I slakterier finns säkerligen, precis som på andra arbetsplatser, en hierarki bland de anställda som avspeglas i titlarna. Jag kan tänka mig att styckmästaren står ganska högt, det handlar ju om en mästare. En sådan behöver nog inte en plansch med styckningsbeskrivning för svin för att klara sin uppgift.
Men när styckmästaren skurit ut och sorterat skinkor, kotlettrader, sidfläsk, bogar, läggar (heter det så i pluralis?) och annat smått och gott från den slaktade grisen, så återstår ett ungefär fem kilo tungt paket med tarmar: magsäck, tjocktarm, tunntarm och ändtarm. Eftersom det också går att tjäna pengar på, lär det internt kallas för ”räntan”. Men innan tarmarna kan användas som exempelvis korvskinn, måste de givetvis göras rena. Det sker i tarmrenseriet. Inget konstigt med det, även om jobbet inte låter så trevligt.
Första gången jag blev medveten om detta var under läsandet (!) av en telefonkatalog i Linköping på 1950-talet. På den tiden var de flesta namnen åtföljda av en yrkestitel. Och plötsligt fanns där en tarmrenseriförman som minnesvärt nog hette Oskar Snygg.
Sedan dess har jag ivrigt men förgäves spanat i telefonkatalogen efter yrkesbröder till denne hedersman. Kanske har de av katalogföretaget tvingats göra som en ackumulatorbatteriserviceman i min gamla hemstad. Nämligen att av utrymmesskäl begränsa sig till den neutrala och förvisso korta titeln Herr.
