Mormors väninna hette Greta och var i mina ögon mycket speciell, parant och vacker med svart hår, mörka ögon och mängder av klirrande, guldglänsande armringar. Mina morföräldrar bodde på landet och dit flydde hon från storstadens brusande liv. Björkbacken var hennes paradis, och mitt när jag hörde henne berätta om det glada livet. Hon låg där i gräset, viftande med cigaretten inskjuten i ett långt elegant munstycke. Kanske var detta av trä och lackat precis som det här, skänkt till museet av Cecilia Indebetou.
Som ung hade tant Greta jobbat på Blanch`s cafe i Stockholm, också det ett smultronställe, åtminstone för gästerna. Interiören där var något alldeles extra med kristallkronor och mjuka mattor. Man kunde njuta av levande musik, läsa utländska tidningar och passas upp av kypare i frack.
Mer spännande i min smak var historierna från den arbetsplats hon fick senare - Kungliga Operan, huset för sammansvärjning och ond bråd död. Först senare förstod jag att nuvarade operahuset, som ersatte Gustaf III:s skapelse, invigdes i slutet av 1800-talet.
Tant Greta berättade om gemenskap, slädpartier, kamratfester, dans, vackra kläder, operaföreställningar och stora primadonnor. Jag minns inte om hon själv kunde sjunga – hon sålde choklad uppe på 3: e raden!
↧
Smultronställe - En backe för rökstunder
↧