Nils ”Dubbel-Nisse” Nilsson bildade tillsammans med Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson och Lars-Erik Lundvall (märkligt nog utan smeknamn!) på 1950-talet den legendariska så kallade ungdomskedjan i ishockeylandslaget Tre Kronor. De blev bland annat världsmästare 1957 och 1962.
Sannolikt inspirerad av Sven ”Tumba” Johanssons kommersiella framgångar med ishockeyutrustning (minns Spaps-hjälmen!) så lanserade Dubbel-Nisse den Matchklubba som skribenten greppat på bilden. En rejäl träpåk med rakt blad som skulle lindas med svart isoleringsband. Tekniskt var den föga utvecklad jämfört med dagens mycket dyrbara klubbor i fibermaterial och med hookade (böjda) blad.
Med en liknande påk gjorde 1953 jag mitt livs viktigaste, dvs enda, ishockeymål. Det skedde i en match mellan läroverken i Linköping och Norrköping. Av ett mycket speciellt skäl gick den till denna turnerings historia.
Resultatet blev nämligen oavgjort 1-1. Inte ens tre förlängningar à 2x5 minuter kunde skilja lagen åt. Därför följde så kallad straffläggning, precis som i dagens elitseriematcher. Det krävdes sammanlagt 30 straffar innan våra motståndare, helt orättvist förstås, stod som segrare. Så många straffar har aldrig lagts i en skolmatch sedan dess, sannolikt inte heller i någon annan match. Och det är ändå nästan 60 år sedan…
Om jag hade lyckats peta in ett mål till hade vi inte gått till ishockeyhistorien.
↧
Mål - Ett mål betyder så mycket
↧