Det ljud som en telefon frambringar då någon i andra ändan söker kontakt är en ringsignal. Den utlöser olika beteenden hos exempelvis djur och människor.
En hund jag känner kunde, redan innan det mänskliga örat inregistrerat att ”det ringer”, sätta igång att skälla intensivt och med detta ljud påvisa att ”det ringer”!
Man var då tvungen att omedelbart fatta luren och inleda ett förvirrat samtal med den uppringande som med ljudet av den intensivt skällande vovven inte fattade vad som stod på. Hunden gav sig inte med mindre än att man stängde in den i ett rum för att få tyst!
Numera är den hunden i stort sätt stendöv och reagerar därför inte på vad ljud det vara må. Telefonsignal eller inkallning – han lever i en tyst värld och bryr sig inte. Ser bara helt förvirrad ut om något mycket starkt ljud kommer från ett håll han inte kan lokalisera.
Om den avbildade telefonen står att den är tillverkad 1940, av trä, metall och bakelit. Lägg märke till att den har en präktigt stor ”lur” med taltratt och hörsnäcka. Luren ligger i en ”klyka”.
Instruktionen var följande: ”Lyft luren från klykan - veva på det svarvade handtaget på sidan så etableras kontakt med telegrafstationen. Tala lugnt och begär det nummer du vill ringa till så kopplar telefonisten fram dig”.
Under bottenplattan är klistrat en vit lapp som visar att telefonen reparerats 1952 – märkligt! Då hade ju redan automatiseringen pågått i hela landet och ”petmojen” kommit. Den med sifferskiva som man kunde slå numret själv med. Och som filmmakarna så suggestivt använde sig av då ljudet sifferskivan avgav växlade med siffrorna 0-9. Slå nollan till polisen!