Seniorbloggen har fått tillökning!
Ny bland våra härliga bloggare är Lars-Erik Antonsson. Var så goda, här kommer hans premiärinlägg!
En uppdaterad profilbild kommer så småningom. 
Den kanonkula av järn som jag fann saknar beskrivning. Det gör inget då jag egentligen var på jakt efter ett idrottsredskap. Någon sådan kula finns dock inte i samlingarna.
Jag växte upp på landet och ägnade som barn och tonåring mycket tid åt spontanidrott. Det var fotboll och friidrott mest varje dag under sommarhalvåret. Jag kunde även på egen hand ägna timmar åt grenar som höjd- och längdhopp, diskuskastning och kulstötning. Någon kunnig tränare fanns naturligtvis inte som stöd. Det var imitation och tips från kamrater som utvecklade den teknik som krävdes. Viss inspiration hämtades också från den elit som ibland tävlade på Ryavallen i Borås.
Mitt stötande med kulan gick till en början ganska bra. Kulan vägde 4 kg och flög ibland iväg bortåt 12 meter. Den var väl anpassad till min inte särskilt imponerande styrka. Värre blev det i junioråldern då kulans vikt skulle vara 5,5 kg. Trots idog träning räckte mina prestationer aldrig till något skolmästerskap. Framgångarna kom i diskus där min kastteknik var relativt sett bättre utvecklad än stötandet.
Mina föräldrar hade en del synpunkter på mitt nördiga idrottsintresse. Det fanns ju alltid något trädgårdsarbete som borde utföras med förtur. Generellt idrottsförbud gällde del av söndagar. När högmässobesökarna passerade på byvägen skulle det vara lugnt.
Arbete eller idrott på vilodagen sågs inte med blida ögon i det högkyrkliga göteborgsstiftet. Nej, mer eller mindre lustfylld aktivitet ansågs rentav stötande!
/Lars-Erik Antonsson
↧
Stötande - idrott och kulor
↧