Genses rostfria hopmonterbara matbestick stod på utrustningslistan till mitt första egentliga scoutläger, en vacker junivecka sommaren 1947 vid gården Labbenäs i norra änden av sjön Stora Rengen knappt två mil söder om hemstaden Linköping. Dit hade vi tagit oss per cykel med ryggsäckarna surrade på pakethållarna. Transport med hjälp av bilägande föräldrar var inte att tänka på, motoriseringen hade inte kommit så långt i våra kretsar.
Denna typ av matbestick är synnerligen praktiskt att hålla reda på bland myllret av prylar i ryggsäcken. Allt samlat på samma ställe. Å andra sidan står man förstås utan såväl sked som gaffel som kniv om hela rasket råkar försvinna. Men det har jag inget minne av. Tvärtom följde besticket med mig på flera stora läger, bland annat en så kallad jamboree (världsläger) i Österrike år 1951 med 15 000 deltagare. Dit företogs dock färden från Sverige med gamla militärbussar genom ett krigshärjat Tyskland som var uppdelat mellan de fyra västmakterna. Det krävdes tre övernattningar för att avverka hela distansen på dåliga vägar.
Med Genses hopmonterbara matbestick utrustades jag också vid inryckningen i det militära år 1953. På sätt och vis kan det symbolisera den militära matseden ”sammanslagen frukost”. Vid tidig avfärd till en manöver i terrängen var tanken att soldatens mage på en och samma gång skulle förses med hela dagens matbehov, eftersom koktrossen inte skulle hinna med under förflyttningen mot den elake fienden. Gröt, pannkaka, sill, kanske rentav ärtsoppa, kaffe, mackor och en massa annat langades fram – och delvis in. Stridsmoralen stärktes inte nämnvärt av en sådan måltid.
Det påminner om den gamle fanjunkaren, som vid fältmässig utspisning av en middag meddelade att ”av transporttekniska skäl serveras i dag saftsoppan tillsammans med pepparrotsköttet”.
Sådana minnen brukar gamla lumparkompisar plåga omgivningen med.