http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/277438.
Orden "Så tänkte jag mig döden" avslutar en dikt av Bo Setterlind som ofta citeras i nutida dödsannonser.
Att döden i alla tider har sysselsatt människan kan man ta del av i Louise Hagbergs bok "När döden gästar. Svensk folktro i samband med död och begravning."
Döden har varit förknippad med tro och magi och upptagit en stor del av livet.
På julafton gällde det att titta på ljusen, hur de brann eller slocknade. Om ljuset föll ur staken var det enligt skånsk folktro ett dödsvarsel mot den mot vilken ljuset föll. På juldagens morgon skulle den person som hade ett ljus framför sig hemma eller i kyrkan få sorg under året om veken böjde sig så att det började brinna i kanten. Om ljuset på altaret slocknade under julottan är det enligt uppteckningar från Ångermanland prästen som kommer att dö under det kommande året.
Nysningar under julkvällen eller trettondagsafton hade också information om döden. Var det den yngste i huset som nös betydde det att han nös den äldste ur huset inom ett år vice versa. För ett nyfött barn som nös före modern betydde det att barnet dog före modern men om modern nös först fick barnet överleva modern.
Hagberg beskriver också konkreta sedvänjor kring dödsfall och begravningar som kunde vara nog så omfattande och får våra nuvarande processer att framstå som ganska minimala.
Att dekorera graven med någon form av minnestavla eller symbol har vi dock gemensamt med forna tider. Under järnåldern på 400-500-talen placerades gravklot med rituell och symbolisk innebörd mitt på graven. Seden var vanligast förekommande i Mälartrakten och bildens gravklot, eller stenklot som det också kallades, har hittats i Södertälje trakten.
Setterlind frammanar döden som ganska fridfull men i äldre tider måste alla tecken, varsel och övernaturliga fenomen ha gjort tillvaron skräckfylld.
Louise Hagberg var amanuens vid Nordiska Museet och nedtecknade under sina resor i Sveriges bygder vad traktens folk berättade om gamla sedvänjor kring död och begravningar, sedvänjor som levde kvar långt in på 1900-talet men som idag har ersatts av mer realistiska tankar kring liv och död. Kanske är Setterlinds såningsman vår tids tro och magi?
