Tema Växtriket: "Att sitta i hölasset bakom pappa"

I denna vårens tid spirar allt så förunderligt vackert. Björkarna står just nu ljusgrönt nyutslagna och åkrarna grönskar. Nu är växtriket som allra mest tilltalande. Något mindre tilltalande var växtriket när jag som barn fick delta i höskörden. Då, på 1940-talet, fick minsann barnen delta i jordbruksarbetet såväl i höskörden som i potatisplockningen. Jag vill minnas att det fanns något som kallades potatislov.

Men vid höskörden var det ju sommarlov och då strax efter midsommar tog pappa fram slåmaskinen. Kniven till den skulle slipas och det var barnjobb att dra slipstenen. Den gick tungt. En annan syssla kunde vara att om det var tjockt gräs på åkern fick jag gå efter slåmaskinen och peta undan gräset från det oslagna så att det inte skulle fastna i maskinen vid nästa slåttervarv.

Min farfar, som var mycket duktig att slå med lie, gick och slog allt gräs i dikena och även små gräsytor i närheten av åkern. Då var det min uppgift att ”räfsa ikring” som det hette, det vill säga kratta in allt gräs så att det kunde tas med släpräfsan. Det var gräsligt tråkigt.

På den tiden hängdes allt hö på hässjor – 11 störar till varje. Det var barnjobb att ”släpa stör” också. Störarna hade visserligen körts ut på åkern med häst och vagn men de skulle ju dras från störhögen till platsen för hässjorna. Sedan fick man hjälpa till att ”hänga hö”.

När höet var torrt skulle det köras in. Man petade av höet från hässjan med en högaffel liknande den på bilden ovan. Sedan lastade farfar med gaffeln och pappa stod i lasset och packade. Mitt jobb var att ”plocka strån” det vill säga de höstrån som blev kvar på hässjetrådarna skulle plockas bort. Det var också mitt jobb att räfsa upp de hötussar som blev kvar på marken efter lastningen.

På hemvägen var det sedan en härlig känsla att sitta i hölasset bakom pappa och se på världen över den breda hästryggen. Väl hemma på lagårdsbacken var det att krypa in på skullen genom hålet i lagårdsväggen. Höet skulle trampas ihop och petas in under taket så hela skullen blev full. Med jämna mellanrum skulle några nävar grovt salt spridas ut i det torra höet.

Man lyssnade ivrigt efter det där speciella ljudet av gaffelpinnar, skrapande efter hötussar mot skrindbotten. Det var musik! Då var lasset snart slut! Ut i friska luften och snyta svart!