Dopet är en rit då det nyfödda barnet upptas i den kristna kyrkans gemenskap. Ritualer är viktiga händelser som på olika sätt lyfter fram centrala teman i religionen. Dopet påminner oss om att vi är sedda och älskade. Dopgudstjänsten är en fest där vi firar att en ny medlem blir en del av gemenskapen. Släkt och vänner inbjuds till dopet för att fira det lilla barnets ankomst.
Under 1700-talet och fram till sent 1800-tal användes en doppåse vid barndop bland allmogen. Barnet lindades och kläddes i en vackert dekorerad tygpåse. Påsen kunde vara av bomull, siden eller ylle. Som dekoration användes sidenband, pappersblommor, tyglappar, spets och pärlor. För att skydda det nyfödda barnet mot onda andar eller mot att bli bortbytt måste alltid något blankt material finnas med på påsen.
Doppåsen på bilden är från 1800-talet och kommer från Nyköping. Den är sydd av gul, rosa brokad och olikfärgat mönstervävt siden. Påsen är rikt dekorerad med diverse knappar, pärlor, smycken (bl a kors), spännen, sidenband i grönt och blått, mm. Upptill finns ett veckat vitt bomullstyg samt tyllspets, rynkad. Det blanka materialet finns med.
Tiden går och en lång, vit dopklänning började användas under 1800-talet. Detta mode startade i städerna och spreds sedan vidare i landet. I början på 1900-talet blev det vanligt med rosa eller blåa band för att visa vilket kön barnet hade. I min familj har en dopklänning funnits i flera generationer. Min mormor och hennes bror var de första att bära klänningen i mitten av 1800-talet. Namnen på barnen som döpts i klänningen är broderade på klänningsfållen. Dopklänningen förmedlar en känsla av samhörighet mellan min mormor, mamma, syster, mina barn och mig.
Många undrar varför dopklänningen skulle vara lång och det finns några olika förklaringar till detta. Enligt kyrkan är dopklänningen lång då det symboliserar ett långt och bra liv i tron på Gud. Man växer inte ifrån dopdräkten men in i den. Att dopklänningen är vit är ingen tillfällighet. I kyrkan är vitt en färg för glädje, fest och renhet.
