Den svenska manliga fåfängan har för närvarande ett brunbränt ansikte tillhörande författaren Björn Ranelid. Hans självmedvetenhet och elegans (den måste nog erkännas) väcker känslor hos många.
Men han har många föregångare, exempelvis den som Karl Gerhard så fyndigt skildrade redan 1922 i den klassiska kupletten Jazzgossen, som inleds med orden ”Med rytmiskt vajande höfter, vi gossar gör vår entré. Vår byx har press, vår vrist nobless…”
Snygga, moderiktiga och måttsydda kostymer ses stundom som utslag för fåfänga. Men samma omdöme kan drabba den som klär sig så att säga udda, tvärs emot rådande stilideal, för att synas eller uttrycka sin personlighet. Lika orättvist i båda fallen, kan tyckas.
Klädhandlaren Börje Ohlsson i Nyköping var en man med stil. Hans glencheckmönstrade kostym i ylle från 1970, naturligtvis med väst, finns lyckligtvis bevarad i Föremålsarkivet.
Den enkelknäppta kavajen beskrivs där så här: Fickor med lock samt stolpficka. 254 mm långa sprund i sidorna. Helfodrad i blått. Vänster insida med tre fickor, höger med en. Tre textiletiketter – en med Börjes logo, en med tygtillverkaren Scabals och en med skrädderiet Beston. Ärmen med tre knappar.”
Börje tyckte enligt uppgift inte om jeans. Det bör nog inte betecknas som fåfänga utan en protest mot den likriktning som kunde anas och numera mycket riktigt råder i svenska mäns val av byxor. Jazzgossen vänder sig i graven.
↧
Fåfänga - Protest mot likriktning
↧