Den här skylten från år 1955 om ”Det vänliga museet” är sannolikt tillverkad av Uno Johansson. Han var vaktmästare på Nyköpingshus från 1947 fram till 1980-talet. Hans hustru Ing-Britt jobbade som vakt i Kungstornet och familjen bodde i Gäldstugan på slottsområdet.
De bodde och verkade alltså i Nyköpings verkliga smultronställe, som året om lockar både dess invånare och utsocknes. En underbar pärla med en spännande historia, sköna vallar och årliga aktiviteter som Valborgsfirande, skolavslutningar, Gästabudsspel och jazzfestival. Egentligen borde området kunna utnyttjas ännu bättre i den näringsverksamhet som alltmer bidrar till bruttonationalprodukten, alltså turismen. Dock finner jag det en aning egendomligt att staden marknadsför sig som ”Gästabudsstaden”, som ju åtminstone för den historiskt någorlunda bevandrade antyder att här blir man kastad i en fängelsehåla och svälter ihjäl.
Ett besök i Kungstornet ger ett litet smakprov på vad som tilldragit sig i vår stad och bygd. Men tyvärr har frågan om ett nytt, betydligt större och för staden värdigt museum dragits i politisk långbänk. Nu sägs att ett sådant – i nära anslutning till Nyköpingshus - ska stå inflyttningsklart år 2014. Dit ska då även samlingarna i Raspen flytta, dvs det föremålsarkiv som inspirerar oss seniorer till denna blogg.
Det blir nog bra. Vi får hoppas att det också blir ett vänligt museum och därmed ett nytt smultronställe.