Det var på 1930-talen som en man hittade en sten som visade sig vara en stenyxa från stenåldern. Tänk att hitta och hålla i ett föremål som troligen en man från stenåldern hade tillverkat. Tanken svindlar. Hur gammal var han? Hur bodde den som gjorde yxan? Vad åt han och hans familj? Hur såg landskapet ut då? En del svar har vi fått genom utgrävningar som gjorts men resten får vi tänka ut själva med hjälp av fantasin.
Fantasin får hjälp om vi besöker två av de bäst kända stenåldersboplatserna belägna vid Mogetorp och torpet Lilla Vrå vid Katrineholm, båda i Stora Malms socken. De ingår i en tidig neolitisk samling av boplatser i Södermanland som kallas Vråkulturen. De ligger högt i terrängen, mellan 44-50 meter över havet i nära anslutning till Litorinahavets högsta gränslinje i dessa trakter. Besöket hjälper oss att se stenålderslandskapet där mycket större ytor än nu var täckta av hav.
När bönderna plöjde sina åkrar i början 1900-talet var det vanligt att de hittade stenyxor. Med häst eller traktor hade bonden större möjlighet att se vad som kom upp ur jorden. Efter plöjningen rensades jorden från stenar som kommit fram. Många fynd kom fram på det sättet och det finns gott om stenyxor av detta slag i museets förråd. Med dagens stora maskiner och stora åkerarealer är det svårt att uppmärksamma föremål som kommer upp ur jorden och nya fynd är sällsynta.
I museets samlingar finns det fler exempel på olika typer av yxor från stenåldern och tiden framåt. Där finns bland annat hålyxor, båtyxor och flintyxor. De som tillverkade yxorna måste ha varit skickliga hantverkare som med stort tålamod kunnat tillverka dessa vackra föremål.
Från Wikipedia hittar jag följande information som stämmer väl in på yxan på bilden. ”Trindyxa är en grönstensyxa med oval eller trind profil. Endast eggen är slipad, resten av yxan oftast fint bultad. Trindyxan tillhör äldre stenåldern, för omkring 2,3 miljoner år sedan, men förekommer också i stort antal under den äldre delen av yngre stenåldern, cirka 5000 år f Kr. Särskilt vanlig i Mellansverige och södra Norrland. Förekommer även ofta i östra Småland, på Gotland, i Bohuslän och Skåne. Lösfynd kan sällan dateras till någon särskild period.”
