Stolen på bilden är en svensk empirestol som tillverkades 1924 i Stockholm. Det där är ingen Ghost Chair. Trots att den är upp emot 90 år skulle man än idag kunna vila benen genom att ta plats i stolen. Visst är den använd, något nött och sliten. Guldfärgen flagar och klädseln inte helt ren. Men det är i alla fall en vacker och hederlig svensk stol och ingen Ghost Chair.
Varför hatar jag nu Ghost Chairs? Det är ju en mer eller mindre helt vanlig eller ovanlig plaststol. Mitt hat och avsky beror på en blåhårig starkt överviktig amerikanska.
Min fru och jag var på operafestival i Savonlinna. En dag skulle vi ta en tur med en båt och se på ett träpalats som en ryss hade byggt åt en av sina flickvänner. Vi satt och njöt i solskenet uppe på däck i vita plaststolar. Den blåhåriga amerikanskan envisades med att sätta sig framför mig.
Damen började gunga på stolen. Det skall man inte göra om man är överviktig. Helt plötslig går benen på damens stol sönder och hon faller baklänges i mitt knä och stolen rutschar utefter skenbenen. Efter mycket pustande kommer damen upp på fötter. Hennes min var sådan att man kunde tro att jag försökt tafsa på henne. Hur min min var vet jag inte. Det jag vet är att skinnet på skenbenet låg nere vid vristen.
Om nu plaststolar är Ghost Chairs så är det förståeligt om jag hatar dem. Men om jag fick en Panton Chair från 1967 så skulle jag inte tacka nej. Är alla plaststolar Ghost Chairs?
