Denna kofot har i ena änden en tydlig krök och kan därför sägas ha ett ”krokigt” utseende. Den änden är tvådelad för spikutdragning – den andra mejselformad för att bräcka i trånga utrymmen. I handeln kallas kofoten (eller ”kobenet”) följdenligt för bräckjärn.
Avbildade kofot har en historia att berätta. Den är svartmålad och har kvarvarande klisterlappar på skaftet som härrör från polisen, ”tillvarataget”. Vid utredningen av en fräck stöld av mycket värdefulla museiföremål från utställningen ”Fursten” i Kungstornet, återfann polisen denna kofot som tillvaratogs.
Den är registrerad under rubriken ”Hantverk och industri” och nog måste man beteckna den som använd under ett ”smutsigt hantverk”. Den användes att bräcka sönder montern som föremålen låg i och måste tidigare ha ditförts av någon förslagen, illasinnad besökare – troligen under en vid regnrock? Kanske gömts på övervåningen i avvaktan på rätt tillfälle då en medhjälpare uppehöll museiguiden på nedervåningen?
Ja, mina fantasier om hur stölden utfördes går en krokig väg och för att jag inte skall få ta tillbaka något citerar jag ur Pelle Holms ”Ordspråk och talesätt” där det står: ”Det är inte allt krokigt som rätas skall” d.v.s. man skall inte anmärka på allting!
