Denna värja av järn med blomformig parérplåt är enligt en expert på Armémuseum en så kallad Amiralitetsvärja från 1685. Jag hittade den i Föremålsarkivets lilla avdelning för militära ting, granne med det enmans-kokkärl som generationer av svenska rekryter kallat snuskburk.
Värja är i första hand ett stötvapen, som infanterister och kavallerister började använda under andra hälften av 1500-talet. Nationalencyklopedin förtäljer med nationalistisk stolthet att den svenska värjan av modell 1685 utmärks av enkelhet, styrka, lätthet och elegans. Efterhand som brutalare vapen att förgöra fienden med stod till buds, blev värjan mer ett befäls- och prydnadstecken -- och redskap i en sport.
En värja ska hanteras med snabbhet och rörlighet, medan tyngd och styrka kommer i andra hand. Det ligger bakom utvecklingen inom fäktkonsten, där ett enskilt stötmoment kan vara över på någon sekund. De långa dueller som Errol Flynn och andra filmhjältar visat upp på vita biodukar är helt främmande för de tävlande på fäktpistar.
Där används för övrigt sedan länge elektrisk stötmarkering med hjälp av utrustning i vapnen och/eller kläderna. Varje på detta sätt registrerad stöt ger en poäng. En rysk fäktare, vars namn jag glömt, kompletterade utrustningen med en liten knapp på sitt vapen. Om han tryckte på den trodde systemet att han utdelat en vinnande stöt. Stor skandal när detta upptäckts, förstås.
Man fann det så att säga riktigt stötande. Fast egentligen var det ju oriktigt.
↧
Stötande - vapnet som blev sportredskap
↧