En viktig uppgift för polisen är ju att övervaka trafiken. Hur trafiksituationen såg ut på 1950-talet i Nyköping får därför bli min tolkning av ämnet.

Före 1961 gick stora vägen – dvs E4:an eller vid den tiden Riksettan – genom centrala Nyköping. Trafiken kom söderifrån från Kungsladugården, via  Gamla Norrköpingsvägen med sina alléträd, över Västra Viadukten (en äldre version) och gick sedan Västra Storgatan och Östra Storgatan upp till Stockholmsvägen. Där svängde Riksettan via Stockholmsvägen upp mot Folkets Park och vidare mot Stockholm. En ökänd korsning var den mellan Västra Storgatan och Brunnsgatan. För att råda bot på trafikproblemen där, satte man upp trafikljus. Det var vad jag minns de första trafikljusen i Nyköping. Poliserna var säkert nöjda med detta arrangemang eftersom de då inte behövde stå och dirigera trafiken i korsningen.

På den tiden fanns det en del originella personer i Nyköping och det finns en historia om hur det kunde gå när polisen stoppade en av dessa för att denne med sin moped hade kört mot den nya företeelsen i form av rött ljus. ”Hade inte tid att stanna – det är bråttom”. Hur den stackars polisen hanterade detta förtäljer inte historien. Troligen tog han det med ro, eftersom poliserna kände sina original och hade ett visst överseende med dem.

Som skolbarn i första och andra klass i Västra Småskolan och Gripenskolan, var vi tvungna att passera den vid den tiden tungt trafikerade Riksettan varje dag på vår väg till skolan. Jag har inget minne av att det vidtogs några speciella åtgärder för att höja trafiksäkerheten för oss barn. Det gick i alla fall bra och jag kan inte minnas att någon råkade illa ut i trafiken. När Högbrunnsskolan byggdes fick vi från tredje klass flytta dit. Eftersom jag liksom många andra i klassen bodde på Högbrunnsområdet blev det en väsentlig förbättring av trafiksäkerheten kring vår skolväg. Från femte klass var det dock åter dags att gå eller cykla till Läroverket mitt i staden.

År 1961 blev E4:ans förbifart kring Nyköping klar och trafiken inne i centrum lättade för att så småningom åter öka på grund av ökande bilism.

Bilden visar Riksettan strax norr om Stora Kungsladugården och man kan skymta Sunlight till vänster. På bilden ser man hur den gamla Riksettans vägbana av cementblock rivs upp. Dessa cementblock orsakade ett mycket karaktäristiskt dunkande i fordonen när de körde över skarvarna. Jag har i vuxen ålder kört på de äldre delarna av Autobahn i Tyskland och där upplevt samma ”musik” från vägbanan. Autobahn var ursprungligen byggd på samma vis som Riksettan.

Minnet är något som ständigt gör mig förundrad. Ofta hävdar jag att jag har en väl utvecklad förmåga att minnas oväsentligheter. När vi fick veckans ämne kom jag väl ihåg när jag skaffade mig mitt första pass. Året var 1964 och polisväsendet hade fortfarande ett mycket decentraliserat kommunalt huvudmannaskap. Sålunda fick jag stega iväg hem till det lilla samhällets poliskonstapel Harald Bårdh, medförande välliknande foton och personbevis från kyrkoherden. Mitt något udda minne från ansökningstillfället är att den respektingivande polisen hade svårt att avgöra min hårfärg. Han fick konsultera frun, som slog fast att det skulle stå ”mörkblond” i passet. Värdehandlingen skulle hanteras med omsorg och gav möjlighet att resa utrikes. Att illegalt sälja sitt pass fanns naturligtvis inte i min värld.

Bildens montage av gamla förfalskade pass kommer från Polismuseet i Eskilstuna. Svenska pass är mycket eftertraktade. De ger möjlighet att resa till ett stort antal länder utan visa.. Förfalskningar har alltid gjorts men under senare år har problemen ändrat karaktär och eskalerat. Förvisso har teknikutvecklingen försvårat ändringar av pass. Däremot har handeln med autentiska pass blivit ett inslag i den s k organiserade brottsligheten, särskilt vid flyktingsmuggling. Köparna kan i dessa sammanhang få betala tiotusentals kronor för ett pass där personen på passfotot har ett utseende som kan förväxlas med köparens..

Som nyhetskonsument häpnar jag ibland över de fakta som presenteras i media. För några veckor sedan fick man reda på att 170000 svenska pass är anmälda försvunna. Varje år anmäls bortåt 60000 pass som förkomna. Flertalet kan förklaras som bortslarvade men alltför många har kommit i orätta händer. Utredning pågår med inriktning att skärpa polisens förhörsrutiner och begränsa rättigheten, som svensk medborgare, att gång efter annan få ut ett nytt pass. Det lär finnas personer som tagit ut 10 -15 pass under ett antal år. Ansvarig minister - inrikesminister Anders Ygeman – vill snabbt ta krafttag mot eländet. Lätt att förstå och minst sagt angeläget!

Kopplingen hörs direkt. Men ursprungligen användes denna byling av brandväsendet. Just den här är skänkt av A A O Sandberg från Nyköping. Den köptes in till muséet 1916 och ingick in en stor samling. Sandberg var medlem i Frivilliga Brandcorpsen om man ska tolka in att en fana därifrån ingår i samlingen. Ytterligare en fana finns från Nyköpings Bildningsförening, daterad 1854.

Bygelsaxen användes av brandvakten till att hålla fast bråkiga personer. Det sitter en fjädring inne i bygeln. Den sluts runt halsen på den bråkiga och man har koll på personen tills man kan sätta honom i fängsligt förvar. Bygelsaxen kallades också byling. I bakändan på skaftet satt en doppsko, som knackades i gatstenen om man behövde förstärkning. Vi pratar nu 1700-tal och framåt då polisväsendet byggdes upp ur brandvaktens skaror. I vår hembygdsförenings föremålsarkiv finns en bygel i trä utan fjädring och kanske användes den till att hålla fast personer mot en vägg tills förstärkning kom?

Att vara polis/byling nuförtiden är nog ett mycket skiftande arbete. Alltifrån att hjälpa människor i nöd, ta fast fortkörare och busskörare till att vara duktig administratör och dokumentera allt i rapporter. Vårt samhälle består ju nu mer och mer i dokumentation än vanligt arbete. Jag tänker då ännu mer på vad våra sjuksköterskor och läkare sysslar med utöver att undersöka och sköta den sjuke.

I Sandbergs samling ingår allt från husgeråd till verktyg. Bland de föremål jag tycker är mycket intressanta finns mallar för tryckning av tapeter och en kliche för psalmbokstryck. Vackra träklichéer, sånt som inte används i denna värld av dataframställda mönster. Titta gärna in i den skiftande samlingen, A A O Sandberg.

Det första som möter besökaren på Apartheidmuséet i Johannesburg är Nelson Mandelas ord: ”Att vara fri är inte bara att kasta av sig sina bojor, utan att leva på ett sådant sätt som respekterar och bidrar till andras frihet.”
Visdomsord som den brittiske majoren Alexis Casdagli kan, på ett symboliskt sätt, sägas ha praktiserat när han satt i ett tyskt fångläger 1941. Där broderade han bonader som smyckades med svastikor och tyska riksvapen till.de tyska fångvaktarnas förtjusning. Bonaderna hängdes upp och dekorerade väggarna men vad fångvaktarna inte såg var att den bård av prickar och streck som löpte runt broderiet var ett morsemeddelande som löd: Fuck Hitler och Good save the Queen. Majoren kunde fritt uttrycka sina åsikter med visad respekt för sina tyska fångvaktare.

En annan metod användes under EU-toppmötet i Göteborg 2001, en metod som började som en fredlig demonstration men som urartade till upplopp, skadegörelse både på medmänniskor och egendom och som slutade i kaos. Åsikterna går isär om orsak och verkan men polisens ganska brutala agerande har ifrågasatts. En demonstrant blev skjuten av polis, polisgruppen där demonstranten blev skjuten hamnade i ett regn av gatsten varav fotots sten var en som kastades mot polisen. Polis och militär har monopol på att använda våld i vårt samhälle men i bakgrunden skymtar en saknad av en tillit till ett”vi” mellan demonstranter och samhällets representanter. Man tar saken i egna händer!

Gatans parlament är en del av vår demokrati men demokrati kräver en pågående hågkomst av delade minnen. De berättelser som människor berättar om det förflutna bidrar till en förståelse av vilka vi är. Samtalet och dialogen och eller viljan till samtalet och dialogen saknades mellan polisrepresentanterna och demonstranterna i Göteborg och att värna säkerheten kring EU:s toppolitiker krockade med demonstranternas önskan om dialog och påverkan.

Åter flimrar Nelson Mandelas bevingade ord förbi: ”Att vara fri………”

En sörmländsk polisman passade hur som helst på att plocka med sig gatstenar som kastades mot polisen. Fotots sten hamnade på Polismuséet i Eskilstuna, andra delades ut till kollegor som minne för deltagandet i Göteborg. Förhoppningsvis blir stenarna en pågående hågkomst om delade minnen och bidrar till förståelse av vilka vi är och bör vara mot varandra. Att tilliten till ett ”vi” inte blir en hoppfull symbol utan verklighet.

I Stockholm kom första polisbilen i bruk 1913 och med bilens tillkomst kunde större områden snabbare täckas av. Polisväsendet var en kommunal angelägenhet och ute på landsbygden dröjde det längre med bilinköp. Första polisfordonet jag såg i hemkommunen i mitten på 50-talet var en helsvart Chevrolet med en stor strålkastare på takets framkant. Lite spännande var det att se åket rulla genom samhället, men att själv få en åktur var ju otänkbart.

En dag hördes tjutande sirener och vi barn i skolan rusade till fönstret för att se ”chevan” i vådlig fart susa in i samhället. Otroligt häftigt! Men efter den exhalterande fartuppvisningen kom sen ett chockbesked. Den raraste av flickor hade dragits upp ur vattnet vid ett utomhusbad, men trots en desperat polisfärd kunde hennes liv inte räddas.

Den 27 februari 1966 blev jag och Anita påkörda bakifrån vid Segersta allé i Runtuna. Vår VW for rakt in i ett träd, studsade ut på vägen igen varpå den påkörande bilen gav bakvagnen en smäll till. Säkerhetsbälten räddade oss men bilen var rejält ramponerad och köroduglig. Två pojkar i en tredje bil skulle till Nyköping och de erbjöd sig att larma polisen. Efter en dryg halvtimme kom en polis utfarande. Utredningen blev enkel eftersom den påkörande tog på sig skulden. Anita och jag fick sedan skjuts hem av polismannen Bertil Lundberg. Lite uppståndelse blev det när vi klev ur det omisskännliga svartvita fordonet.

Från 1965 blev all polisverksamhet statsstyrd. Då specialutrustades alla fordon och lackerades svartvita. I bilen på bilden, som är tagen 1965, sitter konstapel Arne Frykman, Nyköping och det är han som lämnat fotot till Sörmlands museum.

Solur, vattenur, sandur och stearinljusur användes för att mäta tid fram till att man under 1200-talet började exprimentera med mekaniska ur, där man testade olika mekanismer med fallande vikter, som kunde få visarna inne i uret att gå runt. Liksom med de tidigare metoderna att mäta tid så var problemet även med detta ur att mätningen inte blev korrekt. Visarna gick för snabb.

Dagens längd var länge nog som tidmätare inom primärnäringarna jordbruk och fiske men inom religionen var man i behov av att känna till de exakta tidpunkterna eftersom man i klostren skulle be på bestämda tider. Påven hade redan innan det mekaniska uret krävt att alla kloster skulle ha ett solur men då det inte var användbart när solen inte var framme så började utvecklingen av den mekaniska klockan.

Fotots klocka illustrerar de båda sätten att mäta tid. Kvinnan pekar på den mekaniska klockan medan morinen omsluter soluret. Kanske illustrerar motivet framtiden, det mekaniska urets seger över soluret eftersom det pryds av en lagerkrans som används som symbol för seger och hopp medan morinen vill bevara och försvara det förflutna med sin kropp. Urtavlan är målad på marmor och inramad i guld. Mekaniken göms på tavlans baksida i en liten låda där förmodligen också nyckeln till uret förvarades. Konstverket var avsett att pryda en vägg medan tiden tickade på.

Redan grekerna använde på sin tid två tidsbegrepp, kronos och kairos. Kronos är den tid som mäts i sekunder, minuter och timmar som blir till dygn, veckor, månader och år, så kallad kronologisk eller sekventiell tid. Kairos är den upplevda tiden som oavsett sin längd kan uppfattas som eoner eller ögonblick, en tid som förflutit, ett ögonblick av obestämd tid där allt händer.

”Denna dagen, ett liv” är ett citat av Thomas Thorild som blivit bevingat genom Astrid Lindgren. Astrid fick syn på inskriptionen när hon som ung besökte Elin Key och kom sedan att använda det i sina berättelser. Inom retoriken handlar kairos om att säga rätt ord vid rätt tillfälle, att veta var i ett tal olika argument, exempel bör placeras men står även för de möjligheter man får som talare att säga och förmedla ett budskap, något Astrid lyckats med i sina berättelser där allt kan hända.

Utgångspunkten för all tidräkning har varit att människan bara har ett kort liv att leva och detta sätter gränser för vad som kan uppnås, vilket så tydligt inryms i ”denna dagen, ett liv”.
Att ta vara på tiden.

Genom historien har tiden varit i otakt med tiden men med dagens moderna ur som mäter tiden på nanosekunder när behöver vi inte sväva i ovisshet om inte batteriet tar slut och tiden stannar.
Uranus har gett liv till titanen Kronos och sitt namn till klockan/uret och var enligt den grekiska mytologin himlens symbol och således representant för solen, det första soluret. När solen blir den energi som driver moderna klockor är cirkeln sluten och tiden kommer att gå i takt med tiden även om solen inte alltid lyser eftersom batterier kan lagra den energi som solen laddat batteriet med.

Professor emerita Bodil Jönsson är en mycket klok kvinna. I boken ”Tio tankar om tid” (Brombergs Förlag 1999) utvecklar hon sina tankar om tidens gång. Boken är så full av tänkvärdheter att den förtjänar att läsas och omläsas. Jönsson skiljer på personlig (upplevd) tid och klocktid (egentligen atomär) tid. Hon konstaterar att ”människan är dålig på att med sig själv som mätare registrera objektiv klocktid”. Och hon går bet på att besvara den något speciella frågan: ”Hur många straxar går det på en kvart?”

I kap 5 hittar jag ett avsnitt med matexempel – Quick meal och slow food . Här konstaterar författaren att slow food innebär väntan och därmed ökad hunger. Vad sägs om slutklämmen ”Väntan är inget dåligt motmedel mot brådska”? Som vältränad medlem i Flegmatikerna har jag inte svårt att sympatisera med Jönssons tankar.

Bildens gökur från museiförrådet saknar dessvärre väsentlig bakgrundsbeskrivning och datering. Utseendet motsvarar inte alls den minnesbild jag har av min barndoms spännande gökur, vilka ofta var utsmyckade med jaktmotiv. Att följa med föräldrarna på besök hos äldre släktingar var inte alltid så roligt. Men fanns ett gökur i huset blev humöret bättre. Att sitta och vänta på ”kokoande” en gång per kvart och extragalande varje hel timma gjorde att tråkigheten ibland övergick till exalterad eufori. I övrigt var min barndom och ungdom ett enda långt vänteläge. Otålig väntan på att bli 15 år, få köra moped och gå på barnförbjuden film, bli 18 år och ta körkort för bil, ta studenten vid 20 års ålder och bli myndig vid 21. Framtiden hägrade med drömmar om frihet, eget boende, kärlek, framgångsrika studier och mycket annat som jag förknippade med vuxenvärlden. Baksidan av all väntan var så klart en formidabel oförmåga att uppskatta och leva i nuet.

Klocktiden gick ibland otroligt långsamt. Ett exempel, som framkallade stark prestationsångest, var skollektioner som aldrig ville ta slut. Var jag illa förberedd och inte ville bli kunskapstestad av magistern upplevdes 45 minuter som en evighet. Ett annat exempel, som fortfarande är aktuellt, är när favoritlaget ledde fotbollsmatchen med uddamålet på tilläggstid och man bara väntade på den befriande slutsignalen.

Sammanfattningsvis är jag nog ganska tålmodig och bra på att vänta. Att hetsa upp mig i en bilkö gör jag bara inte. Det gäller att gilla läget även om jag ibland kan surna till över en självförvållad belägenhet. Att hamna i en butikskö kan rentav vara riktigt kul. Då kan man bedriva beteendestudier av övriga köande, vilket kan innebära mycket intressanta iakttagelser och aktiv tankeverksamhet. Som pensionär, med flexibel, personlig (upplevd) tid som idealtillstånd, har jag satt i system att inte ha bråttom. Det fick jag nog av under arbetslivet. Jag ironiserar väldigt gärna över klock- och kalenderstyrda seniorer med svårighet att vara mentalt närvarande i nuet. Och jag tar mig för pannan när otåliga åldringar har svårt att invänta en utsatt sammanträdestid. Jag tänker som Bodil Jönsson – TTT (Tankar Tar Tid).

Det var klåfingrigt av mig att börja mecka med den där klockan. Det var ett bordsur som påminner om det på bilden ovan. Den är skänkt till museet av Pettersson i Nyköping. Min klocka var ett väckarur med ett alldeles ovanligt trivsamt sätt att väcka. När det var dags att stiga upp spelade klockan en vacker melodi från en inbyggd speldosa. Jag har alltsedan dess haft den välkända melodin i huvudet och den heter ”Klang, min vackra bjällra...” Den kommer från inledningsorden i Zacharias Topelius’ dikt ”Respolska” från 1847. Jag var bara 11-12 år då men melodin minns jag!

Nu var klockan försedd med fjäderuppdragning och en så kallad ”oro”. Så jag byggde om den till ett pendelur genom att fästa en järntråd i oron och belasta den med några små metallbrickor. Det där fungerade naturligtvis inte alls till belåtenhet så jag bestämde mig för att ta loss urverket och göra en liten båtmotor av det istället. Jag snickrade till ett båtskrov av en halvmeterlång trästock som jag formade till en båt och gröpte ur. Urverket monterade jag sedan i båtskrovet men när jag skulle montera propelleraxeln på urverket så gick jag bet. Men den fina klockan hade jag totalförstört och det ångrar jag djupt än i dag. Jag skulle betala bra mycket för att få uppleva den där ”musiken” igen.

Annars är begreppet tid någonting mycket märkligt. Vi är ju helt förtrogna med tidsbegreppet tycker vi och har det inpå oss varje stund. Jag har en klocka på armen som går så precis så att den inte drar sig mer än 5 sekunder i månaden. Det gillar jag. Och min väckarklocka är radiostyrd från Frankfurt i Tyskland och lär gå en sekund fel på 100 miljoner år! Det kan man stå ut med. Men tid ser jag som något outgrundligt.  Enligt Wikipedia definieras tid något kryptiskt som ”Händelsesekvens”. Tid är enligt denna text ”en grundläggande dimension i vår tillvaro som gör att vi kan beskriva händelser i vad som har skett, vad som sker nu och vad som kommer att hända senare, det vill säga ge en ordnad följd, en sekvens, av händelser”. Ja, det kan man väl möjligen ta till sig. Men när man efter en svårförståelig beskrivning kring tidens gång och tidens riktning kommer fram till att ”Det är ganska svårt att hitta någon riktig objektiv fysisk eller matematisk beskrivning av vad tidens gång egentligen består i” då går jag bet. Lika ”bet” som när jag skulle koppla ihop väckarklockans urverk med propelleraxeln för 65 år sedan!   

Vad ska vi med tidur till? I miljontals år har både växter och djur inklusive människor klarat sig med den biologiska klockan. Vi är anpassade till dygnets förutsättningar. Nu anses tidmätningens historia vara minst lika lång som den mänskliga civilisationens. Att framställa tekniska hjälpmedel för att mäta tidsintervall är ett gott exempel på människans inneboende nyfikenhet och drivkraft att utveckla saker och ting. Under framväxten av ett starkt integrerat samhälle har man förstås insett behovet av en gemensam kalibrerad tidräkning. Det finns ju bland oss människor både nattugglor och de som är uppe med tuppen.

Museet har en imponerande samling klockor, armbandsur, bordsklockor, golvur och bland dessa är konstnärligt utsmyckning vanligt. Den vackra reseklockan på bilden är gjord i mässing, men tillverkningsår saknas. 

Trots att urtavlan visar lika antal timmar upplever man med stigande ålder att tiden går allt fortare. Kan man då verkligen lita på urverket? Naturvetare har gett en förklaring till tidsuppfattningen. Med stigande ålder uppfattar ögat allt färre bilder per tidsenhet och därmed upplevs tiden gå fortare. Ju fler bilder som ses desto längre blir tiden.  Husflugan exempelvis ser långt fler bilder per sekund jämfört med människan. Flugan hinner flyga ett otal varv runt i köket under tiden vi fyller en kaffekopp och den upplever kaffestrilen likt en seg massa som långsamt fyller koppen.  Hur länge ska det dröja innan man får komma åt smulorna på bordet, kanske flugan undrar.

Det hjälper inte att vi numera kan avläsa tid elektroniskt. Fortfarande återstår utmaningen att få tillbaka mer tid per dygn!

Kan det vara något bättre än när man lyckats baka en god rågbrödsdeg och ger den tid att jäsa sig riktig fin för att sen få grädda egna hemgjorda rågkakor av gammalt snitt. Det ska vara med många kryddor, anis, fänkål, kummin och lite pomerans. Gärna en god mörk sirap och ett ekologiskt rågmjöl. Doften av nygräddat är värd den tid man lagt ner på baket!

Vad gjorde man då förr när tid fanns till övers, som t ex när degen jäste? Jo, kvinnorna tog fram stickningen, som ofta fanns till hands i förklädesfickan. Det finns bilder på kvinnor som t o m stickar när de går. Jag kommer att tänka på min farmor som inte kunde sitta overksam. Ofta när hon var hos oss på gården tog hon fram den låda med trasiga strumpor och vantar som mamma sparat ihop tills hon kom. Då kände farmor att hon gjorde nytta.

Farmor, ja, hon kunde baka rågbröd. När pappa var liten på 1920-talet gjorde arbetarhustrurna ett byte vid bakningen. Eftersom bröd inte var så hållbart, så turades man om att baka och fick på så vis oftare färskt bröd. Men farmor berättade att min pappa hade lekt med hennes knappnålar och stuckit in dem i de jäsande brödkakorna. Det uppdagades inte förrän man började skära i dem. Så den veckan kunde de inte byta kakor.

Att känna sig behövd och uppskattad är bland det viktigaste vi har. Det är en drivkraft till arbete och glädje. Man kan önska att ungdomar nu kunde få känna det samma i större utsträckning. Få ett arbete, behövas och klara sig själva. Där är vi inte i dessa dagar. Tiden kan för dem vara en plåga då ingen efterfrågar dem. Jag tycker därför att vi pensionärer om möjligt ska låta bli att arbeta efter pensioneringen, kanske t o m gå ner i arbetstid tidigare och släppa in ungdomen. Vid 60 började jag själv känna att jag hade svårt att orka med stressiga 8-timmarsdagar och gick därför vid 63 ner till 6-timmarsdag. Det var underbart att sluta kl tre på eftermiddagen och få tid till något mer än att bara laga mat när man kom hem, planera nästa dag och somna framför TV-n.

Denna påse kommer från Sigurd Erikssons samlingar. Han var Hemvärnschef i Askersund på 1950-talet och i påsen var det småsaker och bestick från en hemvärnsutrustning. Vad som är lite kul är att det finns tryckta recept på påsen, ”skafferipiff” och Enkel sjömansbiff”. Det sistnämnda vet jag vad det är men skafferipiff, ingen aning. Det får mig att tänka på att jag nog skulle ta mig tid att städa upp bland burkar och pytsar i kylskåpet. För tid har jag ju nu.

En del människor uttrycker sig som att vår tid är utmätt och kanske är det så. Jag har läst att medellivslängden i Sverige är 84 år för kvinnor och 80 år för män. Därmed inte sagt att det blir så....

Denna gång är rubriken ”Tiden”. Detta ämne ger lite filosofiska associationer. Många av de gamla filosoferna och även inom många religioner har man funderat över ämnet. Matematiker/fysiker som Newton och Einstein har ur sina respektive perspektiv funderat över tidsdimensionen - då som en fjärde dimension tillsammans med de tre rumsdimensionerna.

De gamla grekiska filosoferna tänkte sig två tidsbegrepp – chronos och kairos. Chronos stod för den mätbara tiden eller klocktiden och kairos stod för den upplevda tiden. Klockan på bilden som finns i Museets samlingar har både ett urverk och grekiska kolonner.

Så frågan är nu om jag skall välja det filosofiska spåret eller ett mera jordnära?

För att inte förirra mig in i filosofin, börjar jag med att titta på hur vi förhöll oss till klocktiden i Sverige på 1800-talet. Länge levde man efter så kallad soltid, som innebar att klockan var tolv när solen stod som högst på himlen. Det innebar i sin tur att varje by och stad hade sin egen tid beroende på hur man geografiskt låg i ost- västlig riktning. Det var inget praktiskt problem, så länge människor varken reste långt, snabbt eller samordnat.

När järnvägarna byggdes ut och slog igenom som allmänt transportsätt uppstod däremot problem. Det blev krångliga tidtabeller och lokförarna hade ingen lätt uppgift när de skulle hålla reda på tidtabellerna samt jämföra med sin egen klocka. Järnvägsbolagen inklusive Statens Järnvägar (SJ) införde då en egen ”järnvägstid”. Stationsklockorna hade två minutvisare – en för järnvägstid och en för lokal tid, vilket gjorde situationen ännu mer förvirrad.

För att lösa problemet enades man så småningom om att införa normaltid med så kallade tidszoner. Det vill säga varje land införde en och samma tid inom landets gränser och tiden bestämdes med antalet hela timmars avvikelse från Greenwitchtid. Tyvärr blev det inte konsekvent. Stora länder som till exempel USA fick flera tidszoner inom landet och en del länder som exempelvis Indien fick ta hjälp av halvtimmar. För Sveriges del löstes dock järnvägsproblemet. Vi fick samma tidszon i hela landet. Sedan har vi i och för sig trasslat till det hela igen med ”sommartid och vintertid”, men det är en annan historia.

Man kan dessutom säga att det gamla problemet med olika tider vid resor återuppstått i och med att vi sedan många år reser både snabbt och långt med flyg. Det är antagligen omöjligt att gå vidare med samma lösning som tidigare – att det skulle vara en enda tidszon på hela jorden. Vi får finna oss i att ställa om klockan under våra längre flygresor – eller skall vi kanske gå tillbaka till filosoferna och be dom tänka ut nya tidsbegrepp?

Skidtävling i Strängnäs kommun, första halvan av 1900-talet. Fotograf: Ture Ekman. Ur Sörmlands museums samlingar.

Dagen med stort V närmar sig med storsteg – nämligen Vasaloppet. Den söndagsmorgon när miljoner TV-tittare bara inte kan missa en av årets höjdpunkter – den magnifika och färgsprakande starten. Inte utan att det vibrerar av spänning i kroppen trots att man själv inte är på plats. Fast för mig har det aldrig varit något av en dröm att utmanas av ett av världens största skidlopp.

Att åka skidor är en urgammal tradition. Redan vid stenåldern sägs de brädbitarna som kan kallas skidor ha sett dagens ljus. Om det vittnar världens äldsta skidor, över 5000 år gamla, funna i byn Kalvträsk i Västerbotten. De hittades, tillsammans med en skovelliknande stav, delvis bevarade i en syrefattig myr i samband med grävning av ett dike.

Utvecklingen på skidfronten har i dag gått oerhört starkt framåt och jag vet faktiskt inte om det tillverkas några skidor i trä längre. Möjligen finns det några militärskidor kvar av den gamla hederliga sorten i något mobförråd eller på museum.

Min första upplevelse ”live” med Vasaloppet skedde under något brusiga förhållanden 1961 i Hammarstrand, som ligger i östra Jämtland, i samband med att jag köpte min första stora och tunga TV-apparat. Det var inte lätt att få till bra bilder på skärmen. En bidragande orsak till oväntade störningar tror jag att Hammarforsens kraftverk, som låg bara några hundra meter från bostaden, var. Men några företagsamma ortsbor hade sett till att det kommit upp en så kallad slavsändare på Kullstabergets topp vilket bidrog till att TV-tittande blev ganska drägligt.

Några direktsändningar från Vasaloppet var det inte frågan om. Sven Jerrings magnifika radioreferat var det som gällde. Men just det här året startade Sportspegeln och där kunde man se riktiga bilder från tävlingen med legendariske Sven ”Plex” Petersson som kommentator. Det var en häftig upplevelse men det skulle dröja ända till 1970 innan det blev en direktsändning – men då bara från målet.

1961 kördes Vasaloppet för 38:e gången och det var första året som starten förlades till Berga By i stället för start i centrala Sälen.

Första gången jag såg delar av Vasaloppet i färg var tre år senare och först 1982 satt man som ”klistrad” framför TV-skärmen då Vasaloppet för första gången sändes i sin helhet. Hela sju timmar. Efter det har jag, vad jag minns, inte missat en enda av alla TV-sända tävlingar. Vem som vann 1961? Det var Delsbograbben Daniel Johansson med Lyckseles Sture Grahn som två. Daniel var första åkare under 5 timmar, 4.45.10 blev segrartiden.