Det finns inget vattenhjul i museets samlingar. Det erinrar mig om en händelse för cirka 100 år sedan. I det hus där jag nu bor bodde en skomakare med sin dotter och hennes som Algot. Strax bredvid på andra sidan åkern bodde en gammal man som hade en smedja strax bredvid en bäck.
Algot som var i tioårsåldern var ute och lekte. Han hade tillverkat ett vattenhjul som han provade i bäcken. Det var en trätrissa (en 5 cm bit sågad av en trädstam) med små plåtbitar infästade runt omkring och ett hål i mitten. I hålet stack han en axel av grov järntråd och så slog han en spik i trissan.
Han riggade upp vattenhjulet i bäcken och ordnade till en liten hammare som kunde slå på en gammal emaljerad plåtpotta. Hammaren drevs av spiken i trissan och ett ljudligt plingande hördes i nejden. Det hade blivit nästan mörkt innan Algot fick fart på sin hammare.
När morfadern kom ut på trappen fick han höra de taktfasta hammarslagen mot pottan. Då blev han fundersam. Kan gubben hålla på i smedjan fast det är nästan nermörkt?
Jag lärde mig bygga vattenhjul i den där bäcken av Algot. Han var min farbror och en mycket glad fyr. Jag har under årens lopp velat följa upp den här traditionen och har på våren fixat vattenhjul i bäcken så ofta jag har haft tillfälle.
Jag har byggt en förhållandevis modern vattenhjulshammare som är lätt att installera. Varje vår tar jag traditionsenligt med barnbarnen och sätter ut vattenhjulet. När den där pinglan ljuder, DÅ ÄR DET VÅR!