Vi seniorer har levt ett farligt liv. När jag var tio år fyllda fick jag gå ensam till vår lilla sjö en bit in i skogen och fiska kräftor på egen hand från roddbåten. Flytväst hade jag aldrig hört talas om. Och när jag var elva år fick jag ett luftgevär av far min som jag gick runt med i byn sköt gråsparvar. När jag var nio år fick jag en stor damcykel av Pappa (se bilden ovan) och den körde jag vilt med - naturligtvis utan cykelhjälm för sådana fanns inte.
Men en gång gick det tokigt. På den gamla gropiga landsvägen skulle jag väja för en vattenpuss varvid jag körde rakt på en stor tall så att framgaffeln gick av. Gråtande gick jag hem med cykeln i ena handen och framhjulet i den andra. Men Pappa lagade cykeln åt mig.
Jag var nog en ganska nyfiken grabb. En gång tänkte jag tillverka en raket. Jag slog upp ordet i Bonniers konversationslexikon och läste. Jag tillverkade en kraftig rakethylsa av tidningspapper och lim enligt bilden i lexikonet. Sedan fyllde jag den med svartkrut som jag tillverkat av kemikalier från vår lanthandlare. Sist monterade jag en liten stubintråd och en tunn trästicka att fästa raketen vid.
Jag gick bakom grannens ladugård och stack ned stickan i marken. Antagligen satt stickan för hårt i marken för när jag tänt på stubintråden och det börjat fräsa ur raketen så stod den bara och viftade och sprutade eld. Det här var på våren och det tog eld i gräset under raketen men den orkade inte lyfta – tursamt nog! Raketen brann bara en liten stund och när jag släckt den lilla gräsbranden gick jag hem. Det blev ingen mer raket!
Vår älskade Astrid Lindgren har sagt något som jag har tagit till mig: ”Två ting hade vi som gjorde vår barndom till det den var – trygghet och frihet”. Hon lär också ha sagt: ”Vi lekte och lekte och lekte så det var underligt att vi inte lekte ihjäl oss”! 
↧
Det är underligt att vi lever - ett farligt liv
↧