Cykelsporten omfattar tävlingar på landsväg, mountainbike, BMX och cykelcrosstävlingar och nere på kontinenten också på velodrom. I Sverige är cykelsporten ingen stor publikdragare. Det är den däremot i länder som Frankrike, Italien, Belgien och Nederländerna. Man går man ur huset för att se cyklisterna susa förbi på ett par sekunder.
De största tävlingarna är Giro d´Italia i maj, Tour de France i juli och Vuelta a Espana i september. De är etapplopp som sträcker sig över tre veckor vardera.
De stora etapploppen sänds på en sportkanal i TV. Man får se omkring 200 män i färgglada dräkter cykla cirka 20 mil per dag i tre veckor. Farten kan ibland uppgå till 70 km/tim. Det blir stor dramatik om någon kör omkull och drar med sig flera medtävlare. Där ligger plötsligt en stor hög av manskroppar och cyklar i ett enda sammelsurium. Det reder oftast upp sig och flertalet fortsätter loppet. Det som imponerar är att cyklisterna fortsätter trots helt söndertrasade dräkter så man kan se nakna, blodiga skinkor och sönderskrapade armar och ben. Gör det inte ont?
För mig är de här cykeltävlingarna som visas på TV som en semesterresa genom länderna. Jag får en fin överblick över landskapet i synnerhet via helikopterbilder. Vyerna är otroligt vackra när cyklisterna tar sig upp i Alperna och Pyrenéerna och kameramännen zoomar gärna in gamla slott och katedraler längs vägen. Ortsbefolkningen efter tävlingsvägen gör många arrangemang på åkrarna för att uppmärksamma sin ort. Det är en fin reklam för länderna. Jag känner mig som en fågel som svävar över landskapet.
Cykling är en bra motionsform men man ska nog ha en modernare och lättare cykel än den här cykeln som står i föremålsarkivet. Den är från 1920-talet och av märket Hermes. Priset på en ny cykel 1945 var ca 200 kronor. Tävlingscyklisterna har övergått alltmer till cyklar med karbonram. Priset kan ligga uppemot 100 tusen kronor för de mest framgångsrikaste cyklisternas hojar.
