Det är höst nu. Alla försöker vi förbereda oss så gott det går inför den jobbiga annalkande vintern. Så gör också de råttor och möss som jag bor granne med i skogen. Energiska möss gräver hålor i matkällarens farstugolv för att nå de åtråvärda morrötterna och potatisen där inne i matkällaren.
Jag försöker gjuta cement i gångarna men snart hittar de nya anfallsvägar. Andra förråd blir också attackerade och till och med bilen har invaderats. Jag springer omkring med musfällor och gillrar med härligt frestande ost som bete.
Vår katt ”Rosa” borde hjälpa mig i mina strävanden men hon har en egen syn på musjakt. Många gånger har hon kommit in i stugan genom kattluckan medförande en levande skogsmus. Den bär hon sedan försiktigt upp på övervåningen där den naturligtvis rymmer. En vild jakt uppstår men katten har inte en chans. Musen är för kvick. Jag får sedan försöka fånga musen med en musfälla med en uppgillrad balja över så att inte katten ska fastna i fällan.
Den konstruktion som visas på bilden här intill är jag sugen på. Det är en självgillrande råttfälla med tyskt ursprung från 1800-talet. Fällan betas med en ostbit i förrummet. När råttan kommit in i det utrymmet faller en lucka ned bakom råttan. Den försöker naturligtvis ta sig ur sin besvärliga situation men reträtten är spärrad. Framåt har råttan möjlighet att klättra upp till en övre våning av fällan.
Där finns en vippanordning som råttan måste passera. Anordningen vippar och råttan faller ned genom en tratt som mynnar i en vattenfylld hink. Samtidigt påverkar råttan en ny anordning som är förbunden med ingångsluckan. Den dras nu upp av råttans tyngd när hon faller och fällan är åter gillrad för nästa råtta.
Vad jag inte tycker om med den här konstruktionen är att råttorna avlivas på ett förfärligt grymt sätt så jag får nog fortsätta att fånga möss med musfällor.
Sture Larsson