De står där i Raspen-magasinets hyllor – på rad. Och inte en rad utan rad på rad, rad på rad. Stolar, stolar – massor med stolar, höga, låga, snygga, fula. Sörmlands museum är berömt för den utsökta samlingen av stolar från alla tider i alla genrer och epoker. En helt enorm skatt och ett studiematerial för alla intresserade. Här kan du finna den modell du själv har i ditt hem och som du undrat över från vilken tidsepok den är.

Gården dessa stolar har stått på heter ÄS. Ett gods i Julita socken, D-län. Har tillhört Julita kloster under medeltiden. Flera adliga ägare – den sista släkten var von Hallwyl som ägde egendomen 1889 – 1916 då delar av inredningen skingrades.

Turligt nog förstod grevinnan Wilhelmina von Hallwyl att denna enhetliga samling stolar i senbarock tillverkade år 1720 i valnöt, med svängda framben, svarvade krysslåar och praktfulla ryggstöd med snidat krön – den skulle hållas ihop. De följde inte med till Stockholm – då det Hallwylska palatset år 1920 etablerades som statligt museum. Istället överlämnade hon stolarna som gåva till Sörmlands museum.

Och nu står de där – vederbörligen inregistrerade var och en med noteringen att de är signerade TW. På rad!

 

Så sant, så sant. Om du blir sårad av ett svärd, sätt på ett Salvekvick eller om skadan är av större art gå till farbror doktorn så hjälper han.

Om du blir sårad av ord är det tyvärr inte lika lätt att bli botad. Det kan sätta sig som en tagg i hjärtat, då hjälper inte vare sig plåster eller suturer.

Visst kan du gå till en psykolog, psykiatriker eller präst men jag vet inte om de kommer åt taggen i hjärtat på rätt sätt. Personligen har jag några taggar som gnager ibland, som jag dock tror har gjort att jag själv inte sårar andra. Min förhoppning och önskan är sådan.

Som objekt till temat valde jag en gipsmodell av hjärtat. Modellen har tre luckor som går att öppna för att se in i hjärtat. Hjärtats olika beståndsdelar är märkta med siffror och bokstäver. Den har tidigare tillhört Vårdskolan i Eskilstuna.

Där jag förövrigt har studerat för många år sedan. Om just detta hjärta användes i min undervisning ska jag låta vara osagt, det är som sagt många år sedan.

Under slutet av förrförra seklet och en bra bit in på 1900-talet var det vanligt med sydda väggbonader. Dessa skulle inte bara vara vackert broderade utan också ge betraktaren några ord på vägen. Här, på bomull och med moulinegarn, står det:

Önskan – länge närd
Uppfylld – dubbelt värd

  Den otålige måste besinna sig. Man kan inte omedelbart få det man längtar efter.  Den som väntar på något gott...

  Överallt, först i prästgårdar sedan hos enklare folk, broderades blommor, röda stugor och bokstäver i bibelcitat och sentenser. Man manade till god moral, fosterlandskärlek eller prisade hemmet. En del texter var riktigt gamla. Egen härd är guld värd finns i en bok över ordstäv från 1665! Andra tog upp tankar från Viktor Rydberg och Esaias Tegnér.

  Småskollärarinnorna och syföreningarna spred slöjdivern över landet och postorderfirmorna var inte sena att haka på. Allers mönstertidning och Åhlen & Holms kataloger erbjöd massor av motiv på både bomull, ylle och linne. Svenska Manufakturlagret Oscar Ahrén erbjöd 37 olika i sin sommarkatalog från 1926.

  Att brodera väggprydnader har nu fått en renässans, inte minst via internetförsäljningen. Texterna har förändrats, de kräver inte längre tålamod utan bejakar den egna omedelbara tillfredsställelsen. Exempel:

Lita på din längtan!

Och det är väl bra, för vem vet vad ordet närd betyder?

Den här kassaapparaten kommer från Ekwalls mode i Nyköping. Den har fyra spakar och fyra rader med siffror. Nertill finns en låda där pengarna skall ligga. Upptill ett fönster med texten ”REGISTRERAT”. Här gällde det att ha kontanter om köpet skulle bli av. Att köpa ”på krita”  var undantag.

Läser följande rubrik i en dagstidning: ”Skuldsatta amerikaner klipper sina kreditkort”. De har insett att kreditköp lätt leder till överkonsumtion, som kan bli svår att hantera i det långa loppet.

När det är ont om pengar är det lättvindigt att ta till kreditkorten även här i Sverige. Och det kan i värsta fall leda till personlig katastrof. När skulderna blivit så stora att de inte går att reglera knackar kronofogden på. Det är inte enkelt att bli av med skulderna när de hamnat där. De växer månad för månad.

Det finns ändå ett halmstrå att gripa tag i och det är skuldsanering. Efter hård granskning och restriktioner av kronofogden kan den skuldsatte beviljas sådan. Ansökningarna om skuldsanering ökar år från år. År 2008 ansökte 6500 personer om skuldsanering och av dessa beviljades 3700. Sedan dess har ansökningarna ökat markant och även antalet som medgetts sanering. Mycket av denna ökning kan förmodligen tillskrivas kreditkorten.

Avsikten med skuldsanering är att den ska ha en rehabiliterande effekt. Allt fler som beviljas skuldsanering klarar också av sina åtaganden och de flesta blir skuldfria.

 

Osten på bilden borde vara vällagrad. Den kan vara från 1800-talet. Den hittades i ett hörn av en självgillrande råttfälla. Färg och form påminner mer om barkbåt än vällagrad ost.

Ost hör till varje middag av klass. Jag tror att det var Talleyrand som sa att en måltid utan ost var inte bara brist på kultur utan även en oförskämdhet. Vissa ostar skall vara helt utan ålder. En italiensk buffelmozzarella skall ätas samma dag som den tillverkas. En keso får inte heller vara vällagrad.

Med en väl komponerad ostbricka är dessert absolut inte nödvändigt. En fin ostupplevelse är en bit grönmögelost på en pepparkaka och en slurk portvin. För att inte dagen efter en middag som avslutas med ostbricka och lämpliga drycker skall bli outhärdlig bör det inte vara mer än tre sorters ost.

Men visst spelar åldern roll. En gammal bil är lika med bekymmer. Att cykla på en höghjuling skulle vara spännande, men åldern säger stopp.

Gustav Vasa som ibland sade vettiga saker skall efter sitt tredje äktenskap med den då 17 åriga Gunilla Bjelke ha sagt att ”höst skall ej vara gift med vår”.

Bland kloka ord finns det ju ett om gammal ost – ”Den där han skall få för gammal ost”.

Även om de inte blir ”bevingade” förekommer ett antal ”visdomsord” på Internet med okända upphovsmän/kvinnor. De vrider ofta kända uttryck ett halvt varv mot det humoristiska hållet.

Detta händer med uttrycket ”Den som spar han har” om man som konklusion tillägger – ”fast inte så roligt”. Sett i ett längre perspektiv blir man lite tveksam till det kloka i att anamma detta synsätt.

En uppnådd pensionär med klok sparsamhet under aktiva år kan sätta sprätt på rätt många sekiner och ha underbart roligt på gamla dar. Förutsatt att det blir några ”gamla dar” efter uppnådda 65.

Vad är väl en weekend ombord på ”Birka Paradise” med karaoke i baren och ömsesidiga tryckare i dansen på övre däck. Underbart - men ack så kortvarigt. Just det, ”underbart är kort”. Liksom minnet av det underbara!

Men låt oss anta att sparsamheten har fått dig i sitt garn – då tar du fram din lilla sparbössa av en typ som inte mera finns: En av brons som har Sörmlands vapen (det med Gripen) under hertigkrona (Karl IX) och inskriften ”Sörmlands Enskilda Bank”. Vilken praktpjäs att spara pengar i!

Och detta med namnet Enskilda banken gör det ju ännu mer spännande, fastän de heter SE-banken nu. Så sätt igång att spara – men gör det istället i aktier!

 

”Det lönar sig inte att springa om man är på fel väg”.

   Den som formulerat dessa kloka (?) ord har antagligen aldrig deltagit i en orienteringstävling. Om man i en sådan valt fel väg och missat en kontroll (eller i värsta fall flera), så gäller det i allra högsta grad att springa fort tillbaka för att minska malörens inverkan på slutresultatet.

   Fotbeklädnaderna på bilden kallas skateskor, och är därmed tydligen inte helt lämpade att springa med på någon väg, rätt eller fel. Däremot kan dess unga bärare med lämplig placering på brädan glida fram i tillvaron eller göra diverse konster på specialbyggda ramper. Kanske heter det i dessa kretsar att det inte lönar sig att trixa om man är på fel ramp.

   Varje sport och fritidssysselsättning har nu sina egna skor, det må gälla banlöpning, basket, boxning, fotboll, golf, orientering, tennis eller - ja fyll i själva! Forna tiders enkla gymnastikskor av tyg med gummisula från Tretorn finns väl nu bara i bortglömda källarförråd eller på museer med idrottshistoriska ambitioner. De var inte särskilt bra att springa med, även om vägen var den rätta.

Valet av kloka ord blev för min del: ”Hugg din egen ved så värmer den dej två gånger”! Och i samlingarna hittade jag faktiskt en motorsåg. Det är en blåmålad sak från Jonsereds fabriks AB som inköptes 1966 för 1271,55 kr. År 1954 skapade Jonsered urtypen för dagens moderna motorsågar, världens första enmansmotorsåg.

Själv har jag jobbat med ved för husuppvärmning sedan 1970-talet. Eftersom jag har kunnat hugga veden på egen skog har det varit en lönsam syssla. Fast det är en stor underdrift i klokorden att den värmer bara två gånger.

Det är svettigt att hugga veden i skogen. Och så ska den köras hem till vedbacken. Kapningen till vedkutsar kostar också svett för att inte tala om vedklyvningen. Visserligen har jag en hydraulisk vedklyv – ett hembygge från 1970-talet - med grov hyrdaulkolv och en jättelik yxa påmonterad.

Alltsammans drivs av en elmotor på fem hästkrafter och den väsnas förfärligt, men stark är den! Just nu är det dock fel på vedklyven. Det är något elfel för motorn bara brummar lite när jag försöker starta den. Elektriker är anlitad.

Förr sa man ”Ved ska klyvas före påsk”. Då hinner den ligga på tork under våren och sommaren innan vinterns vedeldning börjar. Om man hinner kan man fälla träden och klyva veden i slutet av året så att veden får torka under vintern då luftfuktigheten är som lägst.

Om man ska trava rå ved i en trave så bör man lägga vedträna med barken nedåt. Lägger man med barken uppåt på en kluven bit bildar barken ett lock över veden. ”Barklocket” hindrar fukten i veden att stiga/dunsta och veden torkar långsammare.

Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.

Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.

En av mina favoriter är en solfjäder som ska ha tillhört självaste Napoleon Bonaparte. Jag vill gärna tro att det är sant. Vad tycker du?



Hur i all världen har Napoleon Bonapartes solfjäder hamnat på Raspen i Nyköping? En engelsk kapten Hemmans skall ha fått solfjädern av Napoleon när denne satt fången på St. Helena. Efter diverse vandringar inom Hennans släkt kom den till Raspen.

Solfjädern är inte i bästa skick, smutsig, en del har fallit bort från fjädrarna, möglig och färglös. En gång i tiden skall den ha varit målad i trikolorens färger men nu är den enbart brun.

Inte illa av ett litet landsortsmuseum att ha ett föremål som tillhört en av denna världs mest berömda fältherrar. Han som avsatte kungar och tillsatte nya som han själv ville och önskade.

Gustav IV Adolf fick respass från Sverige efter Napoleons intriger med den ryske tsaren och med Napoleons medgivande fick vi marskalk Bernadotte som kronprins och senare kung.

Underligt är det att solfjädern finns i Nyköping men än mer intressant fråga är vem han fick den av. Det måste ha varit efter att han blivit fånge. En krigsherre med solfjäder skrämmer ingen. Jag har fyra damer som skulle kunna vara givare:

Hans fästmö från ungdomsåren Desirée Clary. Hans fru nummer ett Josephine de Beauharnais som var kejsarinna ett tag. Hans fru nummer två Marie-Louise, dock knappast troligt. Mera troligt är att det kan ha varit Maria Walewska. Hon fick inte följa med till St. Helena utan reste tillbaka hem till gubben hon var gift med.

Det är väl inte heller helt omöjligt att han köpte den själv för det kan bli ganska så soligt och varmt på St. Helena.

Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.

Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.

En av mina favoriter är en graverad bete. Tänk bara att en valfångare kunde jaga så stora djur ena stunden och i nästa sysselsätta sig med att gravera ett konstverk i så liten skala.



En av Sylvias favoriter är en graverad valbete, en så kallad scrimshaw. ”Tänk att en valfångare ena stunden kunde jaga så stora djur och i nästa stund sysselsätta sig med att gravera ett konstverk i liten skala”.

    Om man googlar på ordet ”scrimshaw” så får man 915 000 träffar inom 0,14 sekunder och vet därefter att det handlar om en teknik som med nål eller annat vasst föremål gör ett mönster i en valtand, elfenben eller horn. (En liknande teknik finns på gamla sameknivar).

    På den här aktuella beten, tillverkad i mitten av 1800-talet, föreställer den ingraverade bilden en fallen krigare som begråts av sin son. Klassifikationen är i första hand heminredning och i andra hand prydnadsföremål. Givaren heter Anna Lovisa Sparre, vilket uppenbarligen berättigat att detta för den sörmländska kulturen relativt främmande föremål givits en plats i föremålsarkivet.

    Besättningar på gamla tiders valfångsfartyg må ha ägnat sig åt denna sysselsättning. I dag är som bekant valfångst en högst tvivelaktig sysselsättning, i princip förbjuden sedan 1986. Men ändå utövas den av bland annat japanska fartyg under förevändningen att det rör sig om forskning.

   Grundmaterial för scrimshaw-entusiaster torde ändå finnas i tillräcklig mängd. Annars får de väl ta upp den gamla sjömanskonsten att bygga modellfartyg i en flaska.

Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.

Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.

En av mina favoriter är en lerkruka modell större, inskriven som ”Lingonkruka”. Jag undrar hur mycket lingon det behövs för att fylla den. Vad tror du?



Denna stora kruka av lergods ingår i Sylvas val av favoriter. Hela krukan är täckt av tågflätning det vill säga rep har flätats ihop för att skydda den i sig ömtåliga lerkrukan, som betecknas som ”lingonkruka”. Den är 950 mm hög och har en diameter på 710 mm. Den har alltså en ansenlig storlek.

Sylvia undrar hur mycket lingon det behövs för att fylla den med sylt. Om jag först försöker beräkna hur många liter sylt den rymmer. Sedan får jag beräkna hur mycket lingon det krävs för den mängden sylt.

Om krukan vore cylindrisk med den angivna diametern skulle den rymma pi x (710:2 i kvadrat) x 950. Det innebär ca 40 liter (om jag räknat rätt) men nu är den mindre i botten och i toppen. Gissningsvis kanske den rymmer omkring 30 liter.

Enligt boken Hemkonservering (19:e upplagan), Wezäta förlag, ger ett kilo lingon 0,75 liter sylt. Det innebär att det går åt 40 kilo lingon. En liter lingon väger ungefär ett halvt kilo.

Sylvia – du måste plocka 80 liter lingon för att fylla krukan med sylt (med de antaganden jag har gjort med hänsyn till krukans form). Hur lång tid det tar hänger på din plockningshastighet.

Den pampiga krukan har alltså använts för vinterns lingonförråd men är ursprungligen en skeppskruka. Vad som förvarats i den under båtfärderna framgår inte.

Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.

Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.

En av mina favoriter är en tavla gjord av människohår, en väldigt annorlunda och personlig släkttavla. Vad tycker du?



Det föremål i samlingarna som Sylvia valde och som lottades på mig är ett hårarbete. Det är en oval tavla, 470 cm hög och 415 cm bred. Hårarbetet är av brunt hår i form av en blombukett med blommor, blad och knoppar på cremefärgad sidenbotten. Ramen är oval och förgylld med fyra blad och blomdekorationer.

Tavlan har en text: ”Minne af släkt och vänner till Lilly den 2 juni 1872 …”. Den är skänkt av Signe Mueller, Stockholm. Till tavlan hör en mönsterskiss i blyerts på papper föreställande blombuketten. På skissen är namn skrivna på varje blomma i tusch.

Tavlan är mycket vacker med ett fantastiskt fint hårarbete. Man skulle kunna vitsa till det och säga att den är både hårfager och hårfin!

Det mänskliga håret har tillmätts olika egenskaper i mytologin och i sagornas värld. Bäst känd är nog den bibliska berättelsen om Simson som tillhörde en militärisk sekt, Nazariterna, som trodde att styrkan och manligheten satt i det långa håret. Hur det gick när Delila klippte hans hår i hemlighet står att läsa i Bibeln i Domarboken 16.

Hårarbete eller smycken tillverkade av människohår var på modet under hela 1800-talet och ett par decennier in på 1900-talet. Det försvann när de korta kjolarna och det korta håret blev fashionabla omkring 1925. Att hårarbetet blev så oerhört populärt under mer än ett sekel har flera orsaker. Människohår har egenskaper som gör att det bevaras seklerna igenom.

Traditionen att arbeta med hår var särskilt utbredd i Dalarna. Kvinnorna i Våmhus i Mora lärde sig att göra hårarbeten bland annat genom att i början av 1800-talet göra resor till Ryssland och Finland. Dessa kvinnor kallades hårkullor. Yrkeskunskapen levde kvar och ännu under ett par decennier in på 1900-talet fanns det ett 20-tal hårkullor i Stockholm, Göteborg och Kristiania.

Hantverket har försvunnit överallt utom i Våmhus och hembygdsföreningen där har på senare år tagit initiativ till kurser i hårarbete. Det är den enda platsen i världen där hårarbeten har producerats i nästan 200 år utan avbrott.

 

Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.

Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.

En av mina favoriter är en bukett av fiskfjäll. Jag har gjort många fina saker till mina döttrar, men inget så häftigt. Vad tycker du?



Du har rätt, Sylvia. Den vita och gula buketten är något extra. Hildur Lundqvist, född 1885 och dotter till stadsläkaren Gustaf Lundqvist, var säkert jättestolt när hon bar den till sin första balklänning.

  Som hennes mor Hilda måste ha knåpat för att få smycket färdigt! Arbetet krävde tid. Fiskfjällen skulle torkas och poleras innan de fogades samman med metalltråd, paljetter och glaspärlor.

  Men vilka fiskar har så stora fjäll? Kan det vara en karp, fångad ur någon slottsdamm? Eller en id eller braxen som tillhör samma familj och lever naturligt i svenska vatten?

  Deras pärlemorskimrande klädnad är i alla fall otroligt vacker och har dessutom en förunderlig förmåga att ge ekonomisk trygghet. Den som äter karp under julen ska lägga några fjäll i plånboken för att garanteras nog med pengar under kommande år.

  Men det borde bli mer effektivt att, oavsett högtid, bära karpens glänsande fjäll nära huden, kanske vid barmen, särskilt om man är en ung och vacker fjälla!

Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.

Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.

En av mina favoriter är dessa manschettknappar med flugor inuti. Det ser verkligt ut – sådana vill jag gärna ha. Vad tycker du?



En av mina favoriter är manschettknappar med fluga inuti. Det ser verkligt ut - sådana vill jag gärna ha. Vad tycker du?

Sylvia, jag tycker vid första anblicken att de är fina… lite stora kanske för att vara manschettknappar. Men när de är så här speciella är det ju bra att de syns där de ska bäras.

De är gjorda av elfenben, runda, täckta med glas. I knappen en monterad fluga av metall, benen är upphängda så att de rör sig när manschettknappen rörs.

De ser verkligen levande ut. Lite märkligt måste jag tillstå. Hur gamla de är framgår inte, men de är från en samling med namn Sparre och givaren är Anna Lovisa Sparre.

Det är i alla fall bättre med manschettknappar med konstgjorda djur i än dagens nyckelringar med levande djur i. Förfärligt är ordet. Levande fiskar, sköldpaddor och salamandrar inneslutna i plastförpackningar. Säljaren av dessa hävdar att en speciell vätska förser djuren med syre. Hur länge räcker syret?

Vill inte tänka på det. Djurplågeri är ordet. Då är det tusen gånger bättre med metallflugor. Skulle också gärna vilja ha de här manschettknapparna, vi kan väl ha var sin eller hur Sylvia?

Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.

Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.

En av mina favoriter är en snäcka. Det låter inte så märkvärdigt, men dess originalbeskrivning var, lite för kortfattat, ”stenbumling”. Jag blev nyfiken varför vi hade samlat in en stenbumling och hittade bara snäckan med en målning av just en stenbumling. Vad tycker du?



En snabb titt på föremålet som Sylvia valt ut som en favorit och man fattar ingenting. Vad är det för något – en snäcka eller kanske ett ostronskal? I så fall – en gång ett väldigt stort ostron!

Men en närmare granskning ger en förklaring till valet. I den konkava insidan på skalet har någon målat ett naturmotiv. Ett minilandskap med stora klippblock och träd uppe på en höjd.

Det finns ett djup i motivet som bygger på effekten att skalet buktar inåt. Det liknar den teknik man utnyttjar då man bygger upp ett diorama – en perspektivförskjutning som ger bilden ett djup.

Registreringsanteckningen klassificerar föremålet under rubriken Heminredning: Prydnadsföremål. Men har snäckskalet använts till något? Jo, faktiskt, ”lär ha använts som fotografihållare”, meddelat av givaren som är en fröken Hamlund. Exklusivt – undrar just vilka fotografier som kunde hållas fast av den här pjäsen?

Jag tycker att det är ett fint – om än något udda – prydnadsföremål. Nästan så att jag kunde tänka mig en inregistrering som ”konstföremål”.

Jag förstår att Sylvia fäst sig vid denna ”piece of art”!

Sisare, eller ullsaxar/bygelsaxar som de också kallas, har hittats i arkeologiska utgrävningar som daterats till cirka 300 f. Kr. och framåt in genom hela medeltiden. Så nog är det här föremålet riktigt gammalt, det kan man gott påstå.

  Sisare och saxar var viktiga verktyg och fanns i olika storlekar. De stora har använts till fårklippning, medan de små verkar ha använts vid sömnad och broderi. Numera används liknande även inom Bonsai-odling och fiskeflugstillverkning.

  Denna sisare har ovalt ögla med rektangulärt tvärsnitt, handtag med kvadratiskt tvärsnitt, ena skänkeln är avbruten i spetsen. Defekt och korroderad (rostig). Något årtal finns inte, men den härstammar från medeltiden.

  Hur skulle jag klara mej utan sax undrar jag? Har flera stycken som jag använder vid olika sysslor, ett mycket bra verktyg. Dock är det ganska svårt när de blir slöa. Minns när min saliga man skulle slipa en sax till mej, han lade ner stor och noggrann möda med att slipa den.

  När han sedan skulle prova sitt arbete genom att klippa i tidningspapper vek detta sig. Han hade slipat fel, så han gjorde inget bra klipp. En parantes kanske, men det var ganska kul då. Han köpte en ny sax kan jag tillägga.

Den här skeden ser verkligen gammal ut. Den är av brons och har eventuellt spår av förgyllning på skedbladet. Den kommer från 1920-talets grävningar antingen på Nyköpingshus eller Västra Kvarngatan.

Sådana här skedar - oftast av silver - kallas supskedar och användes först av högreståndspersoner. De kopierades av allmogen men gjordes då av trä, men hade samma form som silverskedarna. Vem har använt just denna sked? Ingen vet.

Riktigt gammalt är också det mynt jag fann i mitt potatisland. Plötsligt stöter potatishackan emot ett metallföremål. Vid närmare granskning och rengöring visade det sig vara ett mynt. På ena sidan syns två ”dalpilar” och årtalet 1778 samt 1 ÖR S.M. På andra sidan ett krönt G III samt tre kronor. Det var alltså ett kopparmynt från Gustaf III:s tid som jag hittade.

Hur har detta mynt hamnat i mitt potatisland? Givetvis far tankarna iväg. Vem har förlorat detta mynt? Var det en fattig bonde för vilken myntet hade stort värde, eller en rikeman som det inte hade särskilt stor betydelse för. Det får jag tyvärr aldrig veta.

När jag tittar på myntet minns jag i alla fall att potatisskörden blev stor.

Som Nationalencyklopedin påpekar har en nyckel två funktioner: Dels att upphäva den spärrande koden i låset (genom nedskärningar i metallbladet), dels att överföra vridkraften från handen till låshuvudets regel.

   Nycklar till riktig gamla lås brukar se ut som den på bilden: Tillverkade av järnplåt som smitts i ett stycke. Stammen är ihålig och rund. Ax och pipa är av samma plåt som vikts och fogats samman i axet.

   På den gamla goda och hederliga tiden var det, åtminstone på landsbygden, vanligt att man hängde en sådan nyckel till sitt hus på en spik utanför dörren som ett tecken på att ingen var hemma. Nutidens nycklar är tekniskt mycket avancerade och hålls i säkrare förvar av ägaren. Trots detta dräller det av nycklar på polisstationernas hittegodsavdelning.

   En mytomspunnen nyckel ägdes av greve Magnus Per Brahe på Rydboholms slott i norra Storstockholm. Han var den siste av landets första grevliga ätt och dog 1930. Vid begravningen i den näraliggande Östra Ryds kyrka krossades ättens vapensköld och stängdes dess gravkor för gott. Under högtidliga former sänktes därefter bitarna av skölden och nyckeln till koret i Kyrkvikens vatten utanför slottet av ärkebiskop Nathan Söderblom.

   Kanske liknade denna riktigt gamla gravkor-nyckel den på bilden. För en modern låssmed (eller rentav en skomakare med nyckelmaskin) skulle det förmodligen vara enkelt att göra en användbar kopia.

Riktigt gammalt är ett bronssvärd som finns i museets samlingar. Det är mycket vackert och välbevarat trots att det är funnet vid en utdikning av en mosse.

Det här svärdet ger mig anledning att berätta om det svärd som påträffades i Björnlunda år 1976 och som tillverkats i Ungern. Det var en bonde som fann det vid ett torp som heter Mosstugan. Det kom upp ur jorden i samband med en täckdikning hösten 1975.

Vid vårbruket 1976 fastnade svärdet på en harvpinne. Bonden såg att det var något som fastnat i harven. Det såg ut som en stor märla för svärdet hade blivit böjt av harvpinnen. Han kastade in föremålet i traktorn och harvade vidare. När han kom hem och tittade på sitt fynd såg han att det var något om liknade ett svärd.

Han rätade ut det genom att lägga det på ladugårdsbacken och stampa på det. Så småningom visade han svärdet för styrelsen i Björnlunda hembygdsförening som tog kontakt med Historiska museet.

Tydligen var svärdet mycket unikt. Hille Jaanusson vid museet sa: ”Det här svärdet är det vackraste man kan få se”. Visserligen var det något tillbucklat men tack vare bondens ”rådighet” var det i alla fall någorlunda rakt. Museipersonalen skulle aldrig ha vågat göra något liknande!

Enligt Wikipedia är svärdet av brons och var ursprungligen 70 cm långt, men idag saknas spetsen på 10 cm. Klingan har en svängd kontur och är dekorerad med inpunsade linjeband, trianglar och streck. Även handtaget är rikt ornamenterat. Svärdet låg ca 50 cm under markytan och var inbäddat i torra eklöv och kvistar. C14-analys har visat att svärdet är ca 3 500 år gammalt. Det vill säga att svärdet är från bronsålderns första period 1700-1500 f.Kr.

Det blev framställt fem kopior på bronssvärdet som överlämnades till bonden som tack. Bonden hade vänligheten att överlämna en av dessa kopior till hembygdsföreningen, så i en av stugorna vid Björnlunda hembygdsgård hänger svärdet till allmänt påseende.

Hembygdsföreningen har även låtit tillverka små miniatyrsvärd för smyckesändamål både i silver och i brons. Hängsmycken, örhängen, broscher och slipsnålar är de smycken som tillverkades. Nu börjar föreningens lager att tryta.

Ljustret på bilden skall ha hittats på botten av Bråviken när man muddrade där någon gång. Detta ljuster kan emellertid inte tillhöra kategorin ”riktigt gammalt” ett riktigt gammalt ljuster kan inte vara av stål.

Ett riktigt gammalt ljuster är ett helt vanligt spjut som en pricksäker stenåldersmänniska slungade ner mot en helt lugnt simmande fisk. Sådant fiske förekommer ännu i dag på platser söderut.

Asarna använde även ljuster och de måste ju vara riktigt gamla. Ett av deras ljuster vore något för vilket museum som helst. Jag tror att det var Loke som ljustrade en fisk som inte var en riktig fisk. Tyvärr har jag glömt hur den sagan var, det kanske inte var Loke och det var kanske inte ett ljuster.

Senare invånare i detta land har ljustrat både lake och ål och troligtvis även annan fisk. Följande är förbjudet numera. Man har en båt med en eldkorg i aktern. Man fyller korgen med ved och en mörk oktoberkväll ror man ut på havet. Tänder på veden och en stund senare simmar det fullt med ål i ljuset, fast inte numera. Ljustret slungas ner i ålstimmet och om man har tur kan det sitta ett par tre ålar i ljustret. Det går även att fånga andra fiskar än ål men det är bara ål som kan användas till ”ålagille”.

Att det blev förbjudet att ljustra såhär berodde på att många fiskar sårades utan att fastna i ljustret.

Om någon vet hur det var med asarnas ljusterfiske så hör av er.