Visserligen är trästolarna på bilden, med stoppade ryggar och sitsar samt klädda med vinröd manchestersammet, gjorda på NK:s verkstäder och har stått på Nyköpings teater. Och de kan leda tankarna till forna tiders nyårsrevyer, då lokala scenbegåvningar bjöd på glitter, glamour och försiktigt gisslande av kommunalpampar före tolvslagets champanjedrickande.
Men liknande stolar (om än inte av NK-kvalitet) fanns ända in på 1950-talet i många av landsortens biosalonger, innan konkurrensen med TV ens var påtänkt. På sådana tillbringade jag tillsammans med föräldrarna ett antal nyårsaftnar strax före 1950 för att beskåda årets Edvard Persson-film. Det kom minst en dylik varje år, från 1923 till 1956. Ofta med premiär på annandag jul och med fullsatta föreställningar en bra bit in på det nya året. Titlarna var av typen Söder om landsvägen, Kalle på spången, Livet på landet, Snapphanar och En natt på Glimmingehus. Egentligen spelade handlingen ingen roll, det viktiga var – inte minst för Edvard själv – att den förmodat muntre och godmodige skåningen stod i centrum. ”Allt ljus på mig” var hans arbetsmetod.
Nyårsaftonens visning på Röda Kvarn, Saga eller Grand började klockan 22 och slutade precis lagom för att publiken skulle få se filmade kyrkklockor på vita duken ringa in det nya året. Varefter alla, stärkta av denna kulturella begivenhet, tågade hem fyllda av nyårslöften utan att störas av särskilt många smällare, raketer eller berusade 15-åringar.
↧
Tema Nyår: "Tolvslaget med Edvard Persson"
↧