Känns skridskorna igen? Minns du hur svårt det var att leka isprinsessa? Skridskorna på bilden liknar dem som jag själv stapplade fram på i slutet av 40-talet. Dess föregångare var spiskrokarna och efterföljaren halvrör. Gemensamt var att den lösa skenan som aldrig satt kvar! Remmarna kring pjäxan gled åt sidan eller också lossnade både skruvar och fästen.
Min dröm var vita skridskor med höga skaft och framtaggiga skenor, lämpade för konståkning. Pappa sa blankt nej. Men svarta bandyrör dög bra, också åt flickor. Åh…vem kunde klara ett ”värmlandshopp” i den fotbeklädnaden!
Att man slapp skador berodde nog på 16-åriga, MS-sjuka Lydwine från Holland. 1396 var hon med på en skridskotur. Hon föll omkull, bröt sex revben och invalidiserades.
Efter olyckan började Lydwine se syner och utföra en del mirakel. Hon blev helgon 1890 och skridskoåkningens beskyddarinna 1944.
Skridskor har funnits i flera tusen år, men nordborna anses ha gjort dem rejält brukbara. Fynd från Finland och Sverige visar hur allt började. Vikingarna använde så kallade isläggar, medar gjorda av djurben som slipats och försetts med hål. Dessa snördes fast under fötterna. Sedan sköt man sig fram med hjälp av en pik, placerad mellan benen. Först under 1400-talet tillverkades medar av järn.
Redan de gamla vikingarna tävlade om att åka fort. Deras försök på 10 000 meter lär ha tagit nära 1 ½ timme. Annat är det i vår tid. Tomas Gustafssons världsrekord från 1988 var 13.48.20. Holländaren Sven Kramer har sänkt det med över en minut. Nu går det undan!
