Ungdomars framfart med ibland sirenljudande signalhorn i bilar upplevdes av många som störande och rentav stötande. Folk undrade över det faktum att yngre människor nu kom farande. Tillgång till egen bil var ingen självklarhet ens för väletablerade människor. Oljud från signalhornen blev en förbannelse när folk skulle sova.
Det var i Avesta i slutet av 50-talet som fenomenet dök upp. På kvällar körde ungdomar runt på gator och torg i bilar, skränade och signalerade. Jag var själv inte i körkortsålder men fick hänga med några äldre killar. Han med körkort fick hjälp av sin far att komma över en gammal ”amerikanare”, en begagnad ford med sufflett. Ibland tjuvstannade motorn i den äventyrliga bilen, då var det bara att hoppa ur och skjuta igång.
Raggarkulturen var i sin linda och fordonet kallades raggarbil. Gangsterford förekom också som uttryck för dessa stora bensinslukande fordon, ofta i halvrisigt skick. Men vi kände oss inte som gangsters och absolut inte som fartdårar, körsättet var snarare långsamt glidande ”cruising” som låneordet från engelskan lyder. Man strök runt gator och torg med syfte att visa upp sin kärra. Det blev också ett ypperligt sätt att skapa kontakt med flickor som drog på stan. En melodisk tuta med rejäl hörbarhet gav uppmärksamhet. Tjejer som åkte med kallades raggarbrudar. Dom uppfattade inte ljudsignalerna som stötande, i varje fall inte i negativ betydelse.
Nu får man faktiskt inte tuta hur som helst. Det finns bestämmelser om att inte ha signalanordningar med varierande toner – ett spelande signalhorn. Glassbilen måtte väl ha ett särskilt tillstånd för sin ljudliga trudelutt! Hornen på bilden har varit en icke tillåten signalanordning på bil i Torshälla och har omhändertagits av polisen. Utrustningen med åtta förkromade signalhorn har efter en tid på polismuseet i Eskilstuna hamnat i arkiv hos Sörmlands Museum.
/Gästbloggare Alf Lettesjö
↧
Stötande - Ljudliga signalhorn
↧