När den här telefonapparaten var ny (modellen fanns redan i början av 1900-talet) sågs den säkert som en stor innovation. Man lyfte på luren och vevade ett par varv på veven för att komma i kontakt med ortens telefonstation och be att få bli kopplad till ett visst nummer eller en firma som hade ”namnanrop”. Kopplingen skedde manuellt med sladdar i en växel, ett värv som gav utförerskan ett icke obefogat rykte att vara traktens mest välinformerade. När samtalet var slut lade de sålunda sammankopplade på respektive lur och vevade ett par varv som tecken på att sladdarna kunde dras ur igen.
Denna typ av telefon förekom ofta i 1930-och 1940-talets pilsnerfilmer, där Thor Modén spelade en stressad, cigarrökande och telefonrytande grosshandlare eller direktör. Med fingerskivans, den så kallade petmojens, entré på bakelittelefonen kom också automatväxlarna och en ny tid randades med mindre möjligheter till dråpliga förväxlingar.
Sedan följde nymodigheter som den klassiska Kobran med lur och apparat i samma enhet, Diavoxen med numrerade knappar i stället för petmoj och så småningom trådlösa telefoner. För att inte tala om mobiltelefoner, till en början i mycket bamsiga format och efterhand allt mindre och tunnare – men samtidigt allt mer innehållsrika. En mobiltelefon som inte kan hjälpa till med något annat än samtal går nog inte att sälja år 2010. Ibland kan det verka som om den funktionen är en tilläggstjänst.
Men nog är det egendomligt att ju bättre (?) telefonerna blir, desto mer tid måste vi ägna åt att knappa in en massa siffror för att komma till rätt avdelning eller tjänst – för att därefter få vänta i en kö som nummer 84 och få veta att det strax är vår tur. Sådant hände inte med telefonen som inledde denna betraktelse.
↧
Nymodigheter: Telefoner i takt med tiden
↧