”Fat, fragment av botten. Glasyr insidan vit heltäckade med blom- och fruktmönster i blått. Holländsk typ.”

  Så lyder Sörmlands museums notering om den här porslinsbiten. I förvaringslådan på Raspen finns fler mindre skärvor, också de ”hittade” av en grävskopa när man byggde Domus på Västra Storgatan i Nyköping 1961-62.

  1700-talsfatet har varit 32 centimeter i diameter. Vad har man serverat på det? Vilka har ägt det och hur gick det sönder? Ingen vet säkert.

  Materialet är i alla fall fajans, ett ganska skört lergods överdraget med tennglasyr. Den koboltblå dekoren ska likna kinesiskt porslin, på modet i och med ostindiehandeln.

  Det var staden Delft som från mitten av 1600-talet blev centrum för nederländsk fajansproduktion. Dess storhetstid varade drygt ett sekel.

  Den äldsta fabriken De Porceleyne Fles grundades 1653 och lever än, som Royal Delft. Man arbetar enligt traditionella metoder och handmålar de vackra mönstren med tydliga penseldrag som kan studeras genom lupp och garanterar ”äkta vara”.

  Det finns rätt mycket ”falskt” Delftporslin på marknaden. Har vasen eller krukan signerats med Delfts, observera s-et på slutet, är den en kopia, och bara 40-50 år gammal!

Allting är relativt – i synnerhet bedömningen av vad som är riktigt gammalt. Barnbarnet berättar upprört om ett möte med någon misshaglig person som karakteriseras med omdömet ”en urgammal jäkla gubbe – minst 75 typ”, men kommer snabbt på sig då morfar säger ”i min ålder”?  Nej, han var mycket, mycket äldre än du!

Riktigt gammal måste man kalla denna vackert formade flaska av grönt, något blåsigt glas. Den är funnen tillsammans med några andra liknande på Mastvraket. Om det spännande maritima fyndet kan den vetgirige läsa i Sörmlandsbygden, årgång 1999, sidan 77-86.

Det är en vinflaska som troligen har förvarats i en låda eller på en hylla i närheten av skepparens koj. Det står på inregistreringsblanketten. Jo, jo – det gällde att ha kontroll på ”gudsgåvorna”. Hur vinet smakade vet man inte, men det är noterat att vatteninnehållet är bevarat.

Men hur gammal är flaskan?  Det står faktiskt inte på nämnda blankett. Men av informationen som dykarentusiaster och marinarkeologer forskat fram om Mastvraket så var det ett holländskt fraktfartyg som gick på grund utanför Oxelösund. Det hände på 1700-talet.  Då har vi en någorlunda säker datering på flaskan om jag hugger till med tillverkningsår cirka 1715.

Det måste väl kallas ”riktigt gammalt”.

Egentligen är allt sagt enbart med rubriken. Ordet bikupa är som gjort för korta men viktiga besök i växtriket av små energiska steklar som styrs diktatoriskt av en drottning.

Besöken av bi i växtriket är faktiskt helt livsavgörande för oss högt stående varelser. Utan dessa besök skulle det inte finnas någon frukt och inte skulle det finnas några fruktträd heller. Som vanligt är det frågan om det gamla vanliga, ”hönan eller ägget, vem kom först”?

Utan bi skulle inte Eva ha pallat äpple och vi skulle ha sprungit omkring nakna och oförstörda i Eden. Ljuva tanke, alltid lagom varmt och inga kläder, vi skulle vara utan kunskap så vi hade inte kunnat önska oss något annat.

Kupan själv kommer också från växtriket. Halm från något slags säd, troligtvis råg, har flätats samman till ringar av olika storlek. Ringarna har sedan knutits ihop till ett bygge helt av halm. I halmen har inte bina någon del, sädesslagen befruktas av vårliga vindar som blåser omkring blommornas pollen.

I kupan framställer bina honung, tänk om inte Eva pallat äpple då hade vi inte vetat hur gott det är med nybakat, hembakat, bröd med smältande smör och honung. Jag byter gärna Eden mot kunskap om honungssmörgåsen.

Kampen om den svenska skogsråvaran är hård mellan pappersindustrin och sågverken. Från de stora avverkningsytorna går tunga biltransporter med tall- eller granstammar praktiskt taget dygnet runt till högteknologiska produktionsanläggningar. Detta kan sägas vara ett av växtrikets bidrag till det svenska välståndet.

   Ved är alltså den dominerande råvaran i papper att skriva eller trycka på, att användas i en allt ymnigare flora av förpackningar eller för hygienändamål. Av veden görs pappersmassa på mekanisk eller kemisk väg. I det senare fallet handlar det om sulfat eller sulfit, metoder som sprider en mindre trevlig odör över trakten i närheten av fabriken. Var och en som passerat Skutskär med tåg eller bil vet vad som avses.

   Ytterligare kunskap om hur papper kommer till serveras på ovanstående, något ålderdomliga skolplansch från Leipziger Schulbilderverlag. Den är en gåva från skolstyrelsen i Nyköping år 1976 och har sannolikt studerats av några generationer elever i staden. Om de tagit med kunskaperna ut i livet är väl inte alldeles säkert. Papper är en så naturlig del i vår vardag att de flesta aldrig tänker på hur beroende vi är av att växtriket fungerar på det här området.

   Talet om ”det papperslösa samhället” klingar numera allt svagare.

I denna vårens tid spirar allt så förunderligt vackert. Björkarna står just nu ljusgrönt nyutslagna och åkrarna grönskar. Nu är växtriket som allra mest tilltalande. Något mindre tilltalande var växtriket när jag som barn fick delta i höskörden. Då, på 1940-talet, fick minsann barnen delta i jordbruksarbetet såväl i höskörden som i potatisplockningen. Jag vill minnas att det fanns något som kallades potatislov.

Men vid höskörden var det ju sommarlov och då strax efter midsommar tog pappa fram slåmaskinen. Kniven till den skulle slipas och det var barnjobb att dra slipstenen. Den gick tungt. En annan syssla kunde vara att om det var tjockt gräs på åkern fick jag gå efter slåmaskinen och peta undan gräset från det oslagna så att det inte skulle fastna i maskinen vid nästa slåttervarv.

Min farfar, som var mycket duktig att slå med lie, gick och slog allt gräs i dikena och även små gräsytor i närheten av åkern. Då var det min uppgift att ”räfsa ikring” som det hette, det vill säga kratta in allt gräs så att det kunde tas med släpräfsan. Det var gräsligt tråkigt.

På den tiden hängdes allt hö på hässjor – 11 störar till varje. Det var barnjobb att ”släpa stör” också. Störarna hade visserligen körts ut på åkern med häst och vagn men de skulle ju dras från störhögen till platsen för hässjorna. Sedan fick man hjälpa till att ”hänga hö”.

När höet var torrt skulle det köras in. Man petade av höet från hässjan med en högaffel liknande den på bilden ovan. Sedan lastade farfar med gaffeln och pappa stod i lasset och packade. Mitt jobb var att ”plocka strån” det vill säga de höstrån som blev kvar på hässjetrådarna skulle plockas bort. Det var också mitt jobb att räfsa upp de hötussar som blev kvar på marken efter lastningen.

På hemvägen var det sedan en härlig känsla att sitta i hölasset bakom pappa och se på världen över den breda hästryggen. Väl hemma på lagårdsbacken var det att krypa in på skullen genom hålet i lagårdsväggen. Höet skulle trampas ihop och petas in under taket så hela skullen blev full. Med jämna mellanrum skulle några nävar grovt salt spridas ut i det torra höet.

Man lyssnade ivrigt efter det där speciella ljudet av gaffelpinnar, skrapande efter hötussar mot skrindbotten. Det var musik! Då var lasset snart slut! Ut i friska luften och snyta svart!

Vit överdel i bomull fodrad med linne. Rynkad mot 4 mm bredd som kantas av en spets. En 70 mm bred nervikskrage med vitt broderi. Kragen kantas med knypplad spets. Spetsen går ner 85 mm i framstyckets öppning. På vardera sidan av öppningen finns en 50 mm bred spets. Mycket arbetad.

I ovan nämnda "blus" finns det delar från växtriket i form av både bomull och lin. Bomullsbusken växer i tropiska klimat och är en viktig exportvara för många länder. De som odlar mest är USA, Kina, Indien, Pakistan, Mexico och Brasilien. Bomull har odlats i mer än 5000 år och Mayaindianerna tillverkade bomullsvävnader av hög kvalitet på 600-talet f.Kr.

Bomull är ett slags fröhårsfibrer som utvinns från olika växter av släktet Gossypium. Fibern är mycket tunn, har en diameter mellan 0,01 och 0.05 mm och en längd mellan 10 och 50 mm.

Lin är en jordbruksgröda som kan odlas för två olika saker, dels som en oljeväxt för framställning av den värdefulla linoljan och dels för att tillverka lingarn som används för att väva linnetyg. Linhanteringen är väldigt jobbig med många moment; den ska odlas, skördas, torkas, repas, rötas, bråkas, skäktas, häcklas, spinnas och slutligen vävas för att få fram tyget linne. Lin är Hälsinglands landskapsblomma.

Till sist kan jag tala om att jag är ägare till Österåkers högtidsdräkt, den liknar Vingåkers till stora delar men färgerna är inte desamma. Känner mej väldigt fin när jag bär den, tyvärr blir det inte så ofta jag gör det.

Den här brudnäsduken har tillhört Ingeborg Åkerhielm från Valla. Den 6 cm breda spetsen är troligen knypplad. I hörnet är broderat ett krönt IB. Näsduken är mycket tunn.

Det underbara med näsduken är att den är tillverkad av fibrer från den av de flesta trädgårdsägare hatade brännässlan (Urtica dioca).

Under 1600–1700-talen användes nässlan allmänt till textilier. Den till och med odlades i nässelgårdar vid snart sagt varje stuga i Sverige. Användningen av denna fiber är äldre än så. Det finns fynd från vikingatiden som visar att nässlan har använts till textilier redan då.

Nässlan bearbetades som lin. Den rötades, bråkades, skäktades, häcklades och spanns. Nässelfibern är mycket tunn, hälften så tjock som lintråd. Nässeltyget (kallas nettel - eller nättelduk) är inte lättantändligt och därför användes det med fördel till smedernas långa skjortor.

Idag är nässlan bortglömd som grund för textilier men kan vara en god representant för närodlat. I stället för att gräva bort ”ogräset” bör vi skörda det och tillaga den allra läckraste soppa. Det är toppskotten som används och soppan kokas på samma sätt som man gör spenatsoppa. Det blir en mycket vitamin- och mineralrik måltid. En vårprimör av bästa slag, mums!

En gran kan användas från topp till tå, till byggnadsmaterial, pappersmassa och kanske också till tjära, terpentin och garveriprodukter. Raka exemplar passar som båtmast, flaggstång och blir i mindre format en glädjespridare vid jul.

  Färska granskott på våren ger en vitaminer, avkok på barr kan bli te. Kådan lär läka sår och granens sus är bra för själen. Den med egen skog håller sig frisk!

  I marken finns rötterna. De smala tvinnades en gång till rep för not- och nätfiske. Eller blev till en matsäckskorg som den på bilden, dryg 27 cm hög och bred och från 1800-talet. Ena sidan är kullrig, den andra platt för att kunna bäras nära kroppen.

  Det måste ha varit mödosamt att samla in materialet, också om man tog det från träd intill den ”lättgrävda” myren eller hittade lämpliga vindfällen. Väl hemma skulle rötterna skrapas rena från bark och sedan eventuellt torka. Efter blötläggning i vatten blev de lätta att klyva och arbeta med. Ofta flätades korgarna i en särskild bindteknik som gjorde dem extra hållbara.

  Men varför tala om förr? I dag finns kurser för dig som vill prova på. Att tillverka en diskborste räknas nog som ett enklare slöjdarbete. Rötter i korta bitar samlas till en bunt och binds ihop på mitten. Är det någon som gör sådant nu för tiden? Gäller rotavdraget när den används?

Att åskådliggöra temat ”Växtriket” med denna bild av en härvel – som tilldelats mig - fordrar viss tankemöda. Vad använder man en härvel till? Ordboken meddelar:

”Härvel = garnvinda, haspel. Jaha ja, men haspel - en vals att vinda upp garn och dylikt på (knäpp)härvel, en uppvindningsmaskin”.

Anknytningen till ”växtriket” tolkar jag i detta fall att det lutar åt behandlingen av lin. Man skall vinda upp lingarn. Härveln sitter på en spinnrock och med den åstadkommer man härvorna som är lämpliga att hantera vid färgning.

För att få en viss standardstorlek på härvorna – det ville manufakturerna på 1700-talet ha då det underlättade hanteringen – så fick härvlarna enkla räkneverk som med en knäpp markerade ett visst antal trådvarv. En knäpphärvel!

Denna knäpphärvel – så står det på inregistreringen i Sörmlands museums databas – är av trä och tillhör ”Strängnässamlingen”. Tveksamt om det är en genuin knäpphärvel! Verkar mera som en vanlig spinnrockshärvel utan knäpp. Men säkert av en ålderdomlig typ.

Till de heliga sju dygderna hör Caritas som är latin och betyder kärlek, barmhärtighet och välgörenhet. Katolska Caritas-föreningar för frivillig kristen socialvård och välgörenhet finns sedan1897 i många länder.

När man ser på den vackra målningen utstrålar den verkligen KÄRLEK. Det går inte att uttrycka i ord, målningen säger allt. Helt otroligt att den är så välbevarad och att färgerna håller fortfarande, se texten här ovan när den är gjord, så förstår Du hur fantastiskt det hela är.

En rekommendation är att du går till Tovastugan i sommar och bildar dig en egen uppfattning. Nu tar vi sommarlov, ha en bra sommar och som sagt besök Tova. Kanske ses vi där, eller om inget annat inträffar så ses vi här på Seniorbloggen till hösten.

 

Veckans tema, det sista inför Seniorbloggens sommaruppehåll, handlar om dygder. Seniorbloggen besökte i mitten av maj Tovastugan i Nyköping. Tovastugan är ett av Sveriges äldsta bevarade bostadshus i timmer från 1600-talet med unika målningar på väggar och i tak. Huset stod ursprungligen i Ripsa socken i centrala Sörmland, men flyttades 1951 till Nyköping.

Målningarna i Tovastugan är utförda av bygdemålare Nils som använde träsnitt som förlagor till sina bilder. År 1641 målade han den stora timmersalen i stugan. Han dekorerade med blommor och geometriserade ornament samt med elva bilder som symboliserade lika många dygder. Seniorbloggens sju bloggare skriver denna vecka om varsin av dessa dygder. Trevlig läsning!

På min lott föll att skriva om klokheten (Prudentia)- en av kardinaldygderna. Vad är klokhet? Den allegoriska figuren Prudentia framställs som en kvinna med två ansikten och armen omslingrad av en orm. Hon håller en spegel i sin hand så vi ser de två ansiktena. Det latinska ordet  Prudentia står för omdöme, insikt, visdom och personlig diskretion.

Spegeln ska tydligen representera självkännedom. Men varför klokheten symboliseras med en orm är förbryllande eftersom den är så illa beryktad. Den står också för listighet med ont syfte. Det var ormen som orsakade syndafallet. Men i bibeln Matt kap 10 står: ”Jag skickar er som får in bland vargar. Var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor”. Det sade Jesus till lärjungarna när de skickades ut för att förkunna Guds rike.

Ormen används som symbol i många kulturer. Inom kristendomen representerar ormen visdom när den ringlar runt Livets träd men om den ringlar runt Kunskapens träd står den för ondskan. Även ormen har uppenbarligen två ansikten.

I Svenska Akademins ordbok är klokhet ”förmåga att klart bedöma vad som i olika situationer eller under olika förhållanden är det (i längden) lämpligaste eller fördelaktigaste (ofta med hänsyn till den egna lyckan eller välfärden)”. Den sista parentesen luktar egoism som passar illa ihop med klokhet.

Torsten Nilsson som var statsråd 1945- 1971 har uttryckt följande: ”Det räcker inte med att vara klok man måste också kunna övertyga andra om att man är det”.

 

Veckans tema, det sista inför Seniorbloggens sommaruppehåll, handlar om dygder. Seniorbloggen besökte i mitten av maj Tovastugan i Nyköping. Tovastugan är ett av Sveriges äldsta bevarade bostadshus i timmer från 1600-talet med unika målningar på väggar och i tak. Huset stod ursprungligen i Ripsa socken i centrala Sörmland, men flyttades 1951 till Nyköping.

Målningarna i Tovastugan är utförda av bygdemålare Nils som använde träsnitt som förlagor till sina bilder. År 1641 målade han den stora timmersalen i stugan. Han dekorerade med blommor och geometriserade ornament samt med elva bilder som symboliserade lika många dygder. Seniorbloggens sju bloggare skriver denna vecka om varsin av dessa dygder. Trevlig läsning!



Många mänskliga dygder avbildas på Tovastugans väggar – bland dem en som föreställer den romerska mytologins gudinna - JUSTITIA - vilket på svenska är Rättvisans symbol.

Rättvisan bär en våg och ett svärd i handen. Med vågen bedömer hon tyngden av människornas förtjänster och skulder. Med svärdet skipar hon rättvisa. Det man saknar är ögonbindeln!

Ett uttryck som faller mig i minnet är ”Rättvisans kvarnar mal långsamt”. Men denna avbildning skall ju inte antyda detta – långt därifrån. Snarare tvärtom!  Rättvisan har ju ”ett bart huggande svärd” i sin hand. Straffet drabbar omedelbart den som inte är rättvis i sitt handlande.

Mäster Nils från Tunatorp har målat alla dessa kvinnofigurer - på 1640-talet - symboliserande de mänskliga dygderna. För det har han haft förlagor till utformningen och speciellt de attribut som varje figur - enligt tidens sed - skulle utrustas med. Dygdeserien fanns både som träsnitt och kopparstick vilket underlättade för detta omfattande utsmyckningsuppdrag som mäster Nils tog sig före.

Man kan ju fundera på hur en nutida konstnär skulle ta sig an uppdraget att gestalta Rättvisans symbol. Skulle bilden föreställa en kvinna? Vilka attribut skulle hon i så fall utrustas med?  Vad behövs för att upprätthålla nutida Rättvisa? Kanske en kulspruta? Jmfr avrättningen av bin Ladin – rättvisa är skipad! (Obama). Eller en lönetabell som utvisar kvinno- respektive manslöner inom samma yrke t.ex. för civilingenjörer i privat tjänst? Nej, det var för tråkigt!

I vanlig ordning slutar jag denna blogg med ett citat ur Pelle Holms ”Bevingade ord”.  Där står under rättvisa : ”Det hör inte hit, sa Platin om rättvisan” med syftning på kronofogden Platin som fällde detta uttryck när motparten i en rättegång invände ”man måste ju tänka på rättvisan också”.

Veckans tema, det sista inför Seniorbloggens sommaruppehåll, handlar om dygder. Seniorbloggen besökte i mitten av maj Tovastugan i Nyköping. Tovastugan är ett av Sveriges äldsta bevarade bostadshus i timmer från 1600-talet med unika målningar på väggar och i tak. Huset stod ursprungligen i Ripsa socken i centrala Sörmland, men flyttades 1951 till Nyköping.

Målningarna i Tovastugan är utförda av bygdemålare Nils som använde träsnitt som förlagor till sina bilder. År 1641 målade han den stora timmersalen i stugan. Han dekorerade med blommor och geometriserade ornament samt med elva bilder som symboliserade lika många dygder. Seniorbloggens sju bloggare skriver denna vecka om varsin av dessa dygder. Trevlig läsning!



Tålamod betraktas av många som en moraliskt eftertraktansvärd egenskap. Tålamod är förmågan att kunna utstå väntan, förseningar eller svårigheter med bibehållet lugn. En tålmodig person kan hantera yttre stress utan att hemfalla åt okontrollerade känslosvall. Inom vissa religioner framställs tålamod som en dygd; det nämns både i Bibeln och i Koranen.

Tålamod är inget som karakteriserar vår tid. Snarast är det väl motsatsen som gäller. Otåligheten regerar i vårt samhälle. Undantaget är nog segling. Jag är ingen seglare. Troligen har jag för lite tålamod. För många år sedan blev jag varnad för segling då jag med min fru var bjuden på en seglats i Gryts skärgård av goda vänner.

Till en början var det ganska god vind men efterhand så mojnade vinden. Vännerna var ”riktiga seglare” så att sätta på motorn var det inte tal om. I snigelfart drev vi fram och för att ha något att göra spelade vi kort. Sent omsider nådde vi hamn och då var jag som sagt varnad.

På tal om snigelfart så kom jag att tänka på Snigelvisan – kompositör okänd – som jag brukar sjunga ibland. Den handlar om tålamod och jag noterar ur minnet:

Det var en snigel och en snigel och en snigel
och dom hade var’t på stan och rullat hatt!
Så i varsitt hus låg nu en liten snigel
och dom ångra varsin genomfestad natt!
Ynkligt slutna i sitt skal led dom alla hemska kval
tills den ena sa som så: ”Nu får en utav oss gå
till apoteket för att hämta magnecyl!
Ja, just det – till apoteket för att hämta magnecyl”!

Sen så sände dom iväg den minsta snigeln
och dom andra låg och väntade på den
Det gick dagar, det gick veckor – ingen snigel
Det blev höst och vinter – han kom ej igen
Deras huvudvärk var svår när det åter led mot vår
och när sommarn kom till slut titta ena snigeln ut
och sa: ”Nu borde han var’t här med magnecyl!
Inte sant? Nu borde han var’t här med magnecyl”!

”Nämen titta där”! Så sa den ena snigeln
”Jag ser två små snigelhorn som sticker opp”!
Och några meter där ifrån låg minsta snigeln
Hans var hornen som dom såg vid kullens topp
Och han hörde vad dom sa och sa’: ”Farten min är bra!
Ingen  jäkt och svår panik – om ni kommer med kritik
så har jag ingen lust att hämta magnecyl!
Nej inte alls – Så har jag ingen lust att hämta magnecyl”!!!

Vi som har närmare till 100 än till 50 år är ett stort under enligt alla moderna regler, lagar och seder. Vi borde ha dött för längesen. Vi har aldrig gått i dagis eller förskola och har således aldrig blivit socialiserade. Vi valde själva vårt umgänge, vi var ute i friska luften dygnets alla ljusa timmar. Vi åt fel, smör och riktig mjölk bland annat, dagens näringscoacher tror det knappt men så var det.

Till och med våra första resor var helt emot rekommendationerna från socialstyrelse och trafiksäkerhetsverk. Inga bilbälten, ingen cykelhjälm och studera bilden av barnvagnen. Bädda ner ett barn i ett så djupt åkdon där barnet varken kunde se sol, måne eller den som körde måste vara skrämmande. Troligtvis hamnade jag i en sådan här monstervagn, vi har nämligen samma tillverkningsår liksom den här vagnens första passagerare. Anders Lybeck skall ha använt vagnen så han kan kanske ge lite information om hur det var att åka i den.

Ovanstående kan vara ett bevis på att det var bättre förr. Det fanns ingen mobil eller annan modern apparat som kunde användas i övervakningssyfte.

Att vi lever är inte underligt. Det är helt naturligt. Vi var fria, friska och inte överviktiga.

Barnbarnen förundras över hur mormor och farfar kunde växa upp utan My little Pony, Starwarsfigurer, Nintendo och andra datorspel. Men inte hade vi så särskilt påvert!? Min docka var mycket finare än Flisa Hedenhös, vars Veda bestod av ett stycke trä med smala rötter till ben och armar.  Och det fanns dyrgripar som bilar från Dinky Toys och byggsatsen Mekano.

Trådrullarna på bilden får symbolisera leksaker från förr, då för de mindre barnen. De kommer från Gripensskolan och har använts vid undervisning i barnavård. Hos mig väcker de minnen av hemmagjord filmvisning.

Två trådrullar behövdes för att allt skulle fungera, liksom ritpapper och ett tomt cornflakespaket. Man ritade spännande serier i långa smala remsor, figurerna ”rörde sig” lite åt gången på bild efter bild. När storyn var klar virades pappret runt en av rullarna. Framänden och hela filmen drogs genom den uppskurna kartongen och fångades upp på nytt, nu på den andra rullen. Allt skedde med handkraft och i god fart så att de tecknade varelserna verkligen hoppade eller slogs som tänkt var.

Testa idag! Jag slår vad om att dagens ungar gillar att göra egen film.

Känns ”inspelningssättet” lite gammaldags? Ett tips – låna ut mobiltelefonen, den kan ha filmfunktion.