Under vikingatiden sammanföll nyår med midvinterblotet. Det var redan då sed att avge nyårslöfte. Detta kunde ske genom att tömma en så kallad bragebägare. Därmed hade man avgivit ett så kallat Bragelöfte det vill säga ett högtidligt löfte om stordåd. Brage var i fornnordisk mytologi skaldekonstens gud och Iduns make. Idun, föryngrerskan, förvarar den eviga ungdomens äpplen.
I senare tid dock innan restaurangerna börjat locka med sina fina nyårsmenyer så festade man bland annat på det som var kvar av julmaten. I södra Sverige var det vanligt att man gav varandra presenter, ibland istället för julklappar.
Nutidens tradition att vaka in det nya året var från början något som man, i första hand, ägnade sig åt inom överklassen och bland ungdomar. Genom radions nyårsvakor har denna tradition blivit allmänt spridd och idag är det förmodligen ytterst få svenskar som kan tänka sig ett nyår utan att vaka in 12-slaget.
Liksom julafton var nyårsafton en viktig dag för den som ville veta något om framtiden. En vanlig sed var att stöpa tenn genom att hetta upp det i en skopa och tömma det snabbt i en burk med vatten. Utifrån formen av tenngjutningen sa man sig kunna sia om framtiden. Hade tennklumpen exempelvis formen av en krona var det ett tecken på att man skulle bli gift under året. Själv har jag i sällskap med vänner och släktingar stöpt tenn på nyårsnatten i flera tiotals år.
Den här gången valde jag som föremål ut ett fint vinglas skänkt till samlingarna av Eleonore Hindbäck, Nyköping. Seden att skåla i champagne vid tolvslaget på nyårsafton är mycket väl etablerad liksom att avlossa fyrverkerier. En mera ovanlig tradition är nyårspussen. I samband med tolvslaget pussar man de andra festdeltagarna på kinden eller munnen och önskar varandra ett gott nytt år.
Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan har reciterats på nyårsnatten strax före tolvslaget på Solliden på Skansen sedan 1895. Kända recitatörer har varit Anders de Wahl, Georg Rydeberg, Jarl Kulle, Margareta Krook och Jan Malmsjö.