Året var 1952 när jag började min skolgång i folkskolan. Skolformen hette B 2 vilket innebar att vi nybörjare och kamraterna i andra klass undervisades gemensamt av en lärare. Så fortsatte det hela min folkskoletid med klass tre och fyra respektive fem och sex i en gemensam enhet. Konstruktionen ställde naturligtvis krav på läraren att planera verksamheten väl. Att försöka få en balans mellan gemensam och individuell undervisning var inte alltid helt lätt. Jag vill minnas att vi i trean i ämnet historia fick börja med Gustav Vasa för att ligga i fas med fyrorna. Året efter började vi läsa om stenåldern - en inte helt optimal ordning som bidrog till viss förvirring!
Som tävlingsarena var skolformen perfekt för mig. Att lära sig saker utantill och att kunna läxan som "ett rinnande vatten" premierades. Att prestera på skriftliga prov var jätteviktigt. Jag var en mycket flitig läxläsare och klarade kraven med glans. Särskilt stolt kände jag mig de gånger när läraren inför klassen meddelade att jag, som då gick i femman, varit bäst av alla på gemensamma prov. Tänka sig att ingen "sexa" hade bättre resultat!
Skolan fortsatte med fyra år i realskolan och tre år i kommunalt gymnasium. Ökade krav och tilltagande prestationsångest kännetecknade gymnasieåren. Jag var visserligen bland de bästa i klassen men långt ifrån bäst. Och matteresultaten var en konstant källa till missnöje. När det var skoldags efter ett härligt lov kändes det motigt och jag gick in i en period då jag regelmässigt kände mig ”låg”. Drömmen om att ta studenten och ett hägrande vuxenliv var den drivkraft, som gjorde att jag kom vidare.
Efter dessa tolv skolår blev det fem år av samhällsvetenskapliga studier vid Stockholms universitet. Nu var det vuxenliv och frihet under ansvar. Att studera ett ämne i taget passade mig betydligt bättre än gymnasiets alla parallella kurser. Det var hårt arbete som gällde och det trivdes jag bra med.
Med betryggande distans till alla studieår kan jag konstatera att det hade varit bra att ha tillgång till dator för ordbehandling och informationssökning. Och då menar jag nutidens PC och Internet och inte museiförrådets Commodore 64 från 1982. Denna produkt var en rudimentär ordbehandlare som dåtidens pojkdatanördar mest använde för att spela spel. Men datorn uppmuntrade också användarna till att utveckla sina kunskaper om programmering mot bakgrund av att utvecklingen av standardprogram ännu inte tagit fart.
När man nu för tiden serveras uppgifter i media om gymnasieelever som ägnar sin skoltid åt ”facebookande” och datorspel kan man ju undra vart den s k utvecklingen är på väg.
/Lars-Eric Antonsson
↧
Skoldags - År 1952 och många år framåt...
↧