Jag valde en spinnrock för att illustrera en form av ålderdom. Min mormor hade en spinnrock och hon använde den också. Den stod inte som någon prydnad. Hon spann, stickade och vävde nästan alltid. Mormor berättade eller sjöng gamla skillingtryck när hon spann. De gamla skillingtrycken dyker upp i minnet ibland speciellt när man skall göra sig till och skall sjunga för de yngre generationerna. Hennes ålderdom var nog ganska bra ända fram till slutet. Hon hade sitt hus och hon hade barn och barnbarn hos sig och hon umgicks med sina gamla grannar som hon gjort i minst femtio år.
I min hemby fanns ett stort hus, de äldre kallade det för fattighuset, det var ett ålderdomshem. När folk blivit gamla och orkeslösa kunde de flytta till ålderdomshemmet. Alzheimers sjukdom fanns inte vid den här tiden, en del blev åderförkalkade och blev det riktigt illa ställt med dem kunde de skickas vidare till sjukhem varifrån det endast fanns en väg ut. De gamla ålderdomshemmen var nog inte någon höjdare. Ingen hade sitt eget rum, flera människor sov i samma sal. Trångt och stökigt och än värre var att på en del av hemmen fanns speciella avdelningar för föräldralösa eller övergivna barn. Hur dessa barn fick det sedan de vuxit upp kan man fundera över. Det har blivit bättre med tiden fast det har inte blivit bra. Att bo kvar i sin egen lägenhet är ett önskemål både för den som blivit mångårig och för myndigheterna. Ju längre den mångårige kan stappla fram själv dess billigare blir det för samhället. Han/hon klarar sig själv och dessutom betalar personen mer i skatt än vad andra i samhället gör. Om personen ifråga sedan skulle behöva något extra så hoppas samhället på att barn, grannar och vänner av medborgerlig solidaritet rycker in. När inte detta går längre då blir det färd till hemmet och där står bakdörren öppen för den sista utfärden.
Jag är inte gammal, men jag är ganska mångårig och vad ålderdom är vet jag inte ännu. Men ett vet jag, det var inte bättre förr.
