När jag var sju år fick jag en ”rattkälke” i julklapp. Den var jag mycket glad för men den vintern var det dåligt med snö. Rattkälken fick stå i farstun mest halva vintern men i februari kom snön och då åkte jag mycket och länge. Det var så kul att med en gummisnodd sätta fast en ficklampa på kälken – då kunde man åka när det var mörkt också.
Fast färdtjänst blev det senare – när jag var tio år. Jag bröt vänsterbenet vid en cykelolycka i maj det året och fick vara gipsad fram till sommaren. Då byggde jag en lådbil och med den fick jag färdtjänst. Mina gulliga kompisar skjutsade mig i den där lådbilen – de hade en stång fastsatt bak på fordonet och jag fick styra vart jag ville. Jag minns att vi körde ut på skogsvägar och samlade svarta skogssniglar i lådbilens bagageutrymme och lekte med dem ibland. Men vi släppte ut dem efteråt.
Som tur är så har jag inte behövt använda mig av vanlig färdtjänst ännu men tids nog blir väl det också aktuellt.
Jag valde en kälke i museets samlingar. Det är en mycket speciell kälke. Den är tillverkad år 1890 och har ägts av Olof Palmes farmor. Medarna är utsirade och dekorerade bl a med smidda hjärtan. Den styrs med hjälp av en spak med svarvad träknopp och en remskiva som är kopplad till det bakre medparet.
I museets samlingar finns många föremål från Olof Palmes farmor, Hanna Palme von Born. Du kan se dem här!
↧
Färdtjänst - För små, i snö
↧