Bilden är tagen vid seniorbloggarnas besök på bruksmuseet i Högsjö våren 2015. Den visar en Commodore – dator, en tidig persondator (PC) för kontorsändamål. Under tidigt 80-tal användes den på brukskontoret förmodligen bl a för framställning och redigering av dokument och kalkylering. Till skillnad från Commodores succé med speldatorer – Commodore 64 med färggrafik - blev satsningen på kontorsdatorer en parentes. Konkurrerande IBM tog snabbt över som marknadsledande företag.
Inom statsförvaltningen var användningen av persondatorer till en början mycket begränsad. På min arbetsplats var det några få som via arbete vid terminaler till externa stordatorer utvecklade kompetens på datorområdet. När persondatorerna kom ägnades mycket tid åt programmering med inriktning att effektivisera arbetet. Först 1987 gick jag min första PC-utbildning. Då lärde jag mig att använda ett enkelt ordbehandlingsprogram vid namn Writing Assistent. Mest kommer jag ihåg utbildningsdatorerna med minimal bildskärm. De krävde kraft i arm vid förflyttning då de vägde ca 15 kg. De var också allt annat än ljuddämpade. När man lagrade ett stycke text befarade man direkt haveri som ”monstret” väsnades.
Att bli självgående i mitt skrivande var mycket tillfredsställande. Att inte vara beroende, att kunna skriva och redigera obegränsat att ha kontroll över processen från ax till limpa. Det var i sanning både kvalitets- och effektivitetshöjande. Föga anade jag väl då den snabba utvecklingen av datorer och programvara. Att jag under slutet av mitt arbetsliv skulle få tillgång till Internet för omvärldsbevakning och outsinlig källa vid informationssökning fanns naturligtvis inte i min värld när jag fyllde 50.
Jag vill avsluta den här lilla reflektionen med en teknikförtjust upplysning. Den senast installerade appen i min iPhone är en grodguide. Här exponeras två salamandrar och 11 grodarter. Ni skulle höra grodornas läten! Särskilt förtjust är jag i gölgroddans kvackande. Har jag månne fastnat i nätet?
