Hat, det är hemskt det! Ändå har jag varit hatisk på en person från 10-årsåldern och långt upp i åren! Här kommer förklaringen. Jag hade en morfar som var helt blind. Han kunde inte ens se om det var natt eller dag. En försommardag fick jag för mig att jag skulle plocka lite smultron åt morfar för han var mycket förtjust i sådana och själv kunde han ju inte plocka. Jag visste var de fanns för jag hade hittat ett mycket fint smultronställe utmed den gamla landsvägen ned mot byn där morfar bodde. Jag plockade tre fina timotejstrån fulla med mogna, fina smultron och så gick jag vidare mot byn. På väg till morfar träffade jag min skolkamrat Olle som bodde granne med morfar. Olle höll på att leka med en kompis från Stockholm som hette Agne. Jag gick fram för att prata lite med grabbarna. Efter en stund kom Agne, helt oprovocerat, emot mig med en hotfull blick. Han rafsade med båda händerna på mina smultronstrån så de blev alldeles förstörda. Mosade smultron ramlade runt om i gräset.
Jag blev naturligtvis förfärligt ledsen och ursinnigt arg. Jag tvärvände och sprang den gamla landsvägen hem över skogen. Där beklagade jag mig för min kära mor men hon hade inte tid att lyssna. Själv blev jag mer och mer hatisk på Agne och det gick inte över förrän många år senare.
En dag för några år sedan kom min gamle klasskamrat Olle på besök. Vi hade hållit kontakt med varandra sedan skoltiden. Han hade sällskap av en jämnårig man som presenterade sig som Agne. Jag studsade till direkt och undrade om det var samma Agne som var Olles gamla lekkamrat från skolåldern. Jodå, de hade känt varandra i alla år. Agne visade sig vara en mycket sympatisk och trevlig karl. Jag måste naturligtvis fråga om han kom ihåg incidenten med smultronstråna den där försommardagen men han hade inget minne av det. Han beklagade djupt det inträffade då i barnaåren och så sa något om: ”Det var det jävligaste”!
Föremålet från samlingarna är en liten korg, lämpligt stor att plocka smultron i.
↧
Smultronställe - och hat!
↧