Lyktan på bilden ger dåligt ljus. Vad gör det? Det är värmen som är viktigast.
Vad folk måste ha frusit i kyrkan förr i tiden! Gudstjänsterna var långa och bänkarna iskalla. Då behövdes verkligen en spiklykta eller kjolvärmare. Den här är av bleckplåt med hållare för ett ljus.
Kvinnorna placerade de tända lyktorna på golvet, under sina vida kjolar. Men… eldfaran då? Kanske den inte var så stor, de mönstrade urtagningarna i plåten är ganska små.
Både herrskapsfolk och pigor blev säkert dåsiga när värmen spred sig upp längs benen. Många var trötta efter veckans slit, så också männen. Karlarna smusslade med snuset för att hålla sig vakna medan kvinnorna tog hjälp av doftande örter. I kyrkobuketten fanns exempelvis salvia, isop, mynta, citronmeliss, lavendel och timjan. Gärna också åbrodd som skyddade mot trolldom. Eller lammöra, vars kraft förhindrade åsknedslag. Vem bryr sig om det idag. Nu sätter man upp åskledare.
Tidigare fanns också en mänsklig väckarklocka i kyrkan – kyrkvaktaren med sin käpp eller stav. Kyrkstöten var lång och nådde längst in i bänkraden. Också den är bortglömd. I Bredareds kyrka i Skara stift är den till och med omgjord till ljusstake!
Vad har då hänt med kjolvärmarna? Jo, en del av dem har blivit myslyktor och gjort klassresor ända upp till fönsterbrädan.
↧
Bortglömt: "En lykta under kjolen"
↧