Inne - musik i varje läge

Det vanligaste musikinstrumentet bland oss gossar som växte upp på 1930- och 40-talet var nog hartsfiol. En fisklina spändes (i smyg) mot ett fönster och sedan var det bara att gnida fram oljudet med en hartsbit tills tanten i lägenheten reagerade. Då gällde det att springa fort…

Mer välartade ynglingar sysslade förstås inte med dylika, med dagens mått tämligen oskyldiga, busstreck. De tvingades i stället att ta pianolektioner hos någon sträng lärarinna. Eller spelade kanske kvartsfiol av den typ som syns på bilden. Alltså en fiol i barnstorlek. De, det vill säga ynglingarna, betraktades som litet udda. Det var definitivt inte ”inne” att ägna sig åt musik, såvida det inte rörde sig om jazz.

Inte minst tack vare den kommunala musikskolans trägna arbete genom decennierna har den synen, tack och lov, ändrats helt. Få saker är så konstant ”inne” bland de unga som att spela något instrument och att i varje läge lyssna på musik. Visserligen ändras ofta stilen och tekniken.  Och ljudvolymen ligger inte sällan på en nivå som på sikt kan vara skadlig. Men debatten om vad som får eller inte får ”laddas ner” visar att musiken engagerar.

Vi gamlingar tycker faktiskt också om musik. Att vi inte har riktigt samma musiksmak som de unga tycks dock ha gått radioproducenterna helt förbi.