAAB och målet för fyrtiomilaresan var Strandvägen 1 i Djursholm. Här hade jag obesett hyrt ett rum i en jättevilla. Det var ingen lämplig studiemiljö med otaliga störningsmoment från några av bortåt tio inneboende. Efter lite drygt två månader flyttade jag vidare till Lidingö för ett väsentligt bättre och lugnare boende.

Nästa exempel kommer från år 1973. Jag hade fått ett vikariat på Länsstyrelsen i Södermanlands län. Flytten till Nyköping skedde på statens bekostnad. Jag skulle tillträda en högre tjänst vilket var förenat med flyttförmån. Allt var noga avtalsreglerat - packning, uppackning, gardinbidrag och ersättning för dubbelhyra etc. Det var en mycket behändig flytt!

Min senaste flytt ägde rum år 2008. Den var kort - ca 125 meter från norr till söder om Repslagaregatan i Nyköping.

Nu hade jag god hjälp av mina ungdomar som såg till att farsgubben fick ändan ur vagnen. Ett bestående minne är en mycket aktiv gallringsverksamhet. Det är här som termosen kommer in i handlingen. Förvisso inte en termos av den kulturhistoriska dignitet, som finns i museets förråd. Utan en modern termos, som för mig hade ett visst affektionsvärde. Jag hade föreläst om jämställdhetspolitik för deltagare i ett socialfondsprojekt och fått en liten EU-termos som belöning.

I samband med flytten tyckte mina ungdomar att jag inte behövde tre små termosar. Självsvåldigt såg de till att två gallrades ut och därmed var den blå EU-termosen borta för alltid.

Långsint har jag ältat försvinnandet. Med tiden har det blivit en gimmick, som för min del främst syftar till att minnas flyttstrapatserna för gammal man och hans nära och kära.

Den 14 mars har nyligen passerat. Det var vanligt förr att arrendatorerna vid de stora godsen och gårdarna flyttade den dagen. Arrendekontrakten brukade skivas så att de gällde från den 14 mars. Det var en stor händelse när en sådan flytt skulle ske. Ofta föregicks den här flytten av en auktion där alla inventarier på arrendegården i form av redskap, maskiner och övrig jordbruksutrustning såldes. Även djuren såldes.  Auktionen handhades av en auktionsfirma och det gällde att ha en bra auktionsropare. Själv minns jag den legendariske Herbert Karlsson i Björnlunda som ropade på de flesta auktioner i trakten. Jag kan fortfarande höra hans genomträngande stämma: ”Den går bort för hundra kroner” , där han särskilt höjde rösten på orden bort. Och han var rolig också så det var fest när Herbert höll i auktionsklubban. Och så fanns där ofta en varmkorvgubbe med låda på magen. Hos honom kunde man köpa en korv med senap för en 25-öring.

Det föremål som jag valde i museets samlingar är en ordförandeklubba som tillverkats av Yngve Blomgren och sedan använts och skänkts av Sörmlands museum. Den här klubban är egentligen lite för stor för att passa till en auktionsropare. Ibland hände det ju att roparen i samband med utropen knackade med sin klubba direkt på någon nyss inropad vacker vas och då fick ju inte vasen gå i bitar!

Jag minns ett flertal auktioner i min barndom. Bäst minns jag den som hölls när Petrus flyttade från granngården och Herbert ropade förstås. Petrus var snäll och trevlig och så var han en duktig så kallad hästkarl. Men hästarna hade väl farit omilt fram med honom för han haltade ganska kraftig när han gick. Jag minns att jag ropade in en bjällerkrans till en hästsele där på Petrus’ auktion och den hade jag mycket roligt med. Jag satte den på selen till vår gamle hingst Max och han blev riktigt yster av ljudet. Annars var han ganska lat och tråkig häst.

Första gången jag såg ordet Fardagen trodde jag det var en felstavning. Skulle naturligtvis vara Fars dag. Men kommen en bit in i texten betydde det något helt annat – för många en tid av elände men också hopp. Att komma från en miserabel miljö till något som kanske kunde betyda en ny start på ett slitsamt liv.

Fardagen var nämligen den dag då 10 000-tals statare, pigor, drängar och arrendatorer sågs på vägarna flyttandes sitt bohag i kärror dragna av oxar och hästar och en bra bit in på 1900-talet lastvagnar. Framför sig och sin ofta stora familj väntade ovissheten men där fanns också hoppet på att få det bättre, både i form av arbete, mat och husrum. Kanske slapp man även en och annat elak förvaltare eller rättare.

Visst känns det lite märkligt att det var staten som hade bestämt att det skulle ske en viss dag när flyttlassen skulle gå – kring Mickelsmäss, den helige Mikaels dag. Från och med år 1723 skulle en gemensam Fardag gälla från vilket datum alla kontrakt skulle gälla. Oavsett om det handlade om arrende, hyra eller anställning. Inte bara på landet utan även om någon hyrde lägenhet i en stad.

Det skulle dröja nästan 100 år, till år 1819, innan det beslutades att Fardagen skulle vara den 24 oktober.

Så här säger bland annat etnologen och släktforskaren Ingela Martenius i programmet Släktband i P1 som sändes i november 2011.

”Det verkar vara en udda dag, men i själva verket hade man en vecka på sig att genomföra flytten. Det var en slags semester utan lön, så den dagen brukade med tiden kallas för ”slankveckan”. 

Det fanns fler yrkesgrupper än statarna som flyttade ofta. Drängar och pigor bytte också de jobb och bostad den här dagen. De bytte jobb i hopp om att få det bättre, men det fanns nog också andra skäl. Väldigt många drängar och pigor hade en period om ungefär tio år mellan tiden i det egna föräldrahemmet och tiden då de satte eget bo, då de skulle försöka få ihop så mycket pengar och saker som möjligt. Detta var också den tid då de kunde utbilda sig”.

Allt det elände, men i vissa fall också glädje över att få ett bättre liv och levende, har väl de flesta av oss i vår generation fått uppleva i de fantastiska skönlitterära verken av åtminstone tre författare i en klass för sig och som alla hämtat sina berättelser från egen erfarenhet  –  jag tänker då på Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och Moa Martinsson 

F11 museum på Skavsta i Nyköping invigdes 15 oktober 1991, på dagen 50 år efter flottiljens invigning - och 11 år efter dess nedläggning. Cirka 15000 rekryter gjorde sin värnplikt på F11 under åren och Tunnan, Lansen, Draken och Viggen är alla namn på olika spaningsplan som är bekanta även för många civila.
Värnpliktens avskaffande sammanfaller med upptäckten att Sverige inte längre har ett fungerande försvar. Men allvarligare är nog att det gamla samhällskontrakt som de värnpliktiga utgjorde inte har ersatts av ett nytt civilt samhällskontrakt med plats för möten mellan annars åtskilda grupper, en samhällstjänst för något gemensamt värt att försvara. Ett samhälle!

I museets stora arkiv finns en resväska från 1940, tillverkad av Aristo AB i Falköping. Väskan är tillverkad av pressad papp och är inlämnad till museet av Karl Ivar Karlsson i Långmaren. Jag känner väl igen typen av resväska från min egen barndom. En resväska kan ju användas både vid kortare resor och vid definitiv förflyttning.

Vid släktforskning hittade jag långt tillbaka i tiden familjen Audar (Oudart) i Abbortorp. De var valloner och flyttade till Sverige från södra Belgien på 1630-talet. Nicolas Audar var kolare och skrev den 20 januari 1630 kontrakt med Laurent Gerard, som arbetade för Louis de Geer. Kontraktet innebar att Nicolas skulle arbeta som kolare i Finspång i tre år för Louis de Geer, mot fast ersättning plus ersättning för varje kolleverans. Originalkontraktet finns bevarat i det så kallade Leufsta-arkivet.

Utresan till det nya landet Sverige gjordes troligen med båt från Amsterdam, där Louis de Geer hade rekryteringsverksamhet. Kontraktet reglerade även, att om Nicolas med familj återvände, skulle eventuella besparingar vara användbara i Holland. (Med all sannolikhet fanns även en valutaklausul.) Nicolas var antagligen inte läs-/skrivkunnig för kontraktet är undertecknat med bomärke.

Familjen Audar återvände aldrig hem utan stannade kvar vid Abbortorp i Tunaberg. Om familjen kom direkt till Tunaberg eller om de först landade i  Finspång framgår inte av de fåtaliga dokument som finns bevarade. Det blev i alla fall så att Nicolas med familj kom att hamna i Abbortorp och fick där ytterligare barn. Ett av dessa barn var Gabriel Niclasson/Audar, som är en anfader till mig. Nicolas släkt fanns kvar i Aborrtorp i nära tvåhundra år. Så efter att ha gjort en stor flytt till ett helt okänt land blev de mycket trogna den nya platsen.

Tack vare idogt forskningsarbete av L O Ericson, presenterat i en årgång av Tunabergsbygden, underlättades min släktforskning och jag kunde få tillgång till  alla dessa fakta.

Jag kan inte annat än imponeras av den tidens människor, som gjorde den långa och säkert farofyllda flytten till ett avlägset och okänt land. Bosatte sig i obygd och skapade där genom hårt arbete ett bra liv för sig själva och kommande släkter.