Visst var det kul att åka bob! Under första barnaåren - innan skidor och skridskor tog över – var det turerna i kälkbacken som lockade till vinterlek. Kälken med fasta medar utan manövermöjlighet styrde själv nerfärden efter markens ojämnheter och ibland slutade det med vådlig vurpa. Bobben kunde däremot någorlunda styras genom att främre delen av medarna vreds åt sidan med hjälp av kraftöverföring från en ratt.
Långt ifrån alla hade egen bob och ägaren till en blev därför särskilt populär. Den var nämligen vanligtvis fabrikstillverkad och inköpt medan en enklare kälke kunde vara hemsnickrad.
Backen blev en tummelplats för oss barn och bobben var roligast att åka på.
Så många som möjligt packades på för varje nerfärd. Den som satt längst bak fick springande skjuta iväg från backens krön. Sedan bar det av. Om föraren satt fastklämd mot ratten försvårades styrmöjligheten och det kunde sluta med att ekipaget brakade in i videsnår som omgärdade backen. Klämda fötter, ben och armar var inte ovanligt, inte heller rispor i ansiktet med blodvite som följd. Någon kunde gråtande lämna backen och söka hemmet för tröst. Men skojigt var det! Och backade ur annat än för stunden gjorde ingen. Vuxna skulle säkert ha betraktat våra lekar som farliga men de fanns sällan med och kollade oss. Det är annorlunda idag då föräldrar ofta drar sina telningar på plan mark.
Boben på bilden fick Peter från Valla av sina föräldrarna 1961. Undrar om det gick lika vilt till för honom?
/Alf Lettesjö
↧
Färdtjänst - Utförsåk på medar
↧